Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
För tjugofem år sedan startade jag en börs för små, unga företag, sådana som sedermera har fått beteckningen ”startups” på svenska. Börsen hette AktieTorget och lever, sedan jag sålde verksamheten, vidare under annat namn på engelska eftersom svenska ord anses töntiga i finansbranschen och för övrigt i nästan hela näringslivet, fråga vilken CHRO (personalchef) som helst så får du höra.
I ett inlägg för några år sedan, ”Kan man vara svensk och muslim?”, tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både här på Det Goda Samhället och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.
Det är kaos lite varstans i det här landet. Ja, inte bara i Sverige, utan även i andra delar av Västeuropa. Den som vill resa utomlands behöver numera proviant för att orka sig igenom säkerhetskontrollerna.
Ledning, säkerhetsföretag och andra som verkar på flygplatserna borde ha kunnat förutse att det skulle bli en reseboom den första sommaren efter pandemin. Likväl är det kaos i snart sagt varenda storstad.
Ett märkvärdigt fenomen som uppstått under de senaste tio åren är att man får påminnelser om man reserverat tid eller plats på en restaurang, en vårdcentral, hos en frisör eller snart sagt vad som helst. Jag tycker illa om det eftersom undertexten till mig som gjort beställningen är att ”vi utgår från att du är en slarver som inte kan hålla ordning på din almanacka och därför skickar vi denna påstötning”. Jag känner mig behandlad som ett dagisbarn och blir därför förolämpad. I förra veckan gjorde jag en lunchbeställning på en restaurang och fick tre sms-påminnelser samt två email med anmodanden om att trycka på en knapp för att bekräfta mottagandet av anmodandena.
År 2007 besökte jag och dottern en mängd gymnasieskolor på öppet hus. Vi var på gymnasiemässa i Älvsjö och kom hem med 13 kilo skolbroschyrer, tryckta på glansigt papper.
Valet föll på Kärrtorps gymnasium, då rankat som det tredje mest populära av alla gymnasier i Stockholm. Och skolan var verkligen bra, dottern gick 2010 ut med väldigt bra betyg som tog henne vidare i livet.
”… sådant ska Edert tal vara, att Ja är Ja, och Nej är Nej.
Vad därutöver är, det är av ondo.”
Markus 5:37
Så har det då hänt igen! Vi har fått uppleva att ännu en omröstning i riksdagen, i en viktig fråga, avgjordes genom en majoritet med en rösts övervikt. Samma mönster som tidigare med en majoritet, bestående av regeringspartiets ledamöter, några ledamöter som var frånvarande och så regeringens stödpartier som ”avstod” från att redovisa sin uppfattning, d.v.s. som tryckte på den gula knappen. Vi har sett det här mönstret vid flera tillfällen under de senaste åren. Viktiga frågor ska inte avgöras på det sättet.
Den perfekta stormen hette en film från år 2 000 som handlade om att vädrets makter hade sammangaddat sig på djävligast tänkbara sätt och satte skräck i några amerikanska fiskare ute till havs. Beteckning förefaller helt adekvat för den förödelse i världsskala som politiken – såväl den nationella som den internationella och, tyvärr allt oftare, den amerikanska – genom sin högmodiga tro på sin egen rättfärdighet och kompetens håller på att koka ihop. Som häxorna i Macbeth står ledande politiker från hela världen och rör samman sattyg medan de mässar sina recept:
Ibland tänker jag på vilket fantastiskt land Sverige hade kunnat vara om inte våra styrande socialdemokratiska politiker drabbats av hybris i mitten av 1970-talet och fått för sig att just Sverige, med sina då lite drygt åtta miljoner invånare, skulle rädda hela världen.
Jag har tidigare här på sajten skrivit om min berbiske vän, Mazigh Kiri Kessai, som bott i Sverige i 30 år och som ger mig ett välbehövligt utifrånperspektiv på mitt eget land. Förra gången berättade jag om hur han oroade sig för att svenskarna håller på att ge bort sitt land till hela världen. Svensken till och med betalar för sin egen undergång, ansåg han. Kiri är oerhört intresserad av svensk historia, nationellt sinnad och tacksam över att få vara här, men han upprörs över att många svenskar inte hyllar och försvarar sitt eget kulturarv, som han anser att vi är i färd med att utradera. Han är ivrig att få dela med sig av sina tankar för att på så sätt ”kunna göra någonting för Sverige”.
Inom de mjuka vetenskaperna dit nationalekonomin får räknas (om den över huvud taget ska räknas som vetenskap) vet man aldrig något säkert eftersom det som verkade säkert igår kan vara tvivelaktigt idag. För ett år sedan förklarade världens ledande nationalekonomer att de inflationstendenser som kunde iakttas var övergående medan prishöjningarna numera knappt anses ha börjat. Du skulle aldrig kliva på ett flygplan som säkerhetstestats av nationalekonomer.
En fråga som nationalekonomin enligt min mening slarvar med är den kanske viktigaste av alla, nämligen hur ekonomisk tillväxt går till, alltså vilka mekanismer och krafter som gör att en del samhällen plötsligt utvecklar ett imponerande välstånd. För att förstå detta och förklara för mig själv skrev jag för tjugofem år sedan följande berättelse som ingen etablerad nationalekonom mig veterligen har tagit på allvar.
Inte brottsoffren.
Enligt P1 Morgon får de häktade i Malmö ta emot färre besök på grund av överbeläggning på häktet.
– Det här gäller förstås även barn som sitter i häkte. Hur drabbar det här dom?
Ibland är det svårt att hitta något att skriva om. Inte för att det saknas material, utan för att det finns för mycket. Idag är en sån där dag när jag sitter och grunnar och tänker men har svårt att fokusera på någon specifik stollighet bland alla de stolligheter som skett på sistone. Därför blir detta inte så mycket en krönika som en redogörelse för några av de galenskaper som politikerväldet och delar av journalistkåren utsatt oss för på sistone.
När utanförskapets unga skjuter ihjäl varandra i en allt snabbare takt, går landets justitieminister Morgan Johansson ut och grötmyndigt förklarar att detta beror på att kommunerna inte gör sitt jobb och att skolan behöver mera resurser.
Att dessa skolor redan idag får betydligt högre ersättning per elev än resten av landets skolor, nämner han inte. Inte heller verkar han inse att hans utfall mot kommunerna torde kunna tolkas till borgerligt styrda kommuners fördel.
Svensk politik har länge lidit, och lider fortfarande av en rädsla för och ovilja att se verkligheten. Just i dagarna ger oss svensk press ytterligare ett exempel på hur delar av den främjar en fortsatt rädsla för verkligheten.
Det kannstöps i media om vilka politiker som vann och vilka som förlorade på det senaste försöket att peta justitieminister Morgan Johansson genom ett misstroendevotum. Jag kan inte se att någon vann. Åkesson, som tog initiativet, och de andra borgerliga partiledarna, som hängde på, står med lång näsa. Nu, när dammet troligen lagt sig, frågar sig medborgarna vad det var för mening med borgarnas putsch. Trodde de verkligen att de skulle bli av med Johansson några månader före valet och vad hade det i så fall gjort för nytta? Justitieministern tjänar dem väl bättre att skrämmas med som aktiv, hotande kraft än som avdankad föredetting.
Så här års blir jag lätt lite sentimental och nostalgisk. Jag tror det beror på alla finklädda ungar på väg till skolan för att ha avslutning. Jag ser dem från mitt fönster när jag sitter och jobbar och det får mig att minnas mina egna för många år sen. Den jag minns allra tydligast är den första – och inte bara själva avslutningen utan också det allra första och mycket njutbara sommarlovet.
I början av 2000-talet myntade den danske psykologen Bent Hougaard begreppet curlingföräldrar och triggade igång en intensiv debatt om barnuppfostran. Senare har även ordet helikopterföräldrar använts för att beteckna ungefär samma sak, alltså föräldrar som vill bevaka allt deras barn gör och skydda dem från att någonsin behöva uppleva motgångar eller ta konsekvenser av dåliga beslut. Nu verkar även skolledare och poliser som i jobbet kommer i kontakt med unga vuxna inta denna överbeskyddande attityd.
På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)
Låter man mängder av människor från jordens alla hörn flytta till Sverige, från oroshärdar i Mellanöstern och Afrika, präglade av klankrig, etniska och religiösa konflikter och förföljelse på grund av totalitära styren och sharialagar så får man ofelbart exakt samma konflikter här i Sverige.
För ungefär ett halvår sedan började jag inse att det där med elektricitet är mer komplicerat än att trycka på en knapp för att tända en lampa. Att jag besvärade mig med att fundera över detta – och att fråga folk som begriper bättre än jag och till och med att läsa ett antal artiklar i ärendet – berodde nog mest på att miljö- och energialarmisterna, kanske särskilt de politiker som ansvarar för den gröna omställningen, tycks mig bondfångartyper. Aldrig att Ygeman ska få styra mitt framtida liv med elektriciteten utan att jag ens försöker ta reda på vad han håller på med!
Antalet kommunala kommunikatörer har ökat kraftigt de senaste åren. Allra mest i Göteborg där det 2020 fanns 253 offentliga kommunikatörstjänster, mot 200 i Stockholm och 10 för en svensk genomsnittskommun. Så här fördelar de sig mellan olika förvaltningar enligt 2018 års siffror. Spontant undrar jag varför kommuner över huvud taget behöver anställa experter på kommunikation. Kan inte ansvariga förvaltningschefer själva förklara vad verksamheten går ut på och svara på journalisternas frågor? Efter att ha Googlat lite, kan jag tänka mig fyra förklaringar:
Är alla kulturer lika bra? Enligt nyvänstern är man ”kulturrasist” om man anser att vissa kulturer är sämre än andra. Kulturer är föränderliga och för att få en kultur att förändras i en viss riktning krävs kritik. Det är denna kritik som nyvänstern hindrar genom sin föreställning om ”kulturrasism”. Det finns därför fog att beskriva denna vänster som regressiv, eftersom den paradoxalt främjar förtryck i toleransens och antirasismens namn.
Av en slump fick jag tag på en överbliven biljett till den kliniska psykologiprofessorn Jordan B. Petersons föreläsningsturné, som hade Stockholm (och Johanneshovs isstadion Hovet) som en anhalt i söndags. Turnén tar avstamp i hans senaste bok Beyond Order, som innehåller tolv nya livsregler. Här gällde det nummer sju: Work as Hard as You Possibly Can. Boken är en fortsättning på succén 12 Rules for Life, som kom för tre år sedan. Båda böckerna finns översatta till svenska.
Här kommer en trevande och osäker text som kanske bör undvikas av läsare som bättre tål garanterade sanningar som är huggna i sten (det vill säga sådant som jag brukar skriva).
På nationaldagen firar i alla fall jag den svenska nationen, den svenska kulturen och det svenska folket. Det hörs på namnet att det är dessa saker som ska firas. Politikerna gillar inte detta, utan vill att man ska fira politikerna och deras välde. Jag antar att det var tanken när de gjorde nationaldagen till en röd dag.
Häromdagen fick jag tillfälle att försöka förklara det här med mänskliga fri- och rättigheter för en medlem av det uppväxande släktet. Hon hade studerat FN:s allmänna deklaration i ärendet men tyckte att det hela verkade förvirrat. Enligt tjugotredje artikeln, sa hon, hade hon rätt att fritt välja sysselsättning samt erhålla ”skydd mot arbetslöshet”. Själv hade hon tänkt sig att välja att bli skolminister efter gymnasiet och undrade om det skulle räknas som arbetslöshet om hon inte fick jobbet omedelbart.
Vaknar till en annandag pingst som i år också råkar vara nationaldagen. En dag att hylla vårt vackra land, vår fantastiska kultur och underbara natur och alla de människor som gick före oss och byggde Sverige – och dessutom passa på att räta på ryggen om vi händelsevis börjat krokna lite efter alla år av politikernas envetna och lögnaktiga påståenden om att det svenska kulturarvet inte existerar. Det är i alla fall vad jag tycker.
Vad sker med ett land när grundläggande uppfattningar om lag och rätt inte längre delas av stora delar av befolkningen? Vad sker när människor anser att rättssystemet inte längre levererar rättvisa, och att polisen inte ger medborgare ett rimligt skydd mot brottslighet? Eller när polisen rentav ses som en fiende som försvarar kriminella? Och vad händer om folk i allt högre grad anser det legitimt att ta lagen i egna händer och själva agera både polis, domare och bödel?
