Patrik Engellau

Förmiddagen den 13 januari 2017 har jag på förekommen anledning ägnat åt att fråga folk om de eventuellt kan kontrollera min förmåga till läsning innantill av en artikel i Dagens Nyheter.

Jag har frågat så här:

Vad anser du vara sannolikheten för att en svensk kommun deklarerar att den inte längre tänker följa sin lagstadgade skyldighet att ta emot och omhänderta flyktingar? Att kommunen skriver till eventuella nyanlända att ”ingen hjälp finns att få på åtminstone sex månader. Inga nya ansökningar om bidrag kommer att behandlas. Inga möten med socialsekreterare bokas. Den som behöver akut hjälp för att inte svälta hänvisas till en frivilliggrupp som delar ut mat. Vi rekommenderar att du söker dig till någon annan av Sveriges 289 andra kommuner”.

Patrik Engellau

Ett intellektuellt formativt ögonblick är ett sådant där blixtrande tillfälle när man plötsligt, utan ord, inser att ja, just så, just så, måste det ligga till med livet. Jag hade ett sådant formativt ögonblick när jag för länge sedan läste Tolstojs Krig och Fred. Napoleons armé hade tagit sig ända fram till en punkt tio mil från Moskva. Vid byn Borodino inleddes ett fältslag.

Nu hör det till saken att jag aldrig vågat ge mig tillbaka till den där passusen i Krig och Fred för att kontrollera mina minnesintryck. Tänk om jag mindes fel! Tänk om jag grundat mina fastaste övertygelser på lösan sand! Sedermera har jag slutat bekymra mig. Om mina minnen av Tolstojs ord inte stämmer med Tolstojs ord så betyder det ju inte att de insikter Tolstoj inspirerade hos mig nödvändigtvis vore fel. Jag hade kanske, i en glimt, vidareutvecklat hans förståelse. Det här säger jag bara för att på förhand förklara eventuella minnesfel som den ständigt lika uppmärksamma läsekretsen upptäcker, ty jag har själv inte återvänt till boken.

Patrik Engellau

Ibland framträder det välfärdsindustriella komplexet med sådan troskyldig och naken uppriktighet att man knappt tror sig läsa rätt innantill, nu senast i Dagens Nyheter den 9 januari 2017 (läs den här om du är prenumerant).

”Sjukskrivningarna kopplade till stress har ökat kraftigt under senare år”, förklarar tidningen, ”men utvecklingen varierar mellan landets kommuner… I Stockholms län låg Värmdö högt på listan.” Verksamhetschefen Kersti Ejeby på en av Värmdös vårdcentraler förklarar:

Jag tror inte att Värmdös befolkning är mer stressad än personer som bor i andra kommuner. Att andelen med stressrelaterade diagnoser ligger ganska högt beror snarare på att vår vårdcentral är psykologtät. Vi har resurser och kompetens att göra noggrann evidensbaserad diagnostik inom psykisk ohälsa.

Förstår du?

Patrik Engellau

Dagens Nyheter rapporterar att ”Falska nyheter och desinformation ökar”. Det handlar om en ”ny unik studie” från Utrikespolitiska institutet som publicerats i facktidskriften Journal of Strategic Studies enligt vilken Ryssland på senare tid börjat påverka Sverige med ”aktiva åtgärder”. (Full genomlysning av egna svagheter: jag kunde ha läst själva den unika studien i facktidskriften, men tidskriften ville ha 42 US-dollar för att jag skulle få tillgång till studien under ett dygn, och där inlade snålheten sitt veto.)

Patrik Engellau

Jo, doktorn, det som äter mig och många jag känner, framför allt männen, är att vi tycker att vi gör en massa nyttiga och bra saker i samhället för oss själva och för andra människor och sedan får vi bara skit för det. Till exempel som att man är småföretagare med ungefär trettio anställda. De skulle kanske inte ha varit anställda om inte jag hade varit småföretagare. I varje fall kan det inte ha skadat deras chanser på arbetsmarknaden att jag är företagare, men vad får jag för det? Ja, de anställda är nog rimligt tacksamma, men politikerna? Jag gör det jobb de påstår sig vara ansvariga för och som tack höjer de min skatt.

Patrik Engellau

Även om USA sedan några årtionden kan sägas ha haft en svacka i bemärkelsen att landet delvis tappat självsäkerheten och – vilket kanske hänger ihop – på det hela taget har förlorat alla sina krig så hålls det ändå för det mäktigaste landet i världen.

USAs mest betydande makt ligger inte i krigsarsenalen eller i BNP per capita, utan i landets kulturella och intellektuella inflytande över världens länder. Om svenskarna varit som amerikaner så hade åtminstone hälften av världens alla hamburgerrestauranger i stället serverat renklämmor. Påstå inte att den amerikanska hamburgaren är objektivt ”godare” än renklämman, i varje fall inte sedan klämman fått den ansiktslyftning som svenska fast food-entreprenörer har förnekat den. Visst, fast food också, en helt amerikansk uppfinning.

Patrik Engellau

Ibland när jag iakttar folks djupa och uppriktiga fasa över att Profeten Mohammed gifte sig med Aisha när bruden var sex år och fullkomnade äktenskapet – vilket betyder hade sex med bruden – tre år senare så grips jag av en mild förundran. Det beror inte på att jag sympatiserar med Profetens lustar. Jag har aldrig närt några Lolita-drömmar (Nabokovs Lolita var för övrigt bara tolv år och boken om denna nymfett publicerades år 1955). Utan det beror på att jag motvilligt betänker att man i många kulturer faktiskt gör sådär och tycker det är helt naturligt. (Nej, det betyder inte att jag ursäktar pedofili.)

Patrik Engellau

Jag skrev nyligen att jag till min förskräckelse upptäckt att jag ibland inte kan skilja på ideologi och religion. Många läror framstår för mig i själva verket som ett slags religiologiska blandformer.

Vid närmare betraktande visar det sig nu att jag har svårt inte bara att korrekt etikettera välkända läror, utan även att bestämma vilken stämpel jag ska sätta på några av mänsklighetens mest omtalade texter, om de är religiologiska eller vetenskapliga.

Charles Darwins text om arternas ursprung tillhör, tror jag, de mest otvetydigt vetenskapliga idéframställningar mänskligheten besitter. Darwin ville inget annat än att på enklast möjliga sätt förstå ett komplicerat naturligt förlopp. Han ställde inga ovidkommande krav på sin teori, till exempel att den skulle vara förenlig med Första Mosebok.

Patrik Engellau

Ju mer jag skriver, desto mer tycker jag att jag hamnar i självklarheter. En självklarhet, som jag bara vill påminna om, är att det finns medborgerliga skyldigheter.

Låter det ovant? Skaver det lite? Det vore i så fall inte så konstigt eftersom politiker inte talar om sådant annat än när skyldigheterna är sådana som framgår av självdeklarationen. Jo, John F. Kennedy, president i USA, uppmanade en gång landets ungdomar att ”inte fråga efter vad USA kan göra för er, utan efter vad ni kan göra för USA”. Det var rätt vågat. En politiker som tror sig vinna röster på att begära att medborgarna ska ta ansvar inte bara för sig själva, utan även för sin nästa, är antingen en tok eller också värdig representant för ett ovanligt civiliserat och kultiverat samhälle.

Patrik Engellau

Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

För ett halvsekel sedan var detta en riktigt het fråga. År 1944 presenterade socialdemokratiska partiet Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som innehöll många planekonomiska grepp, till exempel:

Patrik Engellau

Jag förmiddagsfikar på en backrestaurang i Åre och hamnar i bord med ett ungt par från Katrineholm.

”Katrineholm?”, säger jag, ”där ska ju vara så mycket migranter. Hur går det?”

Han visar sig jobba på ICA. Han polisanmäler något hundratal snattare i månaden, mest romer och somalier. ”De snor energidrycker och tandkräm”, förklarar han, ”saker som är lätta att sälja vidare. Polisen gör inget, så snattarna kommer snart tillbaka och skäller mig för rasist.”

Patrik Engellau

När man läser Mohamed Omars och Magnus Norells och Adonis, bara för att nämna några bemärkta namn, texter om islam så blir man rädd för vad som skulle hända om den religionen fick ett rejält inflytande i ett land som Sverige. Jag tror att dessa författares varningar ska tas på allvar och att svensk politik bör läggas om i syfte att begränsa detta inflytande i stället för att uppmuntra det (som jag tycker att vi gör).

Men jag kan ju ha fel. Det vore inte första gången. Det kan hända att islam, om det fick ordentligt fäste i svensk politik, inte alls skulle visa sig så radikalt som poeten Adonis uppmuntrar oss att tro. Det kanske inte alls vore så farligt med lite moderat sharia. Vi kanske bara skulle behöva ruska lite på oss och anpassa oss till ett annorlunda, men fullt uthärdligt läge.

Patrik Engellau

Jag gav Google ledtråden ”the human role in climate change” och fick 118 miljoner träffar på 0,43 sekunder. Jag hade inte tid att följa alla länkarna, men att döma av dem jag faktiskt studerade så verkar rätt svar vara ungefär ”mycket stor”. Jag hittade faktiskt knappt någon enskild länk som i stället föreslog ”rätt liten” eller ”man vet inte säkert”. Det närmaste jag kom ett skeptiskt svar var ”människans roll anses vara betydande”.

Frågan är vad man ska dra för slutsats av detta. Många skulle nog säga att jaha, då är väl saken avgjord. Människan har faktiskt ett avgörande inflytande över förändringar i klimatet. 118 miljoner googleträffar kan inte ha fel.

Patrik Engellau

Jag ägnar rätt mycket tid åt att lyssna på brasilianska debatter, intervjuer och föredrag, exempelvis på YouTube. En udda hobby kanske, men definitivt givande.

I Brasilien finns nämligen några dussin intellektuella i världsklass, för det mesta professorer i humanistiska ämnen från universitet i São Paulo, som dessutom är gudabenådade estradörer och som inte verkar göra annat än just debattera, intervjuas och hålla föredrag inför tevekameror varefter allt publiceras på YouTube och säkert också på andra ställen. Det kan handla om lite vad som helst, till exempel ”Individen Shakespeare”, ”Sorg”, ”Riksrätt mot presidenten”, ”Strategier för en ny tid”, ”Nietzsche”, ”Vad är människan?”, ”Etik och politik i Brasilien”, ”Feodalism och absolut kungamakt”, ”Lycka och sociala medier”. Det kan vara en serie program som kallas ”Filosofiska kaféet” och handlar om framstående författare eller om något annat betydelsefullt. Ibland är det korta saker på tjugo minuter, ibland håller de på i flera timmar.

Patrik Engellau

Du får nog ingen glädje av att läsa den här texten, utan snarare myror i huvudet, i varje fall om du är det minsta lik mig. Det började med att jag, för ett tag sedan, argumenterade för att pk-ismen var en ideologi. Men sedan, mer nyligen, har jag blivit övertygad om att pk-ismen snarare är en religion.

Och därmed slapp fan lös, för jag upptäckte att jag inte kunde skilja på ideologier och religioner. Vid närmare betraktande flyter de ihop till en religiologisk sörja. Låt mig få exemplifiera med de två religiologier jag tycker mig känna bäst, nämligen marxismen och kristendomen, som för övrigt är rätt lika varandra.

Patrik Engellau

Häromdagen träffade jag några framstående pedagoger. De var bekymrade över att det var så dåligt med lärarnas fortbildning. Bland lärare var fortbildning ingen prioriterad fråga, sa de. Den fortbildning som faktiskt finns handlar, sa de vidare, för det mesta om tillfälliga kurser som lärarna snart glömmer bort.

”Vilka slöa lärare”, sa jag. Då tittade pedagogerna förvånat och lite osäkert på mig. ”Hur menar du?”, frågade de.

Där blev jag ställd. Hur kunde mitt uttalande missförstås? Skojade de med mig?

Patrik Engellau

(För att förstå det drama som här beskrivs måste du först läsa en tidigare krönika som presenterar de inblandade karaktärerna.)

Många menade att äktenskapet mellan Justitia och Leviatan var en ”match made in heaven”. Leviatan var som en lejonhanne, våldsam men alltid, till sista blodsdroppen, redo att försvara sina nära och kära. Justitia, å andra sidan, var inte lejon utan gudinna, och tänkte på allas väl och ve, inte bara på Leviatans hjord. Justitia förmådde Leviatan att anamma ett vidare perspektiv på världen och sin uppgift.

På onsdagarna deltog Justitia i möten med Nätverket Hilda. Leviatan hade inga invändningar, han var hemma och nattade barnen. Såklart Justitia skulle ha sina rättigheter.

Patrik Engellau

Statens natur är dubbel. Låt mig förklara.

I begynnelsen var människornas tillvaro ett allas krig mot alla. Under ”mänsklighetens naturliga villkor”, förklarade den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, blev människolivet ”ensamt, fattigt, nedrigt, brutalt och kort”.

Därför behövs en oändligt mäktig och potentiellt våldsam makt inför vilken alla människor måste vika sig, fortsatte Hobbes, en makt som har monopol på våldet och upprätthåller ordningen så att människorna blir fria att sköta sina liv utan oro för att bli rånade i nästa gathörn.

Patrik Engellau

En liten notis från Gatestone Institute flashade just upp på min skärm. Jag hatar obeställda flashar på min skärm, men just nu är inte detta mitt primärhat.

Flashen bestod av en text (på svenska) av den holländske politikern Geert Wilders. Bland annat förekommer följande passage:

I den politiska korrekthetens namn har de [tyska politikerna] avsiktligt blundat inför islam. De har vägrat att inse religionens sanna natur. De vägrar erkänna att allt står med i Koranen: tillåtelsen att döda judar och kristna (Surah 9:29), att terrorisera icke-muslimer (8:12), att våldta unga flickor (65:4), att förslava människor för sex (4:3), att ljuga om ens sanna mål (3:54), och kommandot för att föra krig mot de otrogna (9:123) och underordna hela värden [sic] inför Allah (9:33).

Patrik Engellau

Det finns ungefär 1,6 miljarder muslimer i världen. Jag tänkte jag skulle ta reda på hur många av dessa som tar avstånd från terroristdåd, till exempel lastbilsattacken i Berlin nyligen.

Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar. Hur detta civila muslimska samhälle ser på terroristhandlingar har rimligtvis ett betydande inflytande på den unge, potentielle terroristens djärvhet och beslutsamhet. Jag tror rentav att om ett enigt civilt muslimskt samhälle högt och otvetydigt förklarade för sina egna och för resten av världen att terroristaktioner är avskyvärda så skulle början till slutet av kampen mot terrorismen redan varit inledd. Stämningar spelar roll.

Patrik Engellau

Den här debattsajten har tagit sig det kaxiga mottot ”Här skapas samtidens självförståelse”. Jag har hittat på det själv. Men varje dag plågas jag av känslan av att det inte finns så mycket självförståelse, i varje fall inte hos mig.

Detta kalenderåret 2016, som så snart brinner ut, har kastat upp två samstämmiga och samtidigt oväntade men troligen, om man får framtidsgissa lite, epokgörande händelser: Brexit och Trumpsegern.

Det begriper jag inte. Det är inte så att jag inte emotionellt kan känna att detta är kittlande sensationellt och kanske välgörande (eller möjligen tvärtom). Men jag förstår det inte. Jag förmår inte lägga fram en förklaring till dessa tilldragelser som jag själv tycker håller måttet.

Patrik Engellau

Bäste Sherlock,

Jag blev lite besviken över Ditt resonemang i min krönika om no go-zoner igår. Dina bedömningar av polisens och politikernas inställning till eventuella idéer om att rättsstaten skulle återvinna dessas förlorade territorier och återföra dem till svensk lagskipning var visserligen övertygande, men Ditt nonchalanta sätt att avfärda Dr Watsons bekymrade – och befogade! – undran över framtidsutsikterna ingav mig olust. Att avfärda frågan med ett skämt om att svenskarna skulle vara som en sorts utdöda fåglar!

Patrik Engellau

En bekant till mig har en uppsatt position inom polisen. Han säger att den pågående organisationsreformen funkar hyggligt, att polisen gör sitt jobb och att rikspolischefen är en hyvens karl. Men, säger han, en sak är verkligt oroväckande, nämligen de 14 förortsområden där de kriminella tagit över. Polisen kan inte gå in.

14? protesterar jag, det var väl 55? Han svarar ungefär att 55 områden är besvärliga, men 14 nästan omöjliga. Och på den vägen är det, säger han.

Patrik Engellau

Jag har länge ogillat att använda höger/vänster-skalan för att indela de politiska åsikterna, men jag har aldrig egentligen vetat varför. Men nu vet jag.

Jag kom nämligen att tänka på en tunn och oansenlig liten skrift som publicerades för ett kvartssekel sedan och väl är bortglömd numera trots att den borde ha renderat författarna nobelpriset i ekonomi. Den heter Marknad och moral och är skriven av Anders Johnson och Anders Röttorp.

Andersarna ritar helt enkelt en ny karta över samhället. Samhället består av tre sfärer som vardera har sina olika drivkrafter och värderingar, nämligen – mina benämningar avviker lite från Andersarnas – Civilsamhället, Näringslivet och Staten/Offentliga sektorn.

Patrik Engellau

Jag for till Åre över Lucia. Skidåkningsmässigt var det värdelöst, men det var intressant i alla fall på grund av en upplevelse. I backen träffade jag en gammal skidkompis, en pensionerad läkare med ett framgångsrikt förflutet. Jag lyste upp men han stirrade misslynt på mig och väste genom sammanpressade läppar att han strukit mig från sin lista av vänner eftersom jag är rasist.

Jag blev alldeles häpen och sa vadå, Janne, hur menar du? Förklara är du snäll. Han väste att det var ingen idé, jag var rasist i alla fall. Sedan spottade han order rasist mot mig och tog av nedåt backen.

Patrik Engellau

Jag har upptäckt att allt mitt tjat om medelklassen och dess av mig påstådda värderingar gör många människor osäkra och förvirrade. Menar jag något meningsfullt eller pladdrar jag bara?

Tills vidare tror jag att jag menar något meningsfullt och därtill användbart och relevant. Så låt mig försöka igen.

Min utgångspunkt, som jag tror är rätt konventionell, är att mänskligheten, eller rättare sagt Västerlandet med start i England, sedan 1700-talet gjort oanade, oförutsedda, oplanerade och synnerligen lyckosamma framsteg. Hela folk har lyft sig från fattigdom till rikedom. Hur gick det till?

Patrik Engellau

I början av 1990-talet genomförde Bildt-regeringen, under ledning av utbildningsminister Per Unckel, en universitetsreform. I reformen ingick att universiteten fick sina intäkter delvis bestämda av hur många studerande som fick godkänt på sina tentamina. Ju fler som godkändes, desto mer klirr i kassan för lärosätena.

En eftertänksam person skulle förmoda att denna ordning skulle medföra att lärosätena, som, kan man anta, vill ha pengar, skulle bli alltmer generösa med godkännandena.

Patrik Engellau

Brasilien genomgick en mycket dramatisk period under andra hälften av 1800-talet. Sa jag dramatisk? Vilket ynkligt och svagt uttryck! Det handlade om en förskräcklig konvulsion, en omvandling i grunden, en total förändring av ekonomins fundament.

Basen för den brasilianska ekonomin var slaveriet, först av indianer, sedan alltmer av afrikanska svarta. Arbetskraften i landet bestod av slavar. Utan slavar hade det inte funnits någon produktion, i varje fall ingen kommersiell produktion. Utan slavar hade det bara funnits fattigt självhushållningsjordbruk. (OK, man kan tänka sig en annan värld där Brasilien i stället hade utvecklats som Nordamerika, men nu tänker jag inte på det.)

Patrik Engellau

Under årens lopp har jag varit med om ett antal påstått katastrofala hot mot mänskligheten. Några av de värsta inträffade strax före min tid, till exempel digerdöden och trettioåriga kriget, men jag har likväl fått uppleva oron för skogsdöd, ozonhål, slutet på alla råvaror, peak oil, global uppvärmning och många till.

Men ingen annan global skräck har väl varit så permanent och till och med trovärdig som fruktan från överbefolkning. Jag tror denna undergångsfobi varit med mänskligheten från början eftersom världen återkommande faktiskt varit överbefolkad i bemärkelsen att det tidvis – och här och där ganska ofta – inte funnits mat till alla, utan åtskilliga gått under av svält och följder av undernäring.

Patrik Engellau

Under natten formerar sig intressena inför morgondagens strid. Man vet inte säkert vilka som kommer att ställa sig på vardera sidan när morgondimman lyfter. Man vet bara vilka som utgör kärntrupperna på ömse håll.

Man vet inte heller riktigt säkert om kriget börjar just i morgon. Krig beror på djupgående motsättningar, men de utlösande orsakerna kan vara obetydligheter som tänder de sedan länge förberedda stubinerna.

En sådan obetydlighet med osäker utgång är frågan huruvida socialtjänsten i kommunerna ska lämna information om folk som olagligt befinner sig i riket, så kallade papperslösa, så att polisen kan utvisa dem.