Gästskribent Paula Ternström: Fedra/Hippolytos på Dramaten

Paula Ternström

Paula Ternström har sett Dramatens uppsättning av Fedra/Hippolytos. Den svenska version om Hippolytosmyten som nu skrivits utifrån tre äldre förlagor är utsökt i sin allvarliga högstämdhet. Men uppsättningen lyckas inte förvalta textens skönhet. Det är uppfriskande att Dramaten tar ut svängarna med experimentell teater, men den könsöverskridande rollbesättningen förvirrar och känns mest malplacerad.

Jag längtar språket. Jag längtar orden som renar mig. Jag längtar bort från det fula, det ytliga och banala. Åh Gud! Ge mig texter jag kan växa i som människa.

Jag läser Tora von Platens nya version av Fedra/Hippolytos för att förbereda mig på Dramatens uppsättning av texten som hade premiär 28 september på Scenkonstmuseet i regi av Tatu Hämäläinen. Tora von Platen har sammanställt en svensk text med inspiration från tre källor ur världsdramatiken som alla har behandlat samma historia ur den grekiska mytologin: Euripides, Seneca den yngre och Jean Racine.

När jag läser undrar jag om himlens portar äntligen har öppnat sig. Så känns det när Tora von Platens vackra text når in i mig. Den är som rent källvatten: Teaterns eller textens förmåga till katharsis, rening, blir min egen höstdetox. Kärlekens språk fungerar rakt igenom årtusenden. Vi är samma då som nu. Genom dramat når jag människan som levde för 2500 år sedan. En ofattbar tanke och en svindlande känsla.

Fedra förälskar sig i sin styvson Hippolytos, son till hennes make Kung Teseus och en avliden amason. Enligt myten levde den unge Hippolytos i celibat. ”Han avskyr allt som är av kvinnligt kön. Hans hjärta är stängt”, står det i Tora von Platens text. Hippolytos dyrkade jaktgudinnan Artemis och hävdade att den erotiska kärleksgudinnan Afrodite saknade makt över honom. Detta förargade Afrodite så till den grad att hon straffade Hippolytos genom att låta hans styvmor Fedra förälska sig i honom.

”En grym eld rasar längst in i mitt inre” säger Fedra, ”Den tränger fram i mina blodådror / Som snabba lågor i en skogsbrand.” Von Platen gör texten angelägen och levande som ett kriminaldrama. När Hippolytos inte besvarar Fedras kärlek hämnas huvudpersonen genom att anklaga sin styvson för våldtäkt. Han blir då landsförvisad av sin far och till sist bokstavligen söndersliten av ett havsvidunder. Fedra kastar skulden på Hippolytos för att såret i hennes sargade hjärta ska få lindring.

Texten är dock bättre än föreställningen på Scenkonstmuseet som stundtals blir obegriplig trots att jag läst pjäsen. Hämäläinens iscensättning är experimentell och avantgardistisk. Den påminner mig om min fria grupp-tid på 80-talet då vi krälade runt i dammet på gamla Nobelfabriken i Aspudden med Teater Tyfus. (Vi tänkte att våra föreställningar skulle drabba publiken och oss själva som en sjukdom.)

På Scenkonstmuseet sitter publiken rektangulärt runt spelplanen där det finns ett som det verkar sönderbombat grekiskt tempel. Kanske befinner vi oss i en krigszon. Några spruckna pelare står kvar som gigantiska fallosar. Några ligger i spillror. Golvet är täckt av vitt grus som dammar både skådespelare och publiken i ögonen. Jag får smak av krita i munnen. En sövande och föga smickrande dammig lysrörsbelysning designad av Susanna Hedin gör att jag ser publiken på andra sidan lika bra som skådespelarna. Flera av dem har svårt att hålla upp ögonen under den två timmar långa föreställningen.

Det som var drivande i texten finns plötsligt inte där när det ska gestaltas på scenen. Jag undrar vad som gått förlorat trots kompententa insatser från skådespelarna. Undantaget är det avsnitt i pjäsen då Fedra förklarar styvsonen sin kärlek. Då bränner det till och publiken vaknar upp. Något som fungerar bra är också den ljudperformance som Magdalena Meitzner, iklädd jeanskläder och cowboyboots, går runt och gör och som ska fungera som ljudmatta till skådespelet. Rasmus Luthanders Hipplytos berör mig med sin ömtåligt genomskinliga manlighet även om jag tycker regin kunde tona ner hans skrikutbrott så man hör den vackra texten. Iwar Wiklanders amma är tydlig och spännande: Varför övertalas Fedra av sin amma att lägga skulden på Hippolytos? Ingela Olssons Fedra är vibrerat närvarande och väjer inte för att uttrycka sin galna åtrå efter den betydligt yngre styvsonen.

Men hur välspelat det än är får jag svårt med den könsöverskridande rollsättningen. Det blir förvirrande med Iwar Wiklander som amma även om han gör det bra. När han talar om sina bröst och hur han ammat blir det en störning i mitt huvud. Än konstigare blir det när Mia Benson, en utmärkt skådespelerska för övrigt, kommer in som Teseus och tilltalas med ”pappa” av Hippolytos. Jag vet att konstnärliga högskolor arbetar ”normkritiskt”, och jag antar att det är mina normer för vad som är en kvinna och en man som ska utmanas. Jag ska alltså få min offentligt finansierade dos av konstnärlig normkritisk uppfostran. Men eftersom föreställningen handlar om kärlek och maktspel mellan man och kvinna blir det otydligt och mindre spännande när skillnaderna suddas ut. I somras såg jag Kung Lear på Romateatern med en kvinna i rollen som Kent, Lears närmaste man. Det fungerade utmärkt och gav en extra dimension, men här fungerar det inte.

Jag vet inte vilken publik Dramaten hoppas ska komma till föreställningen, men jag gissar att man tänkt sig en yngre sådan. Fedra/Hippolytos kräver dock en hel del av sin publik. Först att den håller sig vaken. Dramatens iscensättning är tänkt att göra pjäsen modern och angelägen med sin avantgardiska framtoning och sin normkritiska rollsättning, men det här blir nog tvärtom. Det stora dammiga scenrummet är inte byggt för drama. Rösterna når inte fram trots att skådespelarna bär myggor. Närheten till den vackra texten går förlorad. Det finns också koreografiska inslag jag inte förstår. Efter föreställningen frågar jag två av skådespelarna varför de lyfter upp stenar mot himlen. De svarar att de inte vet. Det gör mig förundrad: En föreställning måste rimligtvis bära och gestalta en gemensam vision om dess betydelse. Finns det ingen sådan här?

Nåväl, experiment bör finnas och det är uppfriskande att Dramaten vågar ta ut svängarna.

Fedra/Hippolytos spelas på Scenkonstmuseet fram till 13 november.