När jag på sjuttiotalet bodde i Bissau, huvudstad i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau i Västafrika – bilden visar presidentpalatset – fick jag för första gången i livet bekanta mig med ett begrepp som nu används i svensk energidebatt, nämligen användarflexibilitet. Till exempel kunde det hända att vattnet plötsligt slutade rinna när man stod i duschen och tvättade håret. Det är mycket retligt eftersom man inte vet om det tar en timme eller två veckor innan vattnet skruvas på igen. Så småningom lärde man sig att tillämpa användarflexibilitet även om begreppet då för tiden var okänt. Det gick till så man hade hinkar med reservvatten i duschen, toaletten och köket.

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades ungefär tio miljoner afrikaner som slavar över Atlanten. (En del källor uppger att det vid avfärden pålastades ytterligare två miljoner, lika många som dog under resan.) Den största gruppen hamnade i Brasilien, fem, sex procent i USA och de flesta övriga i Karibien för att jobba där eller vidareexporteras till USA. Det är lätt att begripa orsakerna till denna handel. Det behövdes arbetskraft till de nyupptäckta amerikanska områdena och ursprungsbefolkningen hade ingen lust att underkasta sig de hårda villkor som exempelvis portugiserna erbjöd på sockerplantagerna i norra Brasilien. När man försökte förslava indianerna flydde de lätt tillbaka in i de djupa skogarna där de sedan länge lärt sig att överleva. För de importerade afrikanerna var det svårare. De kände inte landet och när de flydde kom de aldrig särskilt långt utan blev normalt lätt infångade.

Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?

Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.

Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.

När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.

Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?