GUNNAR SANDELIN: Moder Svea i Pariserhjulet 

Just nu så malträteras vårt samhälle hårdare än på länge av de medelmåttor till politiker som med hjälp av deras lojala journalistkår styr oss. Under turerna kring oppositionens misstroendevotum mot ”vår” justitieminister framstod Sveriges ansökan om medlemskap i Nato och landets internationella rykte i minst sagt underlig dager. Regeringen försatte sig själv i en bisarr situation när de måste muta sig till fortsatt maktutövning genom att lova att stödja kurdiska intressen i Syrien och sedan tvingas att blidka Turkiet för detta, oklart hur, men under alla omständigheter med skattebetalarnas medel. Det hela landade, som vi vet, i en antiklimax, där Morgan Johansson fick sitta kvar. 

  

I turbulensens kölvatten uppstod sedan en pseudodiskussion bland kulturchefer och ledarskribenter på våra största tidningar om det vedertagna begreppet ”politisk vilde”, som tillämpades på den avhoppade vänsterpartisten Amineh Kakabaveh, skulle kunna anses som avhumaniserande, rasistiskt och höra hemma i Robinson Crusoe. DN:s Björn Wiman ansåg detta och tyckte att hon istället skulle kallas för ”oberoende ledamot”. SvD:s Tove Lifvendahl kontrade med att det var Wiman som ”såg vilden i andra”. Detta när huvudfrågan borde vara om riksdagsledamöter som företräder utländska intressen ska få makten att bestämma över en regeringsbildning. I Sverige håller fortfarande kulturvänstern och DN lika hårt i rasistkortet som justitieministern gör på Twitter. 

Detta exempel på uppblåsande av konstlade frågor i stället för att adressera verkliga samhällsproblem passar in på ett begrepp som jag allt oftare hör när det gäller att beskriva situationen i landet: anarkotyranni. Anarkotyranni kan i korthet definieras som ett dysfunktionellt tillstånd där staten inte förmår eller ens vill lösa de stora övergripande problem som samhället står inför utan istället slår ner på mindre förseelser med full tyrannisk kraft.  

Exempel på ett tillstånd präglat av anarkotyranni är när polisen söker dialog och ”lågaffektivt bemötande” med grovt kriminella och rättsväsendet ger dem låga straff med inbakade rabatter.  Detta samtidigt som man inte klarar av att skydda och ge brottsoffren rättvisa. Men gärna jagar vanmäktiga pensionärer som ser sitt land förvandlas till oigenkännlighet, och som sedan skriver ett något mindre pedagogiskt formulerat inlägg på sociala medier, vilket obönhörligen leder till åtal och dom för hets mot folkgrupp.  

Jag har alltid har fäst stor vikt vid mina drömmar, som bland annat i sammansatt bildberättelser illustrerar den undermedvetna förståelsen av det samhällsförfall som vi tvingas leva under. Flera gånger har jag här och här på sajten tagit hjälp av dem för att försöka förklara ett tillstånd som jag tror många av oss har gemensamt.

Det här är en aktuell dröm som jag tycker passar in på det anarkotyrannistiska vanstyre som präglar vårt land:  

Ett stort pariserhjul snurrar runt på ett nöjesfält. I korgarna ska de nöjeslystna tivolibesökarna kunna sitta lugnt och bekvämt, hissna av höjden och njuta av utsikten under de varv som hjulet för dem runt. Men korgarna är tomma förutom en korg, där endast en dam i övre medelåldern lealöst hänger ut med halva kroppen medan hjulet långsamt går sin bana. Spärren till dörren på korgen är ur funktion, men det finns ingen ansvarig som ser till att säkerhetsreglerna efterföljs.   

Damens fina kläder hänger löst och sjavigt. Det skulle kunna vara lätt att ta miste och tro att det är någon övergiven värnlös kvinna som lämnats ensam. För varje varv som hon kommer till den nedersta punkten i hjulets cirkulation slår hennes huvud mot nöjesfältets asfalt. Hon får då en rejäl smäll, och för varje gång som det inträffar ådrar hon sig allt kraftigare hjärnskador. Det är ett långsamt mord som pågår utan någon mördare är i sikte på det övergivna nöjesfältet. Vem har satt igång Pariserhjulet? Finns det inte någon som kan stoppa vansinneskarusellen? Den bara fortsätter medan jag vanmäktig står och tittar på, De som är ansvariga för det här har ju bara schappat.  

Det är som om kvinnan var en neddrogad, tilltufsad Moder Svea, som bragts om livet i slow-motion. Hjulet är den pågående samhälleliga galenskapen som svingar sig runt, runt, upp på allt högre utopiska höjder och som ingen är myndig att stoppa. Ett nöjesfält är också främst till för barn. De vuxna och kompetenta har lämnat walk-over. Istället är det infantila, eller åtminstone omogna människor, som styr Sektlandet Sverige med sina verklighetsfrämmande visioner, främst vad gäller invandring och klimat. De har övergivit Moder Svea som får plikta med sitt liv.  

Foto: Jason Zhang  

Gunnar Sandelin