Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.

En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn. 

Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, [säger ledarskribenten med tilltalande självironi; PEs anmärkning] förespråkar allt detta,

Man kan inte lita säkert på någonting, inte ens på sina egna minnen och uppfattningar. Därför brukar jag stämma av med min portugisiskalärarinna. Om hon har samma förnimmelser så är jag kanske inte helt ute på vimmelstråt. Om något händer i både den östra och den västra hemisfären på en gång så finns det troligen.

Den här egokontrollen är desto mer seriös som lärarinnan och jag har likartade utgångspunkter. Hon kommer också från en medelklassfamilj, pappan var tandläkare och mamman språklärare. På sommarlovet reste hon också till badort vid kusten. Hon gick också på ett delstatligt gymnasium som precis som Högre Allmänna Läroverket för Gossar på Södermalm ansågs vara överlägset de privatskolor som existerade i Juiz de Fora, Minas Gerais, liksom i Stockholm. När hon berättar skolminnen känner jag igen mig.  

Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: 

En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel. 

Det som en gång gjorde Sverige enastående framgångsrikt var en kombination av två unika omständigheter nämligen 1) att det existerade ett paket av utvecklingsfrämjande värderingar samt 2) att dessa värderingar omfattades av alla.  

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet. Poängen med Gutenbergs innovation var att den gjorde böcker så billiga att även vanliga läskunniga medelklassare hade råd att skaffa sig tillförlitlig information. Till exempel kunde de köpa en egen bibel och kolla vad Jesus egentligen hade sagt.

Parallellen till dagens situation är att medelklassen då liksom nu behövde bryta etablissemangets informationsmonopol. Med hjälp av Gutenbergs maskin kunde den framväxande borgerliga medelklassen vrida kontrollen över kunskapen ur etablissemangets händer. Det är likadant idag. Vår tids etablissemangsmedia förhåller sig till alternativmedia som den handskrivna boken till den tryckta.