Anders Leion: En snöplig men lyckosam fred

Anders Leion

OPINION Kriget 1808–09 hade inte behövt sluta med nederlag, om det inte förts så oskickligt. Efter 700 år skiljdes den östra rikshalvan från den vänstra. Sverige avsatte Gustav IV Adolf och fick en Bernadotte, som försäkrade sig om sin egen framtid genom att inte utmana den ryske tsaren, Alexander I. 

Många har sörjt förlusten av Finland. Det gör de i en föreställning om att Sverige och Finland skulle ha kunnat fortsätta som förut, under gemensamt styre. Det är en illusion. I själva verket skall vi vara tacksamma. Finlands lossgörande från Sverige och dess tillblivelse som självständig provins under Ryssland var en lycka för de båda nya länderna, Sverige och Finland.  

Denna fred var ett resultat av en uppgörelse mellan den tidens elit som lika gärna kunde arbeta och göra karriär under ryskt styre, som i det gamla, nu upplösta riket. De som gjorde motstånd och de som var rädda för den nya ordningen var bönderna och annat enkelt folk. I östra Finland ville bönderna, rädda för den ryska livegenskapen, inte acceptera freden utan bedrev gerillakrig mot det nya styret. Tsaren var klok och lät Finland behålla lagarna från det gamla riket. Bönderna slapp livegenskapen. (Livegna bönder i tidigare till Ryssland avträdda områden återfick nu sin frihet när dessa områden återgick till Finland). (Uppgifterna ur: Anders Persson, 1808 Gerillakriget i Finland. Ordfront, Stockholm 1986).  

Senare under adertonhundratalet vaknade nationalismen, även i Finland. Den finsknationella rörelsen, ledd också av många svensktalande, strävade efter att hävda finska intressen mot den ryska statsmakten, och blev så småningom allt mer beslutsamt inriktad mot en frigörelse från Ryssland. 

Hade det gamla riket bestått skulle den finska frigörelsen istället ha strävat efter att frigöra sig från makten i Stockholm. Nu fick Ryssland ta smällen. 

Vad har detta att säga oss idag? Ingen undgår nationalismen. Det har också vår tids varsomhelstare fått lära sig. Folket, i betydelsen de som inte tillhör den internationellt orienterade eliten, behöver sin nation. De behöver den för den trygghet, den gemenskap och den förståelse av allas gemensamma villkor som den bygger på och uttrycker. 

Den som inte förstår detta råkar illa ut. Det har Brexit visat den arroganta engelska elit som var övertygad om att den lätt skulle vinna folkomröstningen. Det får nu alla de som inifrån velat förstöra den svenska nationen genom en ohämmad invandring också erfara. De anser nationen vara ett förlegat begrepp för en enligt dem icke-existerande företeelse. Vid varje opinionsmätning, vid varje kommande val kommer de att erfara hur fel de har haft. 

Visst, man kan vara inskränkt patriot och inte förstå vad som händer utanför gränserna. Det skadar inte någon annan. Man kan också vara inskränkt varsomhelstare utan behov av nationen och dess krav på gemensamt handlande. Då kan man, som under de senaste decennierna, förstöra nationen och därmed den gemenskap och samhälleliga miljö som de flesta behöver och vill ha.  

Ingen behöver vara rädd för att ett värnande av den egna nationen osynliggör världen utanför nationens gränser. Inte ens Kinas, Rysslands eller Saudi-Arabiens självhärskare förmår avskärma den egna befolkningen från skeendena utanför de egna gränserna, trots att de så gärna vill och så ihärdigt försöker. 

Uppgiften – problemet – är det motsatta: Att skydda nationen från alltför stora anspråk från omvärlden. Viktigast nu är att sätta stopp för invandringen.