I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.

Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.

Sviten är skriven med en nästan osannolik känsla för tidsandan, men så är också författaren historiker och tillika redaktör. De två första böckerna (Die Nasse Fish och Der Stumme Tod) filmatiserades och utgavs med stor internationell framgång under samlingstiteln Babylon Berlin (med start 2017 på SVT). Nu återstår redigering och uppföljning av det tredje och fjärde fallet, med exklusiv premiär på den brittiska kanalen Sky någon gång under 2023.

Vid sidan av mordgåtorna får vi följa hur det preussiska Berlins patriarkala men demokratiska polissystem 1932 slås sönder av den reaktionäre rikskanslern Franz von Papen (bilden). Genom en kupp överförde han all makt till den tyska centralstaten, där den största delstaten Preussens självständighet utplånades. Vi får följa turbulensen inom Berlinpolisens olika skikt vid denna händelse, där vissa chefer är tecknade efter historiska förlagor. Efter de två riksdagsvalen året därpå kvarstod von Papen under något år som vicekansler i Adolf Hitlers regering. Sedan vet vi hur det gick.Senare böcker följer med författarens ord ”mina figurer in i diktaturen”, en läsning som återstår.

När jag läser om de kommunistiska och nazistiska frikårernas slagfält på huvudstadens gator tänker jag att den västliga civilisationen överlevde den tidens två stora totalitära ideologier till priset av ett ofattbart mänskligt lidande i form av två blodiga diktaturer och ett världskrig. Men kommer västvärlden att överleva vår tids stora hot, islamismen och fjärde vågen-feminismen, som den senare har utvecklats med sitt intersektionella virus? Dessa ideologier går hand i hand med varandra och förgör oss inifrån.

Vi vet vad islamism är kapabelt till när det gäller totalitärt politiskt förtryck i religiös skepnad. Emellertid har den moderna feminismen i det allmänna medvetandet gått under radarn i sin långa marsch från hur jag minns den i slutet av 1960-talet, från aktivism till statsbärande ideologi med både ”världens första feministiska regering” och ”världens första feministiska utrikespolitik” som slutprodukt i vårt land. Naturligtvis går det inte att jämföra feminismen med nazismens våldskapital. Det förra är istället till stor del en psykologisk ideologi som går in vårt innersta och stöper om samhället inifrån.

Detta har skett bakom fasaden av strävandet efter en jämställdhet mellan könen, som redan uppnåddes på 1970-talet. Dock är avståndstagandet från den vite västerländske mannen, som alltid står högst upp på den intersektionella gödselstacken i feminismens föreställningsvärld, sig likt. Feministerna blundar för att mannen är det svagare könet, i den meningen att männen gör snart sagt vad som helst för att inte bli övergivna och förlora kvinnornas gunst. Men hur många svenska kvinnor går i demonstrationståg mot den kvinnosyn som stora delar utomeuropeiska invandrade män fört med sig? Eller för att uttrycka sin sympati och solidaritet med den jämställde västerländske mannen, som anpassat sig till den feministiska agendan?

Under flera decennier har istället denna ideologi sått split mellan könen, försvarat islamister, vurmat för öppna gränser och därmed medverkat till islams framryckning i vårt land och till den stors demografiska förändring som Sverige har genomgått sedan millennieskiftet. Svensk migrationspolitik, med sin under lång tid högsta asyl- och anhöriginvandring per capita i västvärlden, ”ändrar fokus från kontroll till service” som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson uttryckte saken vid en konferens om demografi och en öppnare arbetskraftsinvandring 2012.  Det handlade enligt honom inte om ”vilka migranter som vi ville ha utan vilka migranter vi kunde få” och om hur dessa kunde hitta nya vägar in i landet. Resultatet ser vi i diagrammet nedan.

Weimarrepubliken hade sina politiska gatustrider, som också emanerade ur armodet där stora grupper arbetslösa män inte kunde ge familjen mat på bordet. Sverige har sina upplopp i sina så kallade utanförskapsområden, korankravaller och sina bidragsförsörjda skaror med utländsk bakgrund. Där det preussiska patriarkatet gick i graven och övergick i nazismens barbari, seglar välfärdsstaten Sverige vidare med surrat roder på sin resa mot ett allt farligare och fattigare land att leva i, men färdriktningen är den motsatta. 

Medan aristokraten von Papen monterade ner den preussiska polisen och banade vägen för Hitlers Machtübernahme gjorde Dan Eliasson närmare hundra år senare det som fanns kvar av den repressiva svenska polismakten tandlös. Här handlar det om en tysk polismakt som kom att brutaliseras jämfört med en svensk som mer eller mindre förvandlats till en socialtjänst. Där den preussiska polisen kom att ersättas av SS och Gestapo, kapitulerar den svenska ordningsmakten inför gängkriminalitet och islamistiskt påverkade upprorsmakare och avstår från att skydda invandringskritiska journalister som utsätts för dödshot. Här satsar vi på ”lågaffektivt bemötande” och korvgrillning med det tunga buset i stället. Medan berlinpolisen riktade sin kraft mot att slå ner de röda gatubrigaderna, växte brunskjortorna sig starka. Svensk polis uppmanas att titta åt andra hållet, ständigt spana efter ”högerextremister”.

Medan den tyska mannen med Hitlers ord skulle bli ”hård som Krupp-stål”, hata judar och andra minoriteter, feminiseras istället det uppväxande manliga svenska släktet i det mjuka förtryck som utgår ifrån att alla klassiska manliga dygder, främst att värna samhällets yttre och inre säkerhet genom statligt våldsmonopol, under lång tid har diskvalificerats som mindre önskvärda. Hos oss dansar istället ÖB i Prideparader och genuscertifiering har blivit en hjärtefråga för det svenska försvaret med sin paroll ”We don´t always march straight”. Våldet och gamla könsroller ska förpassas till historiens sophög, om de inte utövas av grupper som anses underprivilegierade förstås.

Sverige gör allting motsatt mot vad Weimar och Nazityskland gjorde, men går ändå under som det trygga och rika land som vi äldre fick förmånen att lära känna det. Här gäller den omvända rasismen, som utesluter svenskar som offer för invandrares hat. Nu senaste demonstrerat i regeringens nya (för vilken gång i ordningen?) åtgärdsprogram mot afrofobi, islamofobi, antiziganism o.s.v. På den ena sidan: hård patriarkalisk våldsdisciplin, exkludering, övermänniskoideal, militärism och nationalism. På den andra sidan dess antites. Dåtidens Tyskland stod för en radikal samhällsupplösning. Dagens Sverige, med sin värdegrund, står också för upplösning av gamla samhällsformer och vill skapa en ny medborgare. Slutsatsen blir att detta extrema vägval raserar det svenska välfärdssamhälle som alla politiska partier påstår sig värna om.