PATRIK ENGELLAU: Opinionspaket

Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.

När jag kommit så långt börjar jag undra varför jag tilldelar vad jag tror är en vanligt förekommande människotyp just dessa åsikter. Ståndpunkterna har ju inte så mycket gemensamt. Det finns till exempel ingen logisk koppling, vad jag kan se, mellan börsbolagskvotering för kvinnor och preferens för ekologisk mat, särskilt närodlad. Ej heller kan jag se något skäl till att Trumphatare skulle favorisera el från sol och vind.

Ändå är jag ganska säker på att det beskrivna åsiktsklustret verkligen är mycket vanligt. Det bör finnas någon dold faktor som får alla dessa ståndpunkter att attraheras till varandra.

Det finns också ett annat, som jag tror, väletablerat paket av uppfattningar där de olika komponenterna inte heller tycks ha något med varandra att göra vilket inte generar anhängarna av denna åsiktskombination. Till exempel gillar de kärnkraft och vill gärna sätta sina barn i friskolor. (Bara där! Vad får dessa två uppfattningar att dras till varandra?) De ogillar könsbekräftande operationer, det vill säga operationer som bekräftar att patienten egentligen inte tillhör det kön som hen föddes till. Folk i den här gruppen har inget emot att äta kött och anser ofta att det finns en nationell svensk kultur som är värd att värna trots att de vid förfrågan har svårt att peka ut något gemensamt drag hos kärnkraften och Gärdebylåten.

Inför utmaningen att försöka troliggöra att dessa tankepaket verkligen finns och till och med är vanligare förekommande än gråsparvar och talgoxar och att dessutom pröva att förklara de två arternas uppkomst känner jag mig som en morgonbadare i Bohuslän: jag huttrar och knyter badrocken närmare om kroppen och undrar om det inte var oförsiktigt att ge sig in i projektet.

Men jag tror att jag kan se en vid och nästan oöverkomlig klyfta mellan de två åsiktsansamlingarna. De skiljer sig nämligen åt på en fundamental punkt, nämligen inställningen till staten. Åsikterna i det första klustret bygger på en positiv inställning till staten och drivs av, eller är åtminstone förenliga med, en vilja till ökad statlig makt. En nationell energiomställning till sol och vind, till exempel, kräver revolutionerande statliga ingrepp som skulle få Stalin att dansa en triumferande georgisk khoroumi (bilden), särskilt som projektet troligen inte skulle fungera och därför kräva ytterligare långsiktiga statliga insatser. Donald Trump är statens fiende nummer ett och därför hatar man honom. Kvinnor i börsbolag ger nya, stora uppgifter åt staten. Det blir hur mycket som helst att uttänka och besluta. Hur ska man betrakta män som byter kön för att kunna komma ifråga för en styrelseplats? Räcker det med att måla läpparna för att anses könsbytt? För att lösa sådana kniviga frågor behövs helt säkert en ny myndighet.

Det typiska för åsikterna i det andra paketet är att de inte kräver några statliga insatser alls för att förverkligas. Staten behöver inte göra någonting för att bönder ska producera kött, medborgare i allmänhet fira traditionell jul med skinka, äppelmos och rödkål och morföräldrar gråta när barnen sjunger Den blomstertid nu kommer på skolavslutningen. Sådant går till politikernas förargelse av sig själv utan reglementen och statsbidrag. Det är därför framstående nationella ledare som Mona Sahlin avhånar den svenska kulturen (”bara sådana där töntiga saker som midsommarafton och små grodorna”).

Patrik Engellau