Lennart Bengtsson: En läsvärd bok för den framtidsintresserade

Lennart Bengtsson

OPINION År 1841 skrev den engelske publicisten Charles Mackay en bok med titeln ”Extraordinary Popular Delusions and the Madness of the Crowds”. Det är en bok som är lika läsvärd i dag som när den skrevs för 179 år sedan. Den kan laddas ned digitalt från Amazon till det facila priset av cirka 10 kr och räcker att ge en roande och upplyftande läsning i flera veckor.
Den handlar om människors lättrogenhet, dårskap, och den vanligt förekommande gruppgalenskapen. Människorna förlorar, som Mackay säger, förståndet i grupp och tillfrisknar endast långsamt, en åt gången.

Vår upplysta tid är ingalunda befriad från stolliga idéer och gruppgalenskap. Vi påminns om detta ständigt. Nu senast av skribenten Lotta Ilona Häyrynen som i en artikel i Aftonbladet med titeln ”Vår sista tid är nu” hävdar av vad som skiljer ut vår generation från alla tidigare generationer är att vi kan se in i framtiden.

Vad hon sannolikt har i tankarna är oron över bränderna i Australien och den, enligt henne, förväntade kopplingen till växthuseffekten. För någon annan förklaring är ju knappast tänkbar eftersom media pratar så mycket om hur människan påverkar klimatet.

Skribenten Häyrynen är emellertid inte den första person i världshistorien som kan se in i framtiden även om hon förmåtts att tro detta. Antikens Cassandra hade fått gåvan att se in i framtiden av guden Apollon. Hon varnade människorna för framtidens faror. En annan var Nostradamus som beskrev i detalj vad som förestod mänskligheten från 1500-talet och framåt. Det är fortfarande inte ovanligt att det hänvisas till Nostradamus profetior. Under angreppet på Frankrike 1940 släppte tyska flyget ned flygblad där Nostradamus hade förutspått fransmännens nederlag.

För inte så länge sedan var det inte ovanligt med fjärrskådare eller sierskor i Sverige som hjälpte polisen att leta efter försvunna personer.

Under senare år har fjärrskådandet koncentrerats till jordens klimat. Under 1960- och 1970-talen dominerade förutsägelser för ett kallare klimat och en del experter menade att det fanns risk för att istiden skulle komma tillbaka. Eftersom det senare blev gradvis varmare blev förutsägelser för ett varmare klimat och de faror som detta skulle innebära allt vanligare, även om istidsprognoser fortfarande förekommer.

Förutsägelser om en förestående värmekatastrof dominerar dock och gradvis har dess förespråkare blivit alltmer högljudda. Det senaste skräckscenariet är att jordens klimat har passerat en så kallad tipping point där en återgång till ett tidigare, mer uthärdligt klimat har omöjliggjorts, och inget kan mer bli som förr. Detta har inte mycket att göra men den långsamma uppvärmning som beror på ökning av växthusgaser i atmosfären och som varit känd sedan länge och som i del avseenden också har positiva affekter. Sådana observationer framförs emellertid ytterst sällan.

Inget tilltalar det mänskliga sinnet så mycket som utsägelser om framtiden. Det har ingen som helst effekt att hänvisa till tidigare, helt felaktiga, prognoser. I stället visar det sig att tillfälliga oförutsägbara händelser är avgörande. Var och en som tänker tillbaka på sitt liv inser detta. Jag brukar påminna mina barn och barnbarn att de inte skulle finnas till om inte jag en vårkväll för mycket länge sedan tillfälligt råkat träffa en förtjusande flicka på en danskväll i Uppsala, som sedermera råkade bli min hustru.

De flesta har trots detta en inneboende föreställning och preferens att allt innerst inne är förutsägbart. Det är, som även en del av mina högutbildade kollegor säger, bara att vänta på vetenskapens nya framsteg. Räcker inte vetenskapen till vänder man sig till metafysiken eller till de gudomliga makterna.

Skribenten Häyrynen har övertygat sig att vetenskapen nu kan beräkna framtiden. Vår tid har till slut löst vetenskapens största gåta. Hon, i likhet med Greta Thunberg, tror därför att IPCC klimatscenarier eller professor Rockströms skräckberättelser är lika trovärdiga som beräkning av planetbanorna eller tiden för nästa solförmörkelse. Det är av denna anledning som jag så gärna rekommenderar Charles Mackays bok. Annan nyttig läsning i samma ämne är Nassim Nicholas Talebs bok ”the Black Swan” eller, för dem som är naturvetenskapligt utbildade, professor Edward Lorenz artiklar.