PATRIK ENGELLAU: Ett ideologiskt krig som min sida kan förlora

Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.

Fem månader efter det ryska anfallet förefaller Putins tänkande mer övertygande. Ukrainarna är fortsatt heroiska och intar djärvt krigiska positioner men det är tydligt att de inte skulle klara sig många veckor utan ständigt ökande materielleveranser från väst, särskilt USA. Det är president Bidens grad av generositet med stridsvagnar och missiler som avgör hur det går i kriget. I den bemärkelsen kan man påstå att konflikten står mellan Ryssland och USA.

Men vad strider då dessa om? Krig kan gälla antingen materiella ting såsom mark, oljekällor, fabriker, mineralfyndigheter, slavar, boskap och guld eller också världsåskådningar (eller båda). Till den del konflikten i Ukraina står mellan Moskva och Kyiv handlar det om territorium. Men om kontrahenterna i stället är Ryssland och USA så gäller stridigheterna ideologier (även om det finns teorier om att USA i verkligheten drivs av företag som ExxonMobil som vill åt påstått ofantliga nyupptäckta oljefyndigheter i Ukraina).

Det är på denna punkt jag blir bekymrad ty i en kamp mellan Ryssland och USA står jag spontant och av livslång tradition på USA:s sida. Men vid ett sansat betraktande, där jag lägger en del nostalgiska och nu för tiden allt mindre verklighetsanpassade föreställningar om västerlandets inneboende andliga överlägsenhet åt sidan, så måste jag erkänna att USA och det övriga västerlandet, särskilt Sverige, inte längre har någon framgångsrik ideologi att skryta med. Tvärtom är vår dominerande statsfilosofi, PK-ism i Sverige och wokeism i USA, helt destruktiva företeelser som försvagar våra samhällen och folk. Se bara hur tankarna bakom Tysklands politiskt korrekta Energiewende och motsvarande statsförankrade idéer i Bidens USA riskerar att undergräva och kanske omintetgöra de sociala och ekonomiska framgångar som varit våra länders stolthet.

När jag till detta lägger alla skadliga idéer som växer ur de nationella politikerväldenas och välfärdsapparaternas egenintressen tappar jag ytterligare självtillit. Och när en ny domare i USA:s högsta domstol, som enligt presidenten blivit utsedd av honom för att hon är svart och kvinna, av PK-skäl förklarar att hon inte kan förklara vad en kvinna är eftersom hon ”inte är biolog” så förlorar jag fotfästet i tillvaron och undrar om Putins idéer om det heliga moder Rysslands ödesgivna plikter ändå inte är ett snäpp mer realistiska än våra.

Om jag vore tvungen att delta i en debatt om vilken ideologi som är den bästa av putinismen och wokeismen så vet jag inte vilken sida jag skulle välja. Och om jag, som ändå sedan barndomen danats att beundra och älska det goda och mäktiga amerikanska imperiet, inte redan från början dömer ut Putin som självklar förlorare, hur lätt ska det då inte vara för andra folk som inte fått en kärleksfull uppfostran inom den västerländska kulturkretsen att se med förakt på oss och våra numera helt puckade dominerande idéer?

Patrik Engellau