Innan man börjar förklara något kan det vara bra att försöka fastställa att det faktiskt existerar. Personligen råkar jag ha uppfattningen att journalistkåren på det hela taget är vinklad åt det politiskt korrekta hållet men något bevis utöver mina ögons och örons vittnesbörd har jag inte, det är bara att erkänna.

En viss bekräftelse på att det faktiskt ligger till på det sätt jag förmodar är medieforskaren Kent Asps undersökningar om journalisters partisympatier. Den senaste jag hittat är följande: 

I snart fem år har jag på dessa sidor framfört uppfattningen att den politiska huvudmotsättningen numera går mellan å ena sidan det härskande politikerväldet och dess stödtrupper i det välfärdsindustriella komplexet med dithörande klienter samt förstås dessas intellektuella stödtrupper i media, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen av gråsossar och småborgare.

Dessa två huvudkontrahenter har var sin ideologi och uppsättning av värderingar. Politikerväldets ideologi är PK-ismen med de åsikter som lite slappt brukar kallas Värdegrunden (och som ingen riktigt verkar kunna förklara även om det undervisas om den i skolorna). Medelklassen har ingen organiserad röst i vårt samhälle och måste därför tåla att låta sig definieras av sin huvudmotståndare, alltså politikerväldet, som föraktfullt kallar medelklassarna för populister utan andra övertygelser än rasism och nazism eller jämförbart smutsiga åsiktsriktningar.

Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.

Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer:

När jag började på Sida som byråsekreterare i löneklass Ag 18 sattes jag att skriva promemorior ty att skriva promemorior är själva meningen med byråkratens liv. Ylva hette en av de damer som skrev ut handläggarnas blyertsmanus på maskin. Ylva sa att hon blev imponerad av mina promemorior eftersom hon inte förstod ett dugg. Det är klart att det är stort att träffa folk som verkar begripa något som man själv inte fattar.

Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.

Undervisningsväsendet är nog den samhällssektor som är mest påverkad av politisk korrekthet. Det beror troligen på att plantskolorna för politiskt korrekta idéer finns vid amerikanska universitet. Där utvecklas idéerna i syfte att särskilt härdiga och livsdugliga arter ska kunna framavlas för att sedan spridas över världen, i första hand till universitet i andra länder, till exempel Södertörns högskola.

Undervisning är universitetens själva essens. När universitetsfolk därför ska tänka ut saker faller det sig naturligt att uppfinningarna gäller sådant som forskarna har nära inpå sig. Därför handlar många politiskt korrekta idéer om utbildning, elever och barn. Det är ungefär som att den som uppfann fiskkroken med hulling troligen var fiskare.  

I slutet av en intervju på Swebbtv framförde Leif Östling, före detta chef för lastbilstillverkaren Scania, några erfarenheter från sitt yrkesliv. Enligt mina förhoppningsvis ordagranna anteckningar sa han så här på tal om invandrad arbetskraft från Mellanöstern och Afrika:

Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.

En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn.