Patrik Engellau: Skilda världar

Patrik Engellau

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn. 

Ja, du fattar.  

Jag har aldrig suttit i en sådan olycksdömd flodbåt men jag har upplevt motsvarande situation som styrelseledamot i olycksdömda företag. Det är en förskräcklig upplevelse att se faror som andra inte kan uppfatta eller aktivt förnekar (till exempel för att de själva styrt företaget in bland forsarna och inte vill tillstå sina misstag). Sedan kommer stupet och jag tvingas inse att min lilla investering i bolaget är förlorad och att det inte finns något jag kan göra åt saken. De ansvariga storägarna har kanske blivit panka men även om de haft några pengar skulle de inte haft lust att kompensera mig. För mig är det bara att bita i det sura äpplet. Jag är torsk 

I det just nu aktuella fallet är båten eller bolaget Sverige, mina bekanta eller styrelsekollegor Sveriges politiska beslutsfattare och jag jag. Det aktuella fallet kompliceras av att jag saknar täta personliga kontakter med beslutsfattarna och därför måste bedöma deras in- och avsikter med utgångspunkt i de fotavtryck de gör i olika slags media. Till exempel har jag som experiment läst på partiernas hemsidor vad de har tänkt att göra åt den svenska skolan.  

En av mina bekanta i båten heter Moderaterna. Han anar att det faktiskt mullrar på avstånd. Han avlägger följande rapport: 

Nästan var femte elev…  lämnade grundskolan utan gymnasiebehörighet våren 2017. Lärarbristen tilltar… Anmälningarna till Arbetsmiljöverket om hot och våld i skolan har nära dubblerats sedan 2014. 

En annan heter Socialdemokraterna. Han ger den allra svagaste lilla antydan om att något kan vara på tok: 

Sverige har tidigare haft det mest jämlika och högpresterande skolsystemet i världen. Dit ska vi ta oss igen. 

Ytterligare en heter Liberalerna. Han säger så här: 

Svenska skolan ska upp i topp igen, och varenda elev ska ha lärt sig det grundläggande när de går sin sista dag. 

Det kan vara ett diskret sätt att säga att den svenska skolan har en formsvacka och att det finns elever som inte lärt sig det grundläggande när de går sin sista dag. 

Jag tolkar det så att dessa tre inflytelserika besättningsmän uppfattar ett dovt, inte helt behagligt ljud i förlängningen av färdriktningen. Inte så att det skulle vara någon fara, absolut inte, men ändå så att man kanske ska kalibrera instrumenten en aning och justera reglagen. Inte för att det är så särskilt nödvändigt men även den mest vältrimmade maskin behöver ju en smörjning då och då.  

Jag sitter förstås samma båt som dessa bekanta. Vid det här laget har jag skrikit i decennier om att vi stävar mitt i prick mot en avgrund – och jag är inte den ende. Varje PISA-undersökning bekräftar våra farhågor men den övriga besättningen är förtröstansfullt lugn. Skulle något oroväckande inträffa så får man väl justera rattarna och spakarna ännu mer exakt.  

Om jag hade fått bestämma hade jag vid det här laget beordrat flytväst på, förberett livbåtarna och försett dem med flera lätta ankare för att kunna varpas mot strömmens riktning. Räddningen är bakåt. Det motsvarar nedläggning av ideologiska smitthärdar som Skolverket, extern kontroll av alla betyg, total decentralisering av all makt till rektorer och lärare, tillförlitliga rankinglistor omfattande alla skolor baserade på kontrollerade betygsresultat publiceras med full transparens på internet så att alla elever och alla föräldrar vet vad varje enskild skola duger till. Men skulle inte det leda till att skolornas kvalitetsskillnader framhävdes snarare än suddades ut? Jo, det skulle det, i varje fall fram till dess att både skolor och elever fattar att konkurrens råder och de måste skärpa sig om de vill vara med och leka.  

Mina bekanta Moderaterna, Socialdemokraterna och Liberalerna har ett helt annat angreppssätt. Rätt kurs är framåt. De litar på båten och de litar på floden och de är övertygade om att det är fullt tillräckligt att med all den precision som de förmår mobilisera ställa instrumenten i den korrekta positionen. Rodret kanske en grad babord, den som föreslår tre grader anses för extremist eller kanske nazist.  

Kamrat moderat vill öka skoldagen med en timme per dag och införa obligatorisk läxhjälp. Kamrat liberal vill förbjuda mobiltelefoner och tvinga alla skolor att ta emot nyanlända. Kamrat socialdemokrat vill också ha mobilförbud och därtill, exempelvis, anställa fler lärare.  

Det är som att fernissa däcket på skeppet och beordra stor flaggning för att undslippa vattenfallet