En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA. 

Jag vet att mitt resonemang inte är hundra procent vattentätt. Till exempel upptäcktes Amerika självt inte av en amerikan utan av italienaren Christofer Columbus. Å andra sidan finns det folk som med visst moraliskt eftertryck hävdar att det inte alls var Columbus som upptäckte Amerika eftersom Amerika redan var upptäckt av de indianer som bodde där. Därmed är vi tillbaka vid hypotesen att alla viktiga intellektuella genombrott är amerikanska. Den första människan var en amerikan som uppfann sig själv.  

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Förresten, fortsatte hon, jag tror på alla dina teorier om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med alla sina statsfinansierade aktivister, men det här måste handla om något annat. Ni verkar ha lämnat de rationella förklaringarnas värld. Ni ser tåget närma sig men vägrar att kliva av från rälsen. Jag är ledsen men på mig verkar det närmast som en sorts självskadebeteende.

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Det fick mig att småle eftersom att tänka ”utanför lådan” anses vara positivt medan jag alltid fått höra att jag är ”kontroversiell” vilket inte alls är positivt men i verkligheten ofta samma sak som att tänka ”utanför lådan”. Det är därför folk väljer att låta bli att tänka ”utanför lådan”. Den som gör det riskerar nämligen mothugg och klander och anklagelser för provokativt och kontroversiellt tänkande.

Gatestone Institute med sajten gatestoneinstitute.org är ett peststämplat ställe som det är skamligt att ens besöka, vilket jag har gjort. Texten på peststämpeln varnar för fejk news, alltså påhittad information som syftar till att skrämma besökaren, mig i det här fallet, och förmå honom att misströsta om etablerade institutioner och anamma populistiska idéer.

I det här fallet lyckades i varje fall det första ledet. Jag blev orolig för att inte säga mörkrädd när jag insåg vilka faror Europeiska Unionen utsätter sina medlemmar för genom att inta en, som det verkar, snorkig och överlägsen attityd mot ett land som troligen är mycket farligare än EU verkar fatta, nämligen Turkiet.

Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.

Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden – ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen. 

Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.

Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.

Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.  

Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).  

Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation: 

Var inte rädd att upprepa det självklara: 

De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. 

Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.