Anders Leion: PK-extremism

Anders Leion

OPINION Jag har under en längre tid roat mig med att studera språk. På Stockholms universitet har lag läst: Finska, italienska, franska, latin och tyska. Den bästa undervisningen fann jag att den tyska institutionen gav. Ändå måste jag avbryta mina tyska studier i förtid, därför att jag inte stod ut med den undervisning som en viss lärare bedrev. 

Hon var en extremist, en PK-extremist. Så fort diskussionen bland eleverna hotade att beröra något för henne känsligt ämne avbröt hon. Ämnet var ofta av mig introducerat, det måste erkännas. Hon tålde mycket litet. När jag protesterade mot hennes förbud försvarade hon sig med att de andra, ofta unga studenterna, inte skulle kunna hävda sig och därför inte kunde förväntas tåla diskussionen. 

Hon försvarade alltså den politiskt korrektas världsbild: Ingen vinner på att man drar fram problem, vissa skadas tvärtom av det. 

Till slut förklarade jag för henne att ett sådant auktoritärt förtryck, som hon utövade, hade jag aldrig tidigare stött på, trots att min skolgång började redan på fyrtiotalet. Jag slutade.  

Då ingrep institutionsledningen för att övertala mig, och läraren i fråga förklarade att hon skulle bjuda på te bara jag dök upp på hennes kurs igen. Det gjorde jag inte. Så slutade mina tyska studier. 

Hon är inte ensam att uppträda på detta sätt – även om hon var den enda på den i övrigt mycket välfungerande institutionen. Hennes uppträdande sprider sig. Det är farligt. Oviljan att belysa invandringens följder är ett exempel på hur de politiskt korrekta, genom sitt förkvävande av verklighetsbeskrivning, analys och debatt under lång tid möjliggjort en skadlig, av ingen annan än av makthavarna önskad politik. 

Vad är denna extremisms kärna? Det är oviljan att lyssna på andra. Det är att på förhand underkänna ny information – därför att den kanske skulle komma att ifrågasätta den egna, förutfattade meningen. Det är också oviljan att låta andra ta del av oönskad information, därför att de då kan ändra mening och gå över till dem som man anser vara motståndare.  

Extremism är alltså inte främst uppfattningen att det behövs extrema åtgärder, till exempel drakoniska straff eller liknande. Det är just oviljan att lyssna och denna är grundad i en rädsla för att bli störd av ny, omskakande information. 

Min tyska fröken var mycket snäll och angelägen om ett behagligt socialt klimat. Hon värnade om de unga studenterna genom att inte tillåta dem att bli utsatta för, som hon såg det, obehaglig information.  

Denna attityd – att värna om den egna världsbilden och därmed stanna inom den egna bubblan är mycket vanlig. För att nu ta invandringen som exempel: Den finns både bland förespråkarna och motståndarna till generös invandring. 

Det finns bara ett hållbart recept mot sådan politisk korrekthet av olika förtecken: Det är just att inte låta sig infångas av åsiktsfrändernas förväntan utan tvärtom villigt lyssna till motståndarnas argument. Då förblir man nämligen trygg i sin egen uppfattning. 

Motsatsen, oviljan att lyssna, är just ett tydligt tecken på att man känner sig – och sannolikt också är okunnig och därför behöver sektens trygghet.