GUNNAR SANDELIN: En satans förlossning

Som jag har skrivit i några tidigare texter försöker jag ibland att förstå mitt känsloläge inför samtiden med hjälp av mina drömmar. Det tillför mig ett personligt och existentiellt perspektiv på den politiska galenskapen, vars konsekvenser vi varje dag tvingas leva med.  

En tankefigur som jag ofta återkommer till är postmodernismen. Den är ett slags överideologi för det samhällsförfall som utspelar sig inför våra ögon och en filosofisk doktrin vars fundamentala inverkan på våra liv de flesta är helt omedvetna om. För två år sedan sammanfattade jag detta i en text på sajten: 

Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.  

Enligt postmodernisterna är kunskapen relativ och socialt konstruerad. Därför finns det egentligen bara åsikter. Därmed blir också alla försök till objektiv strävan och välvilliga meningsutbyten oönskade. ”Det är meningslöst att tala för, eller emot, förnuft, sanning eller kunskap”, hävdade en av postmodernismens portalfigurer Michel Foucault (1926 -1984). Det enda som återstår är ett konfliktsökande med maktkamper mellan olika identitetsgrupper, ett allas krig mot alla för att försöka att placera sig högst upp på den intersektionella skalan. 

Jag kom att tänka på filosoferna Foucault och en annan av postmodernismens grundare Jaques Derrida (1930 – 2004), när jag nyligen såg ett avsnitt av ”den fristående dissidenten” Pär Ströms YouTube-serie Nu fan räcker det! Där intervjuade han Jan Blomberg, professor i kärnfysik och internationell expert på elförsörjning och kärnkraft.  

På frågan om hur klimatalarmismen, med sina profetior om undergång, har kunnat få samtiden i sitt grepp med en okunnig tonårig som ikon, svarade Blomberg med ett enda ord: ”Postmodernismen!”. Den innebär att ”din sanning inte är min sanning. Därmed försvinner grunden för meritokrati”, menade han och konstaterade att den passar makten som ”behöver ett stort hot för att kunna driva igenom sin totalitära politik”. Då relativiseras sakfrågor och det viktigaste blir att det man säger låter bra.  

Postmodernismen var i sin barndom upprorisk och ifrågasättande från vänster för att dekonstruera överhetens sanningar. Emellertid har dess doktrin med dagens värdegrund utvecklats så att den relativiserar allting som är ett hot mot etablissemanget. Gårdagens upprorsmakare är dagens makthavare. Nu till min dröm som jag hade för fem år sedan: 

Jag är med på förlossningen av Satan. Hela Skapelsen är i skarpa svartvita färger och det osar och ryker i Universum så att jag har svavellukt i näsborrarna när jag vaknar. Det var en mäktig urladdning, men det barn som föddes var Postmodernismen. Denna tillkomst gestaltades sedan i en infernalisk scen där en massa människor av olika kön, åldrar och etniciteter satt på golvet i ett ganska sjaskigt väntrum och ylade i olika tonarter. En farfar slog sitt barnbarns bjällra mot sitt huvud och angav takten. Han var någon slags ideologisk Jaques Derrida/Michel Foucault-liknande anfader. Det hela påminde om flumvänsterns Gärdesfester i Stockholm från sjuttiotalet, där musiken kunde låta hur som helst eftersom det viktigaste var att alla som ville kunde spela i denna ”folkets kultur”. Men det visade sig istället att Postmodernismens födelse var ett bidrag till en televiserad sångtävling, som de också vann! Samhällsjuryn gav dem pris för bästa regi, bästa melodi och bästa låtskrivare! (Associationerna går till Beatles framträdande med ”All you need is love” i en banbrytande första global BBC-sändning sommaren 1967 med en tuggummituggande John Lennon med världsfrånvänd blick.) 

Jag kollade mig själv i spegeln efteråt, och där höll två tänder på att falla ur. Detta efter ett råd från en postmodern tandläkare att det gick lika bra att använda nagelfil som tandtråd. Friheten är ju obegränsad och sanningen relativ. Välkomna till helvetet! 

Lika svavelosande som min dröm, är Jordan Petersons oavbrutna verbala svada från 2012, där han avrättar postmodernismen och dess grundare.. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför den har gått under radarn, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas. Jag brukar ibland använda YouTube-klippet som morgonrevelj för att få igång blodcirkulation och tankeskärpa. Men även i sovande tillstånd är postmodernismen en mardröm. 

Bild: Satan av Gustave Doré till boken Paradise Lost 1866. 

Gunnar Sandelin