BITTE ASSARMO: Klimatångest är en lukrativ inkomstkälla

Pandemin har knappt avtagit förrän klimatkrisen är på allas läppar igen. Och nu när semestern stundar är det värre än någonsin. Nu varnar fackförbundet Unionen för att din semesterresa kan skapa eller förvärra klimatångest hos dina kollegor.

Så här skriver Unionen på sin hemsida:

”Enligt en stor internationell studie lider åtta av tio unga av klimatångest. Nästan hälften, 45 procent, uppger att ångesten över vad vi gör med klimatet påverkar deras vardag, hur de äter och sover.

Fyra av tio unga överväger att låta bli att skaffa egna barn på grund av klimatförändringarna. Mer än hälften av de tillfrågade anser att mänskligheten är dödsdömd. Det kan låta ganska extremt, och det är det ju. Men det är inte helt taget ur luften. Tvärt om.”

Klimatångest har man med andra ord anledning att ha och det är närmast nobelt att lida av den. Därför bör det föras samtal om klimatångest på våra arbetsplatser, och arbetsledningar över hela landet bör tala allvar med de medarbetare som lever sina vardagsliv utan att vrida sig i våndor över något som de själva – som bor i ett land som endast står för 0,14 procent av världens utsläpp – knappast kan påverka. Den som söker på ”klimatångest” på Google får upp över 100 000 träffar.

Hu bemöts då människor har ångest över de senaste årens utveckling i Sverige? Som mår dåligt av migrationspolitiken, av mötet med kulturer som skapar ojämlikhet och legitimerar kvinnoförtryck, av den växande klanbaserade kriminaliteten? Det ville jag gärna ta reda på så jag gjorde några Google-sökningar på ”migrationsångest”, ”ångest över samhällsutvecklingen” och ”ångest över invandringspolitiken”. Det blev betydligt färre träffar och de länkar jag klickade på ledde till sidor om generell ångestproblematik, eller om ångest hos migranter och invandrare. Hittills har jag inte hittat en enda sida där människors ångest över sitt lands utveckling tas på allvar.

De som tjänar mest på att att begreppet klimatångest lyfts fram så intensivt är sannolikt de driftiga entreprenörer som helt plötsligt, under den stora Greta-hysterin, började kalla sig ”klimatpsykologer”. Ju fler som mår dåligt, desto mer lukrativt för dem, således gör de allt de förmår för att förstärka människors rädsla och målar upp en bild av jordens nära förestående undergång och människans död.

En av dem, Kata Nylén, intervjuas i artikeln. Med eftertryck konstaterar hon:

”Ok, nu lever vi i en klimatkris, det väcker starka känslor. Nu måste vi prata om hur vi ska hantera det på vår arbetsplats” säger hon med eftertryck.

Men hur är det egentligen med den där klimatkrisen? Enligt IPCC följer utvecklingen ett medelscenario där vi nästan kommer att nå Parisöverenskommelsens mål. Vi kommer inte att nå 1,5 grader men däremot 2, vilket alltså inte är någon katastrof enligt vetenskapen. Man undrar om det är något som Kata Nylén och de andra klimatpsykologerna överhuvudtaget tar upp i sina behandlingsmetoder.

Normalt brukar ångest beskrivas som ett tillstånd där känslorna blir så starka att man tror att man ska bli galen och kanske rentav dö, men att man kan bli hjälpt av olika former av behandling. Men klimatångest är minsann inte jämförbar med annan ångest, enligt Kata Nylén – den är tvärtom en ”rimlig reaktion på faktiska omständigheter”, menar hon:

”Många som lider av klimatångest berättar för mig att de känner sig ensamma och får allt svårare att förhålla sig till både kollegor, släkt och vänner, som inte ställer om.” fortsätter hon.

Det är alltså omgivningen som är orsak till klimatångest. Då är det förstås också omgivningen som måste ta ansvar. Och enligt Annica Hedbrant, som är Unionens utredare i arbetsmiljöfrågor, ”finns ingen tid att förlora när det gäller att jobba för inkludering och ett mer hänsynsfullt klimat på jobbet”. Sannolikt tjänar även fackförbunden på att främja klimatångesten, det finns säkert mängder av bidrag att få för den som vill ”jobba för inkludering” på jobbet.

Fram för nya förmaningar, regler och pekpinnar, med andra ord, och varför inte lite skambeläggande dessutom? Klimatångest är nämligen den nya lilla svarta. En trendig statusmarkör vars bärare ser det som sin plikt att mästra, ifrågasätta och uppfostra sina medmänniskor.

Foto: Skärmdump från Unionens hemsida

Bitte Assarmo