GUNNAR SANDELIN: Ingruppskänslan är svenskens största bristvara 

Plötsligt blir sammanhang så tydliga att man måste stanna upp ett tag och låta dem sjunka in. En insikt som slog mig häromdagen kan sammanfattas så här: Allt är meningslöst om inte ingruppskänslan finns.  

Under många årtionden (svårt att sätta en exakt tidsgräns, men marschen startade någon gång i slutet på 1960-talet) har vårt etablissemang i allt ökande takt satt det egna folket på undantag. De är ”våra egna” som självrättrådigt har tagit beslut om massinvandring, den vite mannens patriarkala skuld och rasism. Samtidigt har andra grupper beskrivits som offer, vilka ska kompenseras och ha fulla rättigheter till våra välfärdssystem. Det är i allra högsta grad etniska svenskar som har givit sig på oss, vi som har velat hävda att Sverige per automatik inte är alla andra folkslags land, utan i första hand svenskarnas.  

Nästan hela tiden är det svenskar som ger sig på oss massinvandringsmotståndare. Detta även om media ibland släpper fram utomeuropeiska invandrare som oemotsagda som opinionsbildare får utgjuta sig över vilket rasistiskt samhälle de lever i. Så har det så kallade narrativet sett ut så länge jag kan minnas. Etniska svenskar blir rädda och protesterar inte i någon nämnvärd utsträckning mot denna dagliga indoktrinering. Hellre ge bort sitt eget land än att riskera bli kallad för rasist, tycks vara genomsnittssvenskens paroll. Hellre rösta med fötterna när det egna bostadskvarteret blivit för invandrartätt. Och det räcker med närvaron av några få procent utomeuropéer för att svensken ska flytta på sig.

Svenskar uttalar mycket sällan någon ingruppskänsla i offentliga sammanhang. Det tror jag beror på att nationell tillhörighet med den stolthet och igenkänning av sina rötter som medföljer av detta, så länge varit tabu. Det medför också att svensken blir chanslös när han/hon möter folkslag från andra kulturer med en stark kollektivistisk identitet förankrad i den egna etniciteten, klanen och kulturen. Då spelar det inte någon roll att vi tillhör en majoritet (än så länge). Det är bara att se hur utomeuropeiska flaggor nyligen dominerade studentfirandets stadsbild.  

Svenskens låga nivå av etnocentrism och höga nivå av moralisk universalism är någonting som generellt kännetecknar västeuropéer och amerikaner. De har också utsatts för stora demografiska förändringar till följd av detta. Den genomgripande rubbningen av den demografiska balansen på kort tid i vårt land gör situationen extrem. Över två miljoner uppehållstillstånd har beviljats sedan millenieskiftet och många har varit utomeuropeiska män från muslimska länder. Befolkningen med utländsk bakgrund har under denna tid ökat med 1.6 miljoner medan de som har två inrikesfödda föräldrar har minskat med 165 000, något som jag bland annat har skrivit om här.

Det vi dagligen ser är hur inkluderande ”pursvenskar” blir försvarslösa när de ställs mot exkluderande utomeuropeiska migranter med stark sammanhållning. Även i det nya hemlandet slår denna klanbaserade grupptillhörighet ut svenskarnas så kallade statsindividualism, och de senare backar in i kaklet när de förra hävdar sina krav. Detta sker därför att personer med stark känsla av grupptillhörighet är vana att använda sig av praktiska argument som gynnar det egna syftet i nuet, medan folk som har en bristande ingruppskänsla istället gärna formulerar sig i allmänna humanitära ordalag. Lägg där till den svenska konsensusmentaliteten, så framträder bilden av en förlorande folkgrupp. 

Till skillnad från de klanbaserade människorna, som själva gärna utmålar sig som offer om de kan få fördelar (och det går utmärkt i Sverige), ser den härskande svenska ”eliten”, och många andra svenskar, sig som företrädare för utgruppernas rättigheter. Men de tycks inte tänka på, eller bry sig om, att det sker på bekostnad av det egna folket. Hur man än vrider och vänder på denna problematik, så kokar den ned till individnivå. Medan svensken ringer 114 14 i hopp om att nå fram till Polisen, har de klanbaserade grupperna hämtat sina anförvanter. 

Man kan inte försvara och hävda sig själv och sin familjs intressen och säkerhet om man bara tycker, eller låtsas tycka, att den är en familj bland alla andra. En sund ingruppskänsla behöver inte innebära att man ser dem som har andra tillhörigheter som fiender. Den är dessutom ett skydd mot det självskadebeteende som många svenskar, medvetet eller omedvetet, hänger sig åt istället för att värna sitt eget land innan det är alldeles för sent. 

Gunnar Sandelin