Richard Sörman: Befria heteromannen från alla tvingande normer

Richard Sörman

2010-talet har varit normkritikens årtionde. Alla ska befrias från tvingande normer. Alla har rätt att bli sedda och älskade precis som de är eller väljer att vara. Okej. Då kör vi på det. Även män kan vara offer för normer och hederskultur. Även heteromän kan bli barn på nytt och söka uppmärksamhet genom offerskap och konflikt.

Av alla de barnsligheter som florerar i vårt samtida Sverige är nog offertänkandet kring sexualitet och identitet bland de mest patetiska. Kan vi inte bara slå fast en gång för alla att de flesta moderna svenskar inte bryr sig ett skvatt om vad deras medmänniskor gör i sänghalmen? Vuxna individer får bli intima med vem de vill så länge alla vet vad de gör och deltar på egna villkor.

Men normerna då! invänder någon. Normerna! Ja tack gode Gud för att det finns normer. Det finns alltid normer. Vi behöver normer. Men det är sant att vi också behöver frihet från normerna. Normer ska finnas, men de ska inte alltid vara tvingande. Balansen mellan normer och individuell frihet är något vi alla får försöka hantera i våra liv. Det är förresten inte alltid en nackdel att ställa sig utanför det normativa. Den som vågar bryta mot normer kan stoltsera med sin självständighet, sitt oberoende, sin frihet. Duktiga goddagspiltar som bara gör vad som förväntas uppfattas sällan som spännande och beundransvärda. Om någon kan komma på en roman där huvudpersonen inte bryter mot några som helst normer och belönas för det får vederbörande gärna nämna romanens namn i kommentarsfältet.

Ändå kännetecknas idag det påstått icke-normativa, det normbrytande av ett aldrig sinande behov av konflikt. I alla fall inom det område som rör sexualitet och identitet. Alla normer måste aktivt ”utmanas”, patriarkatet eller kanske heteronormen måste ”bekämpas”, och allt det där icke-normativa som är så äkta och sant måste ”synliggöras” och ”ta plats” i det offentliga rummet. Konflikt alltså, men också narcissistiskt erkännande. Titta på oss! Våra kroppar är vackra! Vi är också värda att älskas!

Det är nästan så att man som heterosexuell vit man i Sverige blir lite avundsjuk på alla normbrytande aktivister som paraderar på gator och torg och stoltserar med sitt revolutionerande engagemang. Det kanske inte blir lika kul i längden som man trodde att sköta det intima på egen hand utan att blanda in människor som inte har bett om det. Borde man möjligen pröva på att protestera lite mot det förtryck man utsätts för? Det verkar så behagligt att vara offer. Något måste ju vara någons fel!

Det kanske är dags att jag kommer fram ur garderoben som heterosexuell mansaktivist! Vi testar och ser hur det skulle kunna låta.

Jag tänker till att börja med att grunden för allt som har med mänskliga rättigheter att göra måste vara att rättigheterna ska desamma för alla. Och jag känner faktiskt att så länge vi har ideologiska och institutionella maktstrukturer i Sverige som strävar mot att både män och kvinnor ska benämnas med ordet ”hen” istället för ”han” eller ”hon” så har jag som man att kämpa mot vad som faktiskt är ett brutalt osynliggörande av min identitet. Vilken rätt tar sig egentligen det här samhället att utradera mig i min singularitet och originalitet genom att motarbeta användandet av det ord jag själv identifierar mig med i egenskap av man och icke-kvinna? Vem tillåter sig att försöka neutralisera och därmed tillintetgöra min sexuella identitet? Förstår de ens hur det känns när det som är min mest intima personlighet inte erkänns som legitim? Måste jag som heterosexuell man gömma mig för världen? Får jag inte älskas för den jag själv väljer att vara? Får jag inte själv välja de språkliga attribut med vilka mitt varande ska manifesteras?

Men det handlar inte bara om språket. Det är större än så. Det handlar också om ideologi. Vi heteromän möter ett kollektivt ifrågasättande på samhällsnivå av vår rätt att finnas på våra egna villkor. Män beskrivs som ett problem, män ska göras om. Vi ska omprogrammeras genom en institutionell (skola, arbetsliv) påverkan som ingen kan välja bort. Det talas till och med om en ”toxisk” manlighet som förgiftar samhället och förpestar relationen mellan män och kvinnor. Att på det här sättet reducera alla enskilda män till ett problem innebär faktiskt att man tar ifrån dem både identitet och värdighet, och sådana metoder borde ett anständigt samhälle begrava snarast. Jag vill inte att min person, allt jag har och är, ska bli till en fråga på någons dagordning: ”Jaha, vad ska vi nu göra med männen, de unga pojkarna, hetero-männen eller kanske cis-männen?” Det här är inget annat än ett subtilt osynliggörande av mäns subjektivitet. Man objektifierar helt enkel vårt varande istället för att beskriva oss som de fria och alltid singulära subjekt vi faktiskt är.

Och det här med hederskultur måste vi heterosexuella och ofta vitifierade (vilket ord: jag måste lansera det i en vetenskaplig artikel) män också få tala om, det berör också oss. Manligt begär efter kvinnlig fägring beskrivs nämligen dagligdags med hjälp av en högst moraliserande diskurs som unket och otidsenligt. Här måste vi män bjuda upp till kamp och bli mycket mer aktivistiska. Ju mer vår tids moralister kringskär vår uråldriga rätt att stirra ned i urringningar eller vissla efter snygga tjejer på stan desto mer måste vi i praktisk handling visa att vi inte tänker ge upp våra rättigheter.

Och förresten gör den här hederskulturen alla till offer. För när vissa sexuella praktiker skuldbeläggs – till exempel genom att karaktäriseras som gubbsjuka – kommer alla att påverkas av den normativa likriktighet som ofelbart blir resultatet. Kvinnor blir också lidande när hederskulturen förbjuder dem att göra sig till föremål för männens åtrå. Till sist blir alla offer för normerna, och det allas ansvar att se till att såväl heteromän som heterokvinnor fritt får interagera som sexualiserade individer. Det är en rättighet ingen ska ta ifrån oss.

Ned med normerna! Ned med förtrycket!