PATRIK ENGELLAU: Censur

En visserligen tidsödande men klar fördel med internet är att man i realtid kan känna världshändelsernas puls. Man slipper prenumerera på en massa tidningar från olika länder och vänta på att brevbäraren ska leverera dem till ens ivriga fingrar. På det viset ger internet också alldeles gratis en känsla för rytmen och andan i ländernas politiska liv. (Ganska skrytsamt sagt av mig; det skulle visserligen kunna vara så, men i verkligheten är det bara USA jag följer med något som kommer i närheten av den sortens noggrannhet.)

Liksom vågen tycks politiken och den politiska debatten ha två egenskaper: dels frekvensen, det vill säga hur ofta omkastningar sker, dels amplituden eller våghöjden, alltså hur pass känslomässigt berörda människor blir av statshändelserna. När jag jämför Sverige och USA slås jag hela tiden av hur mycket fortare saker går i USA och hur mycket mer upphetsade amerikanerna blir än svenskarna. (Det senare kan bero på att svenskarna vant sig vid att inte ha något inflytande på politiken och därför begränsar sig politiska engagemang till att då och då knyta en näve i byxfickan medan amerikanerna uppriktigt anser att grundlagen faktiskt gäller rent bokstavligt och att det därför är de valda ombudens förbannade skyldighet att lyssna på medborgarna.)

Ta frågan om covidpolitiken, kanske särskilt nedstängningarna, som exempel. I Sverige tillsatte regeringen en Coronakommission som kom fram till ett antal punkter varav den första var att Sverige följt en ”korrekt strategi”. När svenska folket gäspat klart lades ärendet till handlingarna. I USA blev det ett himla liv som fortfarande pågår. Var det rätt att beordra nedstängningar eller var det fel? Kommer Floridas guvernör Ron DeSantis att ställa upp i presidentvalet som en av dem som var uppstudsig nog att inte vilja stänga hela delstatens ekonomi? Den amerikanska demokratin handlar inte bara om de byråkratiska sakfrågorna utan också om de mänskliga egenskaperna hos dem som vill styra landet.

Eller ta debatten om den stora energiomställningen som pågår i båda länderna. Hos oss går det mer sävligt till eftersom politikerna och Greta Thunberg ordnar allt till det bästa med hjälp av havsvindkraft varför medborgarna inte behöver bli inblandade (bara man får stopp på deras tjatiga gnäll över vindkraftsmuller inpå de egna knutarna). I USA har frågan om vindkraften, som verkar vara energiomställningens grundbult i de utvecklade länderna, emellertid tagit sig demokratiska proportioner i takt med att medborgarna börjat bry sig och Vita Huset bli alltmer besvärat över att folk lägger sig i. På ingen annan punkt har Vita Huset veterligen gått så långt för att genomföra censur och därmed kanske bryta mot det första tillägget till konstitutionen där staten förbjuds att förhindra folk att tala fritt. Det handlar om vad myndigheterna och de stora techbolagen som Facebook ska dra för gränser för yttrandefriheten på internet. (Rollfördelningen mellan bolagen och staten vet jag för lite om för att ha någon åsikt. Det är för övrigt samma sak i Sverige. Hur lät det när Morgan Johansson och Anders Ygeman var på besök hos Facebook och Google?)

För några år sedan startade Facebook ett system med ”faktagranskare” med uppgift att skärskåda nyhetsartiklar om klimatet. Ett antal demokratiska senatorer tyckte emellertid inte att den kontrollen räckte eftersom debattartiklar inte granskades vilket de ansåg vara ett oacceptabelt kryphål för felaktig information. Då började Facebook att faktakontrollera även mer vetenskapliga artiklar av sådana som Bjørn Lomborg där det handlade exempelvis om tillförlitligheten hos de klimatmodeller som används för att göra prognoser.

Nu, säger The Wall Street Journal, börjar censurens andra fas där debatten om klimatlösningar ska begränsas. Vita Husets Nationella klimatrådgivare Gina McCarthy säger att problemet inte längre är ”förnekarna utan de som sår tvivel om vad lösningarna kostar och om de över huvud taget fungerar”. Att uppmärksamma den gröna energins kostnader, fortsätter hon, ”är lika farligt som att förneka klimatfrågan eftersom vi nu måste handla snabbt”. Det räcker med att peka på litium-jonbatteriernas tekniska begränsningar för att anklagas för desinformation.

Frågan är om den textkontroll som pågår bryter mot grundlagsförbudet mot censur. Det beror på vem som driver frågorna, om det är techbolagen eller myndigheterna. Om bolagen är ansvariga för censuren kan troligen inget göras eftersom grundlagen reglerar myndigheter, inte privata företag. En del amerikanska jurister funderar nu på om det kanske kan argumenteras i domstol att techbolagen arbetar på uppmaning av, och som agent för, myndigheterna vilket skulle kunna göra censurförbudet tillämpligt även för företagen.

Patrik Engellau