BITTE ASSARMO: Var håller föräldrarna hus?

Polisen larmar nu om att barn löper en extra stor risk att rekryteras till kriminella gäng under sommaren. Men ingen vill prata om vilka det är som faktiskt möjliggör denna rekrytering. Ingen vill prata om föräldrarnas ansvar.

Att just sommaren är en större risk beror på att barn i större utsträckning rör sig ute, säger polismästare Carin Götblad. Då blir de enklare mål för de kriminella, menar hon:

”Det som hänt de senaste åren är att våldet och kriminaliteten eskalerat. Där ser vi att allt yngre barn dras in”

Med tanke på att både polis och politiker i åratal förnekar att våldet ökat är det häpnadsväckande att detta plötsligt är helt i sin ordning att säga. Än mer häpnadsväckande är att ingen pratar om föräldrarnas ansvar. Medan Götblad pratar om barn som rekryteras frågar jag mig var föräldrarna håller hus.

Jag vet inte vad det är som gör att föräldrar i de så kallade ”utsatta” områdena – de områden som överöses med projektpengar av olika slag utan minsta nytta – inte förmår ta hand om sina barn. Handlar det om kulturella preferenser? Allmänt ointresse? Hat mot det svenska samhället? Vad det än är frågan om så är jag dödstrött på att ingen på ställer seriösa krav på dessa föräldrar.

I alla de här berättelserna om rekrytering till kriminella gäng finns alltid en anklagelse mot samhället. Den är inte alltid uttalad, men den finns där. De ”utsatta” familjerna har det så svårt att de är helt oförmögna att ta ansvar för barnen. Vi ska förstå det som att det beror på socioekonomiska omständigheter, som om dessa föräldrar skulle vara så mycket fattigare än valfri svenskfödd familj i miljonprogramsområden, förorter och småstäder runt om i landet.

Det stämmer naturligtvis inte alls. Familjer som lever på socialbidrag har förvisso inget överflöd att röra sig med, men de behöver åtminstone inte oroa sig för hur räkningarna ska bli betalda. Inte ens den stigande inflationen påverkar dem nämnvärt, för socialen betalar hyra, el och ser till att de har mat på bordet oavsett kostnaden.

Så är det inte för de familjer som försörjer sig själva. De ser hur plånboken krymper dag för dag, men har ingen som hjälper dem. Det är klart att det finns en mindre grupp stenrika människor i det här landet, men det är sannerligen inte så att alla som bor utanför de ”utsatta” områdena har det särskilt fett.

Jag har en kompis som är ensamstående med en snart tonårig son. Hon är akademiker med många års studier bakom sig och idag drar hon sig fram på osäkra projektanställningar medan hon betalar av sitt studielån och sin hyra och alla andra fasta kostnader. Det är inte alltid lätt – faktum är att det ofta är väldigt svårt – men likväl har hon lyckats skapa ett hem där hennes son är trygg. Ett hem där han trivs och där han vill vara. Han har varken den nyaste cykelmodellen eller den senaste mobiltelefonen, och till middag serveras det oftare linssoppa än oxfilé, men sånt är ju bara petitesser egentligen. Hon finns där för honom och det vet han, och det räcker väldigt långt.

Man behöver alltså inte vara välbärgad för att åstadkomma ett hem där barnen trivs, det vet jag även av egen erfarenhet. Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att jag och min man var ekonomiskt gynnade när vår son var liten, men vi jobbade och slet så mycket vi kunde för att ändå skapa en miljö där sonen trivdes. När kompisarna åkte på semester, eller till sommarstugan, gjorde vi utflykter i närområdet istället. När vi inte hade råd att köpa hämtpizza bakade vi vår egen. När pengarna inte räckte till biobesök såg vi en TV-film hemma istället, eller spelade spel. Och det förekom aldrig att sonen var ute och rände utan att vi visste var han höll hus, inte ens när han var i de kritiska tonåren.

Barn som ränner ute dag som natt, och som håller till på ställen där kriminella kan nå dem, är sannolikt inte särskilt trygga i sina hem. Därför är det där man måste börja. Det är först och främst föräldrarna som ska ta ansvar för sina egna barn. Om de inte kan skapa trygghet och trivsel hemma så finns det ingenting som samhället kan göra för dem, det är en obehaglig men väldigt enkel sanning.

Bitte Assarmo