OPINION Det finns numera så många statsfinansierade aktivister med dito organisationer som värnar om olika mänskliga fri- och rättigheter att jag rent instinktivt blir misstänksam.

Min forskning har lett fram till att denna utveckling har två orsaker. För det första har det genom tiderna, särskilt de senaste hundra åren, utvecklats alltfler mänskliga fri- och rättigheter som det såklart behövs alltmer personal för att övervaka. Du som trodde att de mänskliga fri- och rättigheterna hade skapats av Gud på den sjätte dagen och sedan dess varit oförändrade må vara ursäktad ty detta har länge varit den allmänna meningen –  se till exempel den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa” –  men så är det inte ty fri- och rättigheterna utvecklas genom att människan uppfinner nya fri- och rättigheter.

För det andra förändras fri- och rättigheternas samhälleliga karaktär över tiden enligt ett mönster som min forskning har uppdagat och som jag härmed ber om tillstånd att få föredra för dig, läsare och härskare. Min forskningsmetod har varit att göra nedslag vid några olika, särskilt bemärkta, tillfällen i historien.

Först kom den engelska Magna Charta år 1215 som gick ut på att förhindra kungligt godtycke genom att tillerkänna i varje fall de högre befolkningsskikten rättigheter som kungen enligt överenskommelsen inte fick kränka. Till exempel fick han inte beröva undersåtarna deras frihet utan skäl och ej heller deras pengar utan någon form av samtycke. Dessutom utlovades medborgarna rättvisa rättegångar vid åtal.

Magna Charta handlade alltså om att flytta makt nedåt i samhällspyramiden. Mönstret gick igen fram till slutet av 1700-talet. Den amerikanska konstitutionen går ut på att med frenetisk kraft begränsa överhetens makt. Där finns så många demokratiska kontroller över staten att man, som svensk, undrar hur landet överhuvudtaget kunnat regeras. Men det har gått bra och den amerikanska konstitutionen har överlevt i flera hundra år medan den svenska hela tiden måste ändras (för att säkerställa att regeringen får så mycket makt som den anser sig behöva ha, säger jag lite allmänt uppkäftigt).

Det var samma sak med den franska deklarationen från 1789 om människans och medborgarens rättigheter. Den handlade också om att begränsa överhetens, i det fallet den absoluta kungamaktens, makt över människan och medborgaren. Marxister kan hävda att det var den framväxande borgerligheten av företagare som ville säkerställa att de fick göra som de ville utan att kungen och adeln skulle kunna lägga sig i kapitalisternas frihet och rätt att omvandla det gamla samhället till oigenkännlighet.

Men sedan kom en metamorfos. FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 introducerade ett helt nytt synsätt. Vid det laget hade demokratin i bemärkelsen majoritetsval blivit den allmänna ordningen i de mest utvecklade länderna. Om folket fick bestämma vad bestämde det då? Inte mer av den frihet från statlig inblandning som kapitalisterna och motsvarande skikt i det civila samhället hade önskat sig sedan Magna Charta utan tvärtom ekonomiska fördelar som kapitalisterna och andra höginkomsttagare skulle betala för. På det viset uppstod de så kallade positiva mänskliga rättigheterna, alltså förmåner som staten skulle garantera alla medborgare på någon annans bekostnad. Denna nya princip introducerades helt skamlöst – de nya idéerna bröt ju tvärs emot månghundraåriga rättigheter avseende äganderätt och medborgerligt egendomsskydd – och ofta helt utan ambitioner på realism. Min favorit är artikel 24 som garanterar alla människor i hela världen, även fattiga getherdar i Mali, semesterersättning.

Från denna punkt börjar en ny logik att framträda. Först var det de självständiga medborgarnas intressen som bestämde fri- och rättigheternas karaktär. Sedan, från 1948, blev det de allmänna väljarnas intressen som kom att definiera fri- och rättigheterna.

I och med att de mänskliga rättigheterna förvandlades från medborgarnas rätt att slippa inblandning från staten till en garanti för statlig intervention, till exempel när barnbidrag eller gratis universitetsutbildning skulle introduceras och administreras, uppstod en helt ny samhällelig funktion, nämligen den statliga välfärds- och rättighetsförvaltningen med dithörande personal.

Och nu kommer jag med min fräcka slutsats och anklagelse: det finns en stark tendens att fri- och rättigheter framöver kommer att definieras som att detta välfärds- och rättighetsförvaltande skikt av skattefinansierade administratörer ska få sin tillvaro säkerställd och sin lön garanterad. Ser du progressionen? Först handlade de mänskliga rättigheterna om de högre sociala skiktens rättigheter, sedan väljarnas i allmänhet och nu välfärdsfunktionärernas.

Bevis! kräver du och med rätta. Jag har inga andra bevis än min manliga intuition. Men det finns tecken såsom en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december där en grupp företrädare för kulturinstitutioner – teatrar, folkparker, muséer och motsvarande – kräver att den svenska grundlagen ska förändras så att a) de blir garanterade sina inkomster och b) ingen ska ha rätt att bry sig om vad de gör för pengarna. Mycket riktigt grundar de sina rättighetskrav i FNs konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter från 1966.

Jag tror att FN, som inrättades efter andra världskriget när den moderna välfärdsstaten började få drag under däcken, är ett fackorgan för de nya sociala skikt som därmed började ta kontrollen över staten i de västerländska länderna.

Vi måste alltid fråga oss, när det gäller sociala insatser, om de främsta förmånstagarna är klienterna eller administratörerna.