Patrik Engellau: I stället för skamvrån

Patrik Engellau

Undervisningsväsendet är nog den samhällssektor som är mest påverkad av politisk korrekthet. Det beror troligen på att plantskolorna för politiskt korrekta idéer finns vid amerikanska universitet. Där utvecklas idéerna i syfte att särskilt härdiga och livsdugliga arter ska kunna framavlas för att sedan spridas över världen, i första hand till universitet i andra länder, till exempel Södertörns högskola.

Undervisning är universitetens själva essens. När universitetsfolk därför ska tänka ut saker faller det sig naturligt att uppfinningarna gäller sådant som forskarna har nära inpå sig. Därför handlar många politiskt korrekta idéer om utbildning, elever och barn. Det är ungefär som att den som uppfann fiskkroken med hulling troligen var fiskare.  

Du undrar förstås vad det är som gör en viss politiskt korrekt idé härdig och livsduglig. Definitionen på en bra politiskt korrekt idé är att den skapar goda livschanser för sina bärare. Om ett universitet utbildar exempelvis pedagoger gäller det att se till att dessa med sin examen får med sig ett tänkande som det går att försörja sig på samt att idén skapar behov av fler pedagoger.

Ett problem i nästan alla skolor i hela västvärlden är att det finns alltfler barn som inte kan uppföra sig vilket ibland kallas att de utagerar. Skolorna famlar efter metoder att hantera situationen. Då kommer en pedagog och förklarar att det hela beror på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, till exempel ADD, ADHD, Asperger, Tourette, CD, OCD, ODD med flera. Detta är ett mycket livskraftigt koncept eftersom det plötsligt öppnar nya försörjningsmöjligheter för andra pedagoger eller psykiatriker som utvecklar expertis inom de olika diagnoserna eller förvandlas till extraresurser vilket betyder ytterligare vuxna i klassrummet och på lönelistan.

Tillsammans bildar bärarna av politiskt korrekta idéer i Sverige, som förstås inte bara handlar om skolan, det välfärdsindustriella komplexet. Komplexet vill som alla anslagsfinansierade organisationer maximera sin omsättning. De politiskt korrekta idéerna är deras verktyg och metod att säkerställa omsättningstillväxten. Det kännetecknande för en bra politiskt korrekt idé är att den skapar tillväxt åt komplexet utan att för den sakens skull avhjälpa några underliggande problem ty i så fall skulle komplexet såga av den gren det sitter på. Sålunda har utvecklingen av de olika diagnoserna troligen inte gjort att det finns färre utagerande barn men helt säkert att det blivit fler specialpedagoger.

Alla idéer kommer inte från USA utan de kan också komma från Danmark. En modern politiskt korrekt idé från Danmark kallas ”lågaffektivt bemötande”. Den handlar om det rätta sättet att hantera utagerande barn sedan de väl fått sin diagnos enligt ovan. Den föreslagna metoden är att lärare och andra elevskötare ska behandla den besvärliga eleven som ett aggressivt och farligt rovdjur. Den vuxne ska kontrollera sig så att barnet inte provoceras att spotta, slå, skrika, hota eller kasta glåpord ungefär som att man inte bör reta en varg.

Idéns upphovsman tycks mena att vuxna måste lära sig att det är de som har ett problem, inte det utagerande barnet – så som det ju faktiskt är om man stöter på en ilsken björn i skogen eftersom det då är man själv som har ett problem, inte björnen – eller med hans egna ord:

Oftast definieras problemskapande beteende utifrån beteendet. Det kan vara våld, skadegörelse, glåpord eller självskadande beteende. De flesta pedagogiska och psykologiska metoder som har utvecklats kring problemskapande beteende har därför fokus på att ändra beteendet. Det har tyvärr visat sig att det är svårt och tar lång tid att ändra beteende hos personer med neuropsykiatriska funktionshinder eller utvecklingsstörning, om fokus är just på beteendet.

Jag definierar problemskapande beteende som beteende som upplevs problem av personalen eller föräldrarna. Det är inte personen med beteendet som har ett upplevt problem, utan personalen eller föräldrarna. 

Att denna vuxenvärldens abdikation inför ouppfostrade barn uppskattas av det välfärdsindustriella komplexet framgår av att upphovsmannens föreläsningar är fullbokade fram till 2021. (Man får avboka beställda föreställningar fram till två veckor före förrättningen. Vid senare avbokningar ska det schackras om arvodet: ”innebär förhandling om debitering”.)

Den för det välfärdsindustriella komplexet typiska synen på sina klienter, i det här fallet skolelever med någon sorts raseriutbrott, är att ingenting är deras fel och att allt ansvar ligger hos komplexets funktionärer. Syftet med denna uppfattning är inte att funktionärerna ska klä sig i törnekrona utan att klienterna aldrig ska behöva lära sig att ta något ansvar. På det viset fostras klienterna i framgångsrika fall till ett livslångt beroende av komplexets tjänster.

Själv tycker jag att denna analys är klar som korvspad. Det beror på att jag har varit anslagsfinansierad byråkrat i mer än tio år så jag vet hur byråkratier, och därmed det välfärdsindustriella komplexet, fungerar. För Dagens Nyheters ledarskribent, som kanske inte har denna nyttiga erfarenhet, är det obegripligt att en så stollig idé som lågaffektivt bemötande fått ett så stort genomslag. Den 22 oktober formulerar han sin bekymrade förundran så här:

Vilka är det som driver på detta? Varför får de så stort inflytande, vad händer med de duktiga lärare som i hjärtats hjärta inte håller med?

Tänker ledarskribenten nostalgiskt på skamvrån när han resonerar kring äldre metoder att hantera stökiga barn?

Tidigare skyddade man ickevåldsamma elever genom att flytta på de våldsamma. Nu ska de utagerande dels inkluderas i klasserna (med otillräckliga stödresurser), dels försäkras om att beteendet absolut inte är deras eget ansvar, dels uppmanas att anmäla lärare som faktiskt sätter ned foten.