Patrik Engellau

Brasilien genomgick en mycket dramatisk period under andra hälften av 1800-talet. Sa jag dramatisk? Vilket ynkligt och svagt uttryck! Det handlade om en förskräcklig konvulsion, en omvandling i grunden, en total förändring av ekonomins fundament.

Basen för den brasilianska ekonomin var slaveriet, först av indianer, sedan alltmer av afrikanska svarta. Arbetskraften i landet bestod av slavar. Utan slavar hade det inte funnits någon produktion, i varje fall ingen kommersiell produktion. Utan slavar hade det bara funnits fattigt självhushållningsjordbruk. (OK, man kan tänka sig en annan värld där Brasilien i stället hade utvecklats som Nordamerika, men nu tänker jag inte på det.)

Patrik Engellau

Under årens lopp har jag varit med om ett antal påstått katastrofala hot mot mänskligheten. Några av de värsta inträffade strax före min tid, till exempel digerdöden och trettioåriga kriget, men jag har likväl fått uppleva oron för skogsdöd, ozonhål, slutet på alla råvaror, peak oil, global uppvärmning och många till.

Men ingen annan global skräck har väl varit så permanent och till och med trovärdig som fruktan från överbefolkning. Jag tror denna undergångsfobi varit med mänskligheten från början eftersom världen återkommande faktiskt varit överbefolkad i bemärkelsen att det tidvis – och här och där ganska ofta – inte funnits mat till alla, utan åtskilliga gått under av svält och följder av undernäring.

Patrik Engellau

Under natten formerar sig intressena inför morgondagens strid. Man vet inte säkert vilka som kommer att ställa sig på vardera sidan när morgondimman lyfter. Man vet bara vilka som utgör kärntrupperna på ömse håll.

Man vet inte heller riktigt säkert om kriget börjar just i morgon. Krig beror på djupgående motsättningar, men de utlösande orsakerna kan vara obetydligheter som tänder de sedan länge förberedda stubinerna.

En sådan obetydlighet med osäker utgång är frågan huruvida socialtjänsten i kommunerna ska lämna information om folk som olagligt befinner sig i riket, så kallade papperslösa, så att polisen kan utvisa dem.

Patrik Engellau

Sedan Trump-valet verkar media ha hamnat i ett chocktillstånd. Det finns ingen gräns för hur mycket vedervilja som riktas mot den presidentvalde och hans väljare.

Storyn är ungefär att amerikanen i gemen är okunnig, bigott och dum i huvudet samt troligtvis förförd av råttfångaren Donald Trump, en ond och oborstad lögnare. TV-journalisterna förfasar sig som stiftsjungfrur inför ett bondeuppror. I Aktuellt nyligen (ungefär 26 minuter in i programmet) kunde man höra två eleganta och välsminkade unga damer – programledaren och Washingtonkorrespondenten – uttrycka sin bestörtning över det amerikanska folkets brist på hyfs, bildning och respekt för media av Aktuellts typ. Det handlade om att en eller annan amerikan ibland tror på påhittade historier som cirkulerar i sociala medier.

Patrik Engellau

“När jag använder ett ord”, sa Humpty Dumpty i nedlåtande ton, “så betyder det precis vad jag vill att det ska betyda, varken mer eller mindre”.

”Frågan är”, sa Alice, ”om det är möjligt at låta ord betyda så många olika saker”.

”Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem som bestämmer – det är allt”.

Det tog mig lång tid att inse att det talande ägget Humpty Dumpty, som uppträder i Alice i Underlandet, är en av världens ledande filosofer. Låt mig exemplifiera med de mänskliga rättigheterna.

Patrik Engellau

Nu ska jag förklara exempelvis varför miljöpartister går så bra ihop med islamister.

Jag har skrivit om detta ämne tidigare, men jag fick liksom inte fram budskapet, så jag tar om från början.

Det började med att jag kände att PK-ismen är lika mycket religion som ideologi (vari skillnaden mellan dessa nu består). Sedan gällde det att pröva om den misstanken hade någon hållbar intellektuell grund. Efter en stunds tänkande (vad nu det är) menade jag att en sådan grund faktiskt existerar.

Patrik Engellau

När jag träffar mina polare och pratar om ledande svenska politiker så hamnar vi ofta i spekulationer om hur dessa tänker. För att konkretisera tankarna brukar jag föreslå att vi resonerar om Morgan Johansson, men det hade lika gärna kunnat vara någon annan framstående ledare.

Startpunkten för resonemanget är den över tiden stadigt oföränderliga klyftan mellan vad jag och polarna uppfattar som verkligheten och vad Morgan Johansson säger. Jag och polarna menar att den objektiva verkligheten inom ett av detta statsråds ämbetsområden – migrationen – kännetecknas av för varje dag mer uppenbara sönderfallstendenser eftersom problemen hopas medan Morgan Johansson fortsatt underlåter att presentera något som påminner om en lösning. Varken jag eller polarna tror att det finns en enkel lösning, men detta gör det desto mer angeläget att statsrådet erkänner problemets existens och förhåller sig till det.

Patrik Engellau

Den andra december har Dagens Nyheter en föredömligt neutral och avslöjande artikel om kriminaliteten i Malmö. Under vinjetten ”Poliserna här säger att de har förlorat hoppet” redovisas en situation där verkligheten bakom ordkaskaderna är att rättsstaten, som vi känt den, gett upp i Sveriges tredje stad.

Elva personer har mördats hittills i år. I ett fall har en person fällts för mordet. I tre fall finns misstänkta. I de övriga finns inga misstänkta.

Patrik Engellau

Jag tjatar hela tiden om att Sverige, om en mer korrekt människosyn av traditionell medelklasskaraktär kom att dominera, skulle ordna sig på lite sikt. Hur kan det vara?

Mitt budskap är egentligen både enkelt och komplicerat.

Enkelt: vafan, läraren bestämmer och eleven lyder, ingen cyklar på trottoarerna, ingen jävel blåser Försäkringskassan på bidrag, kriminella sys in och stoppas i fängelse, alla uppför sig enligt hederliga svenska regler sedan hundratals år, företagare anses för hjältar inte bara i retoriken utan även i statens regelverk, far åt helvete med EUs krångliga regelverk.

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag att PISA-resultaten, som publicerades den sjätte december, skulle bli betyg inte bara för Sveriges skolelever, utan också för mig eftersom jag jämt klagar över den svenska skolan så att om skolans resultat tvärtemot mina förutsägelser hade förbättrats så vore det en näsknäpp för mig.

Jag fick min näsknäpp den sjätte december. Svenska skolelevers resultat i naturvetenskap, matematik och läsförståelse har förbättrats. Jag blottar strupen och ger mig.

Fast kanske ändå inte utan att sprattla lite. Jag läste Skolverkets rapport om PISA-resultatet för att få lite inblick.

Patrik Engellau

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

När vårt samhälle tänker på sig själv, och det var likadant på min SIDA-tid, så funderar det i termer av vänster och höger, av socialism, konservatism och liberalism och sådant. Sådana begrepp, menar vårt samhälle, är verktyg för vår förståelse av världen omkring oss. Våra debatter och politiska strider handlar om sådant: vi ger oss själva och andra beteckningar i sådana termer och ställer upp oss i två eller fler arméer med respektive ideologis symboler på sina banér och sedan pang på.

Patrik Engellau

Sverige har länge varit besatt av PK-sekten.

PK-sektens världsuppfattning påminner om andra fundamentalistiska religioners – till exempel kristendomens före 1500-talet och islams idag – däri att den hellre litar till sina heliga doktriner än till vetenskap och beprövad erfarenhet när dessa kommer i konflikt med varandra samt att dess tänkande har monopolanspråk och därför påbjuder målmedveten missionsverksamhet. Ett bärande inslag i missionsverksamheten – såväl när det gäller PK-ismen som islam – är att framställa de troende som rena och de otrogna som mindervärdiga och motbjudande. De otrogna förtjänar ingen mänsklig respekt utan bör i stället föraktas och förmås att blygas över sin vedervärdighet. De otrogna – sådana som jag – ska skämmas. (Jäpp, Nina Björk på DN Kultur uppmanade mig att ”inte rädas skammen” eftersom den kunde leda mig till omvändelse.)

Patrik Engellau

Det var TV-debatt om föräldrapenningen mellan två ledande politiker. Den ene hette Jonas Sjöstedt och den andra hette Ebba Busch Thor. Sjöstedt tyckte att staten borde reservera fler föräldrapenningsdagar för papporna så att papporna skulle tvingas vara hemma om de ville ha pengarna. Busch Thor tyckte att familjerna själva skulle få bestämma vem som skulle vara hemma med barnet.

Som vanligt när jag lyssnar på politikerdebatter stod mig frågan snart upp i halsen, något som genast försatte mig i bryderi eftersom jag inte omedelbart insåg varför jag reagerade på det sättet. Måste tänka.

Patrik Engellau

Jag blev nyligen lite vänligt tagen i örat av en läsare som menade att jag hade snott idéer från en amerikansk tänkare som heter Jonathan Haidt utan att erkänna källan. Eftersom intellektuell stöld i den här branschen – vilken den nu är – räknas som det fulaste man göra tog jag illa vid mig. (Eller också berodde mitt obehag på att jag är en prinsessa på ärten och eller möjligen en intellektuell snobb; jag är med på de flesta anklagelser utom just idéstöld.)

Så jag svarade, uppriktigt, att jag aldrig hört talas om Haidt förrän i den kloka läsekretsens kommentarer till just den artikeln. (När jag säger den ”kloka” läsekretsen så tycker du kanske att jag fjäskar och det gör jag också, men jag tycker det är så trevligt att tillåta mig att vara vänlig när jag för en gångs skull tycker det är befogat. Så tillåt mig nöjet. Med lika mycket fog hade jag också kunnat skriva ”lärda” och ”välformulerade”.) I vilket fall presenterades en länk till en föreläsning av Haidt bland kommentarerna, vilket ju var ett slags inbjudan att göra hans bekantskap.

Patrik Engellau

På något märkvärdigt sätt verkar världen plötsligt ha bestämt sig för att en ny social klyfta öppnat sig i västländerna. Efter en rätt långsam jordbävning vågar vi nyfiket titta upp och blickar ut över ett helt nytt socialt landskap. Efter Brexit och Trump framträder sådana som Orban och Visegrádländerna och Marine Le Pen, för att inte tala om Alternative für Deutschland och Fremskrittspartiet, inte längre som ett slags aparta och chanslösa bakåtsträvare utan som en social rörelse i hela västvärlden med djupa folkliga rötter.

Vad är detta? Vad handlar det om? Hur ska vi förstå det? Vem bråkar med vem och varför? Vi har inget bra svar. Det är plågsamt. Hur ska man kunna orientera sig i ett samhälle eller på en krigsskådeplats om man inte vet vem som slåss mot vem? Är det samma laguppställning i alla länder?

Patrik Engellau

Tisdagen den sjätte december klockan 11 centraleuropeisk tid (svensk tid) publicerar OECD sin senaste PISA-undersökning från 2015 som mäter och rangordnar 72 länders 15-åriga skolelevers kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik.

Under detta årtusende har svenska 15-åringarnas resultat gradvis försämrats, både i förhållande till de undersökta ländernas genomsnittliga utfall och i förhållande till sina egna, tidigare prestationer. Trist, eller hur.

Patrik Engellau

Den svenska tryckfrihetsförordningen inrättades den 2 december 1766, alltså för tvåhundrafemtio år sedan just idag. Det blev stopp på censur. Offentlighetsprincipen för offentliga handlingar etablerades. Det var stort. Heja, Sverige.

Nu mullras det från alla möjliga håll om ett tryckfriheten borde inskränkas. Utan att ha gjort någon djupare analys av mullrets proveniens så tror jag att det kommer från tre håll med lite olika karaktär:

Religiösa grupper – läs muslimer – vill få stopp på avbildningar av profeten (framför allt som hund eller till och med rondellhund; vad jag har förstått är detta den ultimata hädelsen som kan utlösa vilka fatwor, mordhot och terrorattentat som helst).

Patrik Engellau

Du kanske tycker rubriken låter som ett ämne för radioprogrammet På minuten men det här är på allvar.

Jag har länge gått och funderat över hur jag – och många med mig, men nu är jag egocentrisk nog att bara tänka på mig – kan uppfatta världen så annorlunda än (de flesta) politikerna och (de flesta) journalisterna och (de flesta) övriga förståsigpåarna och därmed så annorlunda än den ”allmänna mening” som dessa gemensamt tänker ut.

Patrik Engellau

I en artikel i Dagens Nyheter förklarar den brittiske historikern och kolumnisten Timothy Garton Ash att ”Merkel fällde den i särklass värdigaste kommentar” han sett till valet av Trump, nämligen att ”Tyskland och Amerika binds ihop av gemensamma värden av demokrati, frihet, respekt för lagen och för människors värdighet oavsett ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller politiska åsikter. Jag erbjuder den kommande presidenten i USA nära samarbete på grundval av dessa värden”.

Fint sagt. Lite för mycket värdegrundsstuk och pk-ism för min smak, men i alla fall.

Patrik Engellau

Rubriken betyder ”förolämpa medelklassen” på franska och det var ett stridsrop och dagordning för många intellektuella vid 1800-talets slut. Författare som Oscar Wilde, Charles Baudelaire och Arthur Rimbaud engagerade sig entusiastiskt för detta ändamål. Poeter och konstnärer anslöt sig till gruppen De Dekadenta, rökte hasch och opium och experimenterade med vad som då kallades ”sexuella perversiteter”, allt i syfte att reta borgarna genom att bryta mot vad dessa betraktade som anständighetens heliga regelverk.

Patrik Engellau

Då och då har jag hört människor oroa sig för att etablissemanget, mot bakgrund av Brexit och Trump och en möjlig valseger för Le Pen, ska ställa in nästa val i Sverige. Jag har i mitt stilla sinne avfärdat sådana farhågor och betraktat dessa människor som paranoida. Fram till klockan 18.20 söndagen den 27 oktober 2016, då jag läste en artikel av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

Irenius börjar med att berätta om ett symposium vid Uppsala universitet, där professor Hans-Gunnar Axberger talade över införandet av tryckfrihet i Sverige:

Patrik Engellau

Jag har då och då påstått att politiskt korrekta idéer om identitetspolitik och sådant utvecklats vid amerikanska universitet, sedan förts hit av atlantvindarna och fallit i god jord eftersom de passar som hand i handske för det välfärdsindustriella komplexet. Nu tror jag att jag har förstått mer exakt hur den där processen går till. Jag fick hjälp av Jonathan Haidt.

På de amerikanska universiteten är tre kontrahenter inblandade: Förövarna, Offren samt Överheten.

Offren består av dem som blir kränkta av Förövarna. Offren är i första hand kvinnor, svarta, HBTQ-kollektivet, hispanics, handikappade och kanske numera även muslimer. Förövarna, som i allmänhet också är studenter, kränker Offren genom att framföra budskap som Offren inte vill höra.

Patrik Engellau

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Klyftan mellan partiet och dem partiet ansåg sig representera var alltså redan från början en viktig del av hela konstruktionen. Så har det inte varit i Sverige. Hos oss har de politiska partierna till relativt nyligen varit ett med sina väljare. Nu har vi närmat oss den leninistiska modellen.

Patrik Engellau

När jag var teckentydare eller närmare bestämt fast statligt anställd, lönegradsinplacerad framtidsforskare så lärde jag mig att den mesta framtidsforskningen – som ju i verkligheten inte har något med forskning att göra, utan mest handlar om att ett antal djupingar fått för sig att de äger siargåvor – baseras på trendframskrivningar, kort sagt svarar på frågan ”hur blir det om det fortsätter som idag?”. Den tekniken genererar vad som ibland kallas det överraskningsfria scenariot.

Detta scenario har två egenskaper. Den första egenskapen är att det är trovärdigt eftersom föreställningen om en fortsatt utveckling i samma riktning – typ att vädret i morgon blir väl ungefär som idag – har en inneboende rimlighet. Den andra egenskapen är att det överraskningsfria scenariot aldrig slår in eftersom rörelser inte fortsätter i evighet i tangentens riktning. Det kommer något emellan, årets första majblomma eller vad som helst, som vänder trenden och ändrar hela upplägget.

Patrik Engellau

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Liksom andra tidningar för eliten har The Economist, som jag ser det, svårt att se problemen med den ordning de försvarar, alltså efterkrigstidens USA-dominerade och -inspirerade värld med Pax Americana och allt. Allt som hotar den gamla fina ordningen betraktar de med fasa och avsmak.

Patrik Engellau

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

Patrik Engellau

Eftersom jag har en mycket liten hjärna måste jag framställa allt mycket enkelt för att jag ska förstå vad jag menar. Det händer då ibland att andra människor, som kanske har nästan lika små hjärnor som jag, också förstår vad jag menar.

Så om jag säger att det bara finns två människosyner snarare än ett oändligt antal eller kanske lika många som det finns filosofer eller kanske sju, eftersom sju är ett heligt tal i vissa religioner, om jag formulerar mig på det sättet så fattar du bakgrunden.

Patrik Engellau

Frågan är uppriktig och jag vill gärna höra dina synpunkter.

Saken är enkel och därtill brännande aktuell. För ett tag sedan gav en organisation där jag är ordförande – Stiftelsen Den Nya Välfärden – ut en tidning som skickades till Sveriges folk som bilaga till Dagens Nyheter.

Då fick jag ett mail från en av mig okänd kvinna som presenterade sig som ledarskapskonsult. Hon hade noterat att tidningen innehöll bilder av två kvinnor, ”men 22 män”. Bland skribenterna fanns fem kvinnor och tio män. Lite ampert hoppades hon på ”en snar bättring” så att kvinnor blir mer mångfaldigt representerade.

Patrik Engellau

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Antag till exempel att medborgaren ska ta ställning till påståendet ”Sänkta arbetsgivaravgifter för ökad sysselsättning” eller frågan ”Migrantstopp nu?”. Hur går hon då till väga för att skaffa sig en övertygelse? I teorin förmodas hon rådfråga den kunskap som antas finnas lagrad i hennes hjärna efter inhämtad gymnasiekompetens och, om inte det räcker, det överlägsna vetande eller insikt som står att få hos särskilda experter, i vårt tidevarv till exempel vetenskapsmän, i andra samhällen kanske präster eller astrologer eller trollkarlar eller pytior.

Patrik Engellau

Sigmund Freud var en rackare på att tyda drömmar. Vad skulle han säga om den här som jag hade i natt? Jag såg socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, född Larsson, framför mig. Hon höll följande föredrag inför sina partikamrater.

Partikamrater. Partiet har gjort en snabbutredning om vad Trump-historien betyder för oss och om hur vi ska hantera den. Det tog inte lång tid för oss att komma fram till att detta, i tillägg till Brexit, kan vara världens käftsmäll mot sådana som vi. Det går trots allt att tänka tanken att svenskarna liksom amerikanerna är missnöjda med oss som styr. Jag säger inte att sådana känslor skulle vara befogade, jag säger bara att vi bör fejsa tanken.