Onsdagen den 14 augusti, skedde något som kunde ha orsakat död och förödelse för en mängd människor. En man förberedde sig för att köra in i en folkmassa i Östersund och mörda så många människor som möjligt.

Inte förrän på kvällen rapporterades om händelsen i nyheterna. Då uppgavs att polisen beslagtagit ”något” i bilen, som kunde tyda på ett bilföraren varit ute efter att mörda. Först dagen därpå gick man ut med brottsrubriceringen stämpling till terroristbrott, vilket knappast kan betyda annat än att den gripne avsåg att upprepa terrordådet på Drottninggatan 2017. Eftersom han dessutom utreds för kopplingar till Akilov, som mördade de fem personerna på Drottninggatan, lär det knappast råda något tvivel om att det även denna gång handlar om en islamist.

Vi vet att det finns tusentals islamister i Sverige, som alla är potentiella hot mot vårt sätt att leva och mot våra medborgare. Vi vet numera också att många av dem kom in i landet med flyktingvågen 2015 – något som till en början envist förnekades av myndigheter och medier och som uppgavs vara så kallade ”fejk news”. Vi vet dessutom att en överväldigande majoritet av de mest blodiga terrordåden i Europa på senare år har just islamistiska förtecken.

Det betyder inte att alla terrordåd är islamistiska. Skjutningen vid en moské i Oslo nyligen utfördes av en högerextremist, liksom det fasansfulla dådet i Christchurch, Nya Zeeland i mars i år, då omkring 50 personer dog. Och vem kan glömma det fasansfulla terrordådet på Utøya 2011? Men faktum kvarstår: vi är oftare drabbade av islamistisk terror än av högerextrem terror.

Trots detta finns en tendens hos våra politiker att förminska den islamistiska terrorn. Av rädsla för att sprida islamofobi väljer man hellre att uppmärksamma de terrordåd som har andra förtecken. Således höll statsminister Löfven en presskonferens med anledning av terrordådet i Nya Zeeland, men nöjde sig med en tweet då fler än 250 personer miste livet, och ännu fler skadades, i en kyrka i Sri Lanka under påsken. Oavsett om terrorn riktar sig mot muslimer – eller från islamister mot ”otrogna” – så brukar Sverige svara med handhjärtan och ljusmanifestationer mot islamofobi.

Det finns också en tendens att se mellan med fingrarna med terrorbrott där ingen skadats. Hur ofta hör vi till exempel talas om terrordådet på Bryggargatan i Stockholm i december 2010? Nästan aldrig, och när det alls nämns handlar det främst om att ingen kom till skada. Ytterst sällan pratar politikerna på allvar om vad som kunde ha hänt på Bryggargatan den där eftermiddagen, mitt i julrushen, om Taimour Abdulwahab inte misslyckats så kapitalt med sin uppgift att han bara sprängde sig själv i luften. Helst ska vi glömma den där dagen och låtsas som om ingenting hände.

Jag har en god vän som bor i Östersund. Hon har berättat för mig att redan innan den nu terrormisstänkte mannen greps så har det gått rykten i staden om att något hotfullt varit på gång. Under Storsjöyran, som gick av stapeln 2-3 augusti, var det flera besökare som uttryckte oro och som talade sinsemellan om att de hört ryktas att någon eller några planerade ett dåd mot invånarna.

Polisen dementerade ryktena, men frågan som nu infinner sig är om de faktiskt kan ha vetat något som inte allmänheten fick ta del av. Terrorister är knappast några kriminella genier – oavsett vem Östersundsterroristen är eller vem han har kopplingar till är det inte otänkbart att han pratat bredvid mun i något sammanhang. Polisen var förvånansvärt snabbt på platsen, jagade ikapp bilföraren och närmade sig honom med dragna vapen.

Sådant är förstås meningslöst att spekulera i förrän förundersökningen är klar och fallet ligger öppet. Men när jag själv ringde Östersundspolisen för att fråga om ryktena fick jag varken uppgifterna bekräftade eller förnekade.

Vad som dock inte kan förnekas är att det finns ett islamistiskt hot mot Sverige och att oron för islamismen ökar. Ljusmanifestationer mot islamofobi har visat sig verkningslösa. Så kanske är det dags för en ljusmanifestation mot våldsbejakande islamism?