PATRIK ENGELLAU: Ett flertydigt ord

Det flertydiga ordet är ”vänster” och då menar jag inte något så banalt som att om två personer vända mot varandra ska peka åt vänster så pekar de åt olika håll. Nej, jag menar vänster som beteckning för en viss politisk riktning. Där menar jag att det råder förvirring eftersom ”vänster” för femtio plus år sedan var något annat än ”vänster” idag och att denna förvirring kan göra det svårare att tolka vårt samhälle.

Förr i tiden betydde vänster något marxistiskt, socialistiskt eller till och med socialdemokratiskt. Den vänstern stod i harnesk mot det etablerade samhället. Den ville göra revolution eller i varje fall åstadkomma en genomgripande social omdaning. Syftet med denna omdaning var att gynna de lägre samhällsskikten varmed man för det mesta menade arbetarklassen.

Om denna politiska ambition var på riktigt eller mest handlade om retorik är en viktig fråga. Till en början, kanske fram till första världskriget, var vänsterns socialistiska iver äkta vara. Samhället skulle kastas över ända även om vänsteranhängarna hade olika uppfattningar vad gällde metoderna och därför ofta kom i luven på varandra. Men även om revolutionärerna och reformisterna hade svårt att umgås var bådas mål att överföra makt från de etablerade makthavarna till arbetarklassen.

Man hade kunnat tro att denna samhällsomstörtning skulle gå av sig själv eftersom arbetarklassen var den folkrikaste samhällsgruppen och därför med demokratins hjälp snabbt borde kunna ta kommandot och införa socialismen. Men detta skedde inte vilket troligen bäst kan förklaras av ”oligarkins järnlag”, en sociologisk teori som formulerats av tysken Robert Michels (och som jag skrivit om åtskilliga gånger, till exempel här). Järnlagen säger att makten över demokratiska organisationer snart övergår från medlemmarna till de anställda funktionärerna. För femtio år sedan var den processen i stort sett avslutad i Sveriges politiska liv. De professionella partifunktionärerna hade tagit kommandot över partierna och gjort sig oberoende av medlemmarna – särskilt sedan de från sjuttiotalet beslutat att ge sig själva partistöd på skattebetalarnas bekostnad.

Den förväntade statsomvälvningen hade därmed inträffat även om det inte blev arbetarklassen som tog makten utan de samlade politikerna från alla partier. Självklart görs ingen stor sak av detta i landets politiska debatt eftersom makthavare aldrig vill tala om sin makt, framför allt inte om att de strävar efter att ytterligare konsolidera och utöka den makt de redan har.

Maktskiftet skedde i skymundan. Medborgarna märkte inte förrän långt senare att partifunktionärerna tagit över och gjort sig ekonomiskt oberoende av sina medlemmar och det övriga civila samhället. Det märktes inte heller särskilt tydligt att ett begrepp som ”vänster” fått en ny innebörd. Tidigare betydde det ”mer makt åt arbetarklassen”. Nu betyder det ”mer makt åt politikerväldet”.

Om man studerar de senaste årtiondenas bärande politiska idéer och mest storslagna politiska projekt om vilka riksdagen beslutat så handlar inget, vill jag påstå, om att gynna arbetarklassen utan alla om att gynna politikerklassen. Invandringsprojektet är ett typexempel och likaså klimatomställningen. Båda tvingar fram högre skatter och andra pålagor på arbetarklassen – varav en ökande andel förstås har fått jobb inom den skattefinansierade delen av ekonomin och därför ser på utvecklingen med större tålamod än de rester av arbetarklassen som jobbar inom industrin – samtidigt som de ger politikerna en möjlighet att framträda med en aura av humanitär härlighet vilket normalt framhävs av de statsägda och andra skattesubventionerade media.

Nackdelen med att beteckna politikerväldets politik som ”vänster” är inte bara att man riskerar att förvirra sig själv utan framför allt att det skrämmer bort ett stort antal gråsossar som kanske definierar sig själva som vänster utan att ha något till övers för politikerväldets samhällsfarliga påfund.  

Patrik Engellau