Patrik Engellau: Rapport från de svenska politiska partierna

Patrik Engellau

OPINION Jag lyssnade motvilligt på onsdagens partiledardebatt i riksdagen eftersom Studio Ett hade bett mig delta i en kommenterande panel senare samma dag. Till min förvåning visade sig dessa tre timmars lyssnande vara värda besväret – i alla fall för den som intresserar sig för stämningarna inom politiken just denna månad.

Den stora nyheten för mig var att partiledarna, i varje fall några av dem,  hade insett att Sverige är i kris. Inte så märkvärdigt, kan man hävda, med tanke på att en bomb sprängts bara två dagar tidigare tvärs över gatan från Sveriges Television och från studion varifrån Studio Ett sänds. Kan man spränga tvärs över gatan så kan man väl lika gärna spränga hela public service om man får för sig det. Nationens nervsystem ligger blottat. Ulf Kristersson nämnde bombningen och la till att ”det här är inte mitt Sverige, vi har förlorat kontrollen”.

Stefan Löfven var inte på ett likartat spår fast aningen försiktigare. ”Välfärdsstaten behöver repareras”, sa han och vände sig senare till alla oss som förlorat förtroendet för politikerväldet och lovade bättring: ”Jag hör er ilska. Framtiden ska handla om er.”

Men när den tappade kontrollen väl etablerats gick luften ur. Visserligen sa Kristersson att ”vi måste gå från ord till handling” och Jimmie Åkesson att ”man måste gå till handling” samt att regeringen bara låtsas handla men i själva verket inte gör något (vilket enligt min uppfattning är en ganska sansad bedömning). I övrigt degenererade debatten till den vanliga positionerande och taktiserande skuggboxningen i frågor som i sammanhanget är relativt perifera, exempelvis huruvida privata sjukförsäkringar bör förbjudas och hur missbruksvården bör organiseras och finansieras.

Hela problemet tycks vara att de nuvarande partikonstellationerna är handlingsförlamade på grund av inre splittring och då menar jag inte i huvudsak splittring mellan partierna utan inom dem. Det är inte ens klart vilka partier som ingår i de konstellationer som möjligen föresvävar olika politiker. Den gamla borgerliga alliansen mot de andra och sverigedemokraterna som utstött satellit? Ett konservativt block med m, kd och sd mot det återstående gänget?

Det finns två rätt stabila poler (och då menar jag inte stabila i meningen att båda representerar en hållbar och genomtänkt politik utan bara att de troligen inom sina egna led är ganska eniga). Den ena polen består av mp och v som inte bara är internt homogena utan dessutom nog kan trivas hyggligt tillsammans. Den andra polen består av sd. De övriga partierna kan inte riktigt bestämma sig mot vilken av dessa två poler de har lust att gravitera.

Ångesten är tydligast hos m. Ulf Kristersson uppvisar en å ena sidan och å andra sidan-attityd som är värdig en Hamlet. I debatten sa han med triumferande stämma att ”det har hänt något i svensk politik”, nämligen att hans parti är berett att tala med alla partier. Dessutom ville han ha extraval. Då blev han tillfrågad av centerpartisten Anders Johnson om det betydde att moderaterna ville bilda ett konservativt block med sd varpå Kristersson skrumpnade och blev svarslös. Klyftan går rakt igenom m-partiet vilket bland annat manifesteras i det faktum att moderater regerar med sverigedemokrater i skånska kommuner men med mp i Stockholm.

Kd vet inte om partiet vill ingå en konstellation med m och sd eller om den gamla borgerliga alliansen känns bättre. I debatten sa Ebba Busch Thor ”Kom hem till borgerligheten” vilket jag tolkade som en invit till c och l (och i så fall, underförstått, en avfärdande näsknäppning till Åkesson och åtminstone halva Kristersson).

Även inom s finns splittring och kval. En falang omfattande exempelvis ungdomsförbundet och förbundet Socialdemokrater för tro och solidaritet väljer alla dagar polen mp och v medan stora grupper s-väljare föredrar sd. Socialdemokraterna är nog det parti som plågas värst av det politiska landskapets förändringar. Ibland tycker jag synd om Stefan Löfven som fått den omöjliga uppgiften att stoppa de långsamma, obevekliga rörelserna i historiens tektoniska plattor.