Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, [säger ledarskribenten med tilltalande självironi; PEs anmärkning] förespråkar allt detta,

Man kan inte lita säkert på någonting, inte ens på sina egna minnen och uppfattningar. Därför brukar jag stämma av med min portugisiskalärarinna. Om hon har samma förnimmelser så är jag kanske inte helt ute på vimmelstråt. Om något händer i både den östra och den västra hemisfären på en gång så finns det troligen.

Den här egokontrollen är desto mer seriös som lärarinnan och jag har likartade utgångspunkter. Hon kommer också från en medelklassfamilj, pappan var tandläkare och mamman språklärare. På sommarlovet reste hon också till badort vid kusten. Hon gick också på ett delstatligt gymnasium som precis som Högre Allmänna Läroverket för Gossar på Södermalm ansågs vara överlägset de privatskolor som existerade i Juiz de Fora, Minas Gerais, liksom i Stockholm. När hon berättar skolminnen känner jag igen mig.  

Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: 

En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel. 

Det som en gång gjorde Sverige enastående framgångsrikt var en kombination av två unika omständigheter nämligen 1) att det existerade ett paket av utvecklingsfrämjande värderingar samt 2) att dessa värderingar omfattades av alla.  

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet. Poängen med Gutenbergs innovation var att den gjorde böcker så billiga att även vanliga läskunniga medelklassare hade råd att skaffa sig tillförlitlig information. Till exempel kunde de köpa en egen bibel och kolla vad Jesus egentligen hade sagt.

Parallellen till dagens situation är att medelklassen då liksom nu behövde bryta etablissemangets informationsmonopol. Med hjälp av Gutenbergs maskin kunde den framväxande borgerliga medelklassen vrida kontrollen över kunskapen ur etablissemangets händer. Det är likadant idag. Vår tids etablissemangsmedia förhåller sig till alternativmedia som den handskrivna boken till den tryckta.  

Jag blir rätt tagen av den väldiga kraften i den pågående klimatpaniken. De statskontrollerade media är helt upptagna med frågan, partiledardebatter har klimatet som viktigaste tema, Dagens Industri deklarerar att tidningen framöver inte ska koncentrera rapporteringen på hur mycket pengar företagen tjänar utan också redovisa deras klimatavtryck. 

Det märkvärdiga, om jag inte överdriver energin i dagens klimatalarmistiska känsloläge, är att det kommit så plötsligt. Oron för att människan hotar sin långsiktiga överlevnad genom utsläpp av växthusgaser har funnits i decennier, men det är först under det senaste året som ämnet riktigt tagit skruv i det allmänna medvetandet.  

Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.