Richard Sörman: En fråga till Jesus

Richard Sörman

IDÉ OCH KULTUR När man försöker debattera med kristna intellektuella tillåter de sig oftast att inte svara (undantag finns). Det vore intressant att försöka fördjupa förståelsen kring den så omhuldade godheten. Är en gärning verkligen ”god” om den får negativa konsekvenser för tredje person och om det dessutom från början fanns anledning att tro att dessa konsekvenser skulle uppstå? Var det en god gärning att släppa in en främling till vårt land som tackade för vänligheten genom att lura till sig bidrag och våldta en ung kvinna? Eftersom de kristna aldrig svarar frågar jag Jesus direkt.

Ibland försöker jag utmana våra kristna intellektuella. Jag försöker få dem att erkänna att omsorgen om det egna är en omistlig del av det mänskliga livet. Jag försöker få dem att tänka att det här med nationalism inte är så farligt. Det kan väl knappast vara en synd att vilja vårda sitt land, sin (kristna) kultur, sin livsvärld? Måste verkligen det kristna budskapet om kärlek till sin nästa utesluta att vi sätter gränser mot det andra, de andra?

Men det går inte. Ingen svarar på frågor, ingen tar upp tråden, ingen verkar vilja ta debatten. Istället skriver man artiklar och böcker där det framhålls hur viktigt det kristna kärleksbudskapet är, att det innefattar en öppning mot de andra. Man säger att slutenhet och gränssättande inte går ihop med Jesu lära om kärlek och tillit till sin nästa.

Man undrar om det finns någon kristen tänkare idag som orkar med att problematisera denna simplistiska enkelspårighet. Jesus uppmanar oss som sagt att älska våra fiender och att vända andra kinden till. Jesus själv förlåter till och med sina bödlar eftersom de inte förstår vad de gör. Är detta krävande kärleksbudskap något vi i realiteten kan leva efter? Står det i vår makt att bekämpa ondskan genom att ge efter för den? Knappast.

Vi kan söka inspiration i kärleksbudskapet. Vi kan välja förståelse istället för konflikt när så är möjligt. Ibland kan vi förlåta istället för att straffa. Men vi kan omöjligtvis leva i ett tillstånd av konsekvent självförnekelse. Enskilda individer har kanske kunnat göra det, eller begränsade grupper av individer som isolerat sig från omvärlden. Men i ett samhälle där det stora flertalet inte lever efter dessa principer är det självmord att försöka praktisera dem konsekvent.

(Det slår mig här att min text börjar likna en gymnasieuppsats: ”Kan en människa vara alltigenom god?” ”Går det att efterleva Bergspredikan i det verkliga livet? Argumentera för och emot!” Problemet är att vi har en svensk kristenhet som till stora delar åberopar denna naiva etik för att legitimera en samhällsförändring som är högst reell och som tyvärr inte bara finns i en hypotetisk fallbeskrivning för en skoluppsats. Svensk politik styrs inte av vuxna, pragmatiska överväganden utan av juvenila och utopistiska ideal. Därför hamnar vi på gymnasienivå när vi försöker bena ut argumenten.)

Som sagt: Det vore självmord att aldrig göra någon skillnad mellan vi och dom eller att aldrig stå upp för sina egna intressen. Men problemet är också att det inte bara är ”jag” eller ”vi” som utför de goda handlingarna som kan drabbas av deras eventuellt negativa konsekvenser.

Kristendomen, säger man, manar oss till öppenhet och tillit. Vi ska till exempel välkomna främlingar till vårt land eftersom vi alla är bröder och systrar på samma jord. Det låter fint, men hur blir det om det visar sig att några av de där främlingarna jag släppte in tackade för vänligheten genom att fuska till sig bidrag och gruppvåldta en ung flicka? Kan jag fortfarande säga att jag gjorde en ”god handling”? Har jag inte en skyldighet att förutse de reella konsekvenserna av mitt handlande? ”Jo men du handlade i god tro” kanske någon invänder. Men fanns det inte anledning att vara skeptisk inför denna goda tro? Har jag inte en skyldighet även som kristen att ha en realistisk syn på människors förmåga att vara både goda och onda? Och fanns det inte gott om människor som varnade för just dessa negativa konsekvenser? Fanns det inte anledning att tro att välkomnandet av stora grupper unga män från primitiva och kvinnofientliga kulturer skulle medföra en hel del bekymmer för svenska kvinnor?

Klarar de kristna ens av att reflektera kring den här komplikationen? Jag har aldrig sett någon kristen debattör ta upp problemet med de sekundära effekterna av förlåtelse och godhet, och jag vet inte om det överhuvudtaget behandlas i Nya Testamentet. Lärjungarna, fariséerna och andra prövar Jesus flera gånger genom att ställa provocerande frågor. Men hur är det med påverkan på tredje person när det gäller givmildheten mot främlingar, fiender och brottslingar?

Jag räknar inte med att några kristna ska svara. Det brukar de inte göra. Därför väljer jag att ställa frågan till Jesus direkt (utan att kräva något svar eftersom man inte ska pröva sin Gud). Herre! Ska vi inte tänka på de möjliga konsekvenserna för tredje person när vi förlåter ogärningsmän? Ska vi inte tänka på de möjliga konsekvenserna för tredje person när vi väljer att öppnar våra gränser för främmande människor? Var det en god gärning att släppa in så många främlingar i vårt land? Var det en god gärning att utsätta våra ungdomar, våra barn, våra kvinnor för en rad negativa konsekvenser som många faktiskt varnade för? Och vore det inte en god gärning att rannsaka sig själv i detta och erkänna att det kanske inte blev så bra som vi trodde och att det här med att göra det goda var något mer komplicerat än vi hade föreställt oss?