Anders Leion: Sagor

Anders Leion

”Midgårdsormen, Midgårdsormen” skrek min syster och dansade omkring i den lilla roddbåten. Skräckslagen försökte hon undkomma den mycket stora ål som pappa just hade släppt ur mjärden. Hennes gastande studsade långt över den helt lugna vattenytan utanför Nyköping. 

Varför gjorde hon det? Hon liksom jag hade med spänning läst den nordiska gudasagan och lärt känna dess gudar, jättar och andra varelser i en serie som gått i tidningen Vi under sent fyrtiotal. Vi hade lärt oss en del om sådant som nutidens barn enligt skolmyndigheterna alls inte skall lära sig något om. Så roligt skall de inte få ha. De får väl läsa Sagan om ringen istället. 

Ett sextiotal år senare har jag tillägnat mig en del om den grekisk-romerska mytologin i samband med att jag ägnat mycken tid åt att lära mig latin. 

Jag tycker den nordiska mytologin är mer spännande och mer meningsfull. Antikens gudar bär sig mest åt som jättelika barn, snarstuckna, uppblåsta och i dessa och andra avseenden mänskligare än människorna. 

En av de mest tänkvärda berättelserna från den nordiska gudasagan är den om Mimers brunn. (Mer utförligt här.) 

Var och en kan ge sagan sin egen mening. Mimer är ett huvud utan den kropp han förlorat i strid. Huvudet guppar i en källa. Hans tankeförmåga och möjlighet att se framåt i tiden är så eftertraktade att han bestormas av vishetstörstandes önskemål om att få dricka ur det källvatten i vilket huvudet flyter, och som är bemängt med hans kunskaper och vishet. Detta förvägrar han alla. Inte ens Oden skall få ta del av kunskapen, men genom att offra sitt ena öga får Oden dricka vattnet och får därigenom möjlighet att se in i framtiden. Det blir honom en svår börda och han blir gråhårig. 

Är det inte en underbar saga? De vikingar som värdesatte styrka och fysiskt mod så högt, ansåg ändå att kunskap och en egen syn på tillvaron var värdefullare. Samtidigt var det en stor börda att skaffa sig en egen utblick över världen – men det var det värt.

Jag håller just nu på att läsa Knausgårds Min Kamp. Jag har länge varit mycket tveksam inför hans författarskap. Vad skulle kunskap om hans liv kunna tillföra mig? Så jag har inte aktivt sökt mig till hans böcker. 

På min vanliga resa till landet passerar jag ofta Handen. Där finns ett utmärkt bibliotek. Jag brukar stanna där för att läsa finska tidningar. Vid tidningshyllorna finns ett ställ med ett urval böcker, bland annat Min Kamp. Jag lånade först delen. Efter några sidor var jag fast. 

Knausgård gör som Oden. Han söker efter insikt om sig själv i världen. Han offrar kanske inte ett öga, men han offrar mycket för att förstå sig själv och världen. När någon förhör sig om hans författarskap säger han: ”Jag skriver om alla mina pinsamheter”. Han gnisslar ofta tänder vid tankarna på alla de dumheter som han själv anser att han trasslar in sig i. 

Men han går obönhörligt vidare och söker efter sin sanning oavsett hur mycket obehag det vållar honom och andra. Han har funnit sin källa.  

Han är också norrman. Detta faktum tillsammans med hans tillgång till Mimers källa gör honom till en skarpsynt kritiker av svenska handlingssätt, seder och attityder. Det är mycket roande. Han är en alldeles äkta, genuin sedes och samhällsskildrare. 

Han är mycket rolig på ett – kanske – omedvetet sätt. Jag skrattar gång på gång. Någon kritiker försökte få hans böcker till något tråkigt ”Jag har inte skrattat en enda gång 3 600 sidor”. Det kan verka otroligt, men det är lätt att förstå. Knausgårds sanningssökande gör honom till en skarpsynt avslöjare av alla förljugna hållningar, också av det som brukar kallas politisk korrekthet. Många känner sig förstås träffade, men vågar sig bara på krypskytte.  

Läs honom!