PATRIK ENGELLAU: Havsel

Enligt min uppfattning kan den svenska staten misstänkas för förvanskning av fakta, den lägsta misstankegraden. Åtminstone är staten skäligen misstänkt, en högre misstankegrad, för undanhållande av fakta. Det handlar om energipolitiken, ett vetenskapsområde som man kunde tycka att en dilettant som jag borde hålla sig borta från men som jag ändå inte kan låta bli att peta i ungefär som man pillar på sårskorpor fast man enligt läkarkåren inte borde.

Jag skulle inte våga komma med följande rätt illa underbyggda anklagelser om jag inte från alla energisakkunniga, och av varandra oberoende, människor jag träffat fått ett enahanda svar på en likalydande fråga. Frågan är varför de horder av välutbildade och kunniga ingenjörer som befolkar landets olika energiorienterade myndigheter inte skriker i himmelens sky över de förtretligheter som på grund av politikens förvillelser tornar upp sig framför oss, till exempel att det saknas tillräckligt med balanskraft för att fylla de elbrister som kommer att uppstå när det inte blåser på de vindkraftverk till lands och sjöss som nu byggs i rasande fart. I Kalifornien och Tyskland, som båda ligger före oss i utvecklingen, kan vi se vad som händer. Antingen stänger myndigheterna av elen för en del kunder eller också sätter man in kol eller gas som reserv. Obekvämt, ohållbart och dyrt, kort sagt.

Det enahanda svaret är att dessa välutbildade och kunniga tjänstemän verkligen finns men att de inte törs uttala sig eftersom Sverige numera inte styrs av vetenskap och beprövad erfarenhet utan av svärmiska politiska övertygelser och obevisade infall som just att vindkraften ska bli vår räddning. Tjänstemännen har sin karriär att tänka på. I och för sig förekommer det att myndigheter som Svenska kraftnät varnar för kommande svårigheter men varningarna är formulerade av insiktsfulla ingenjörer för andra insiktsfulla ingenjörer på ett så intrikat sätt att utomstående inte förstår. Men syftet är nog inte heller att utomstående ska förstå utan bara att ingenjörerna ska kunna ha ryggen fri om obehagligheter bryter ut.

Prioritet ett för en modern tjänsteman är att bevisa för politikerna att politikerna har rätt. (Förresten inte bara för en modern tjänsteman utan även för gamla tiders. Jag har själv under åtskilliga år varit en anpasslig statstjänsteman och vet precis hur det känns. Vägen till en fin karriär är att ta reda på vad de högsta beslutsfattarna tycker och sedan driva ärenden i den andan. Det är så naturligt att man knappt märker att man gör det. En gång skulle jag skriva en promemoria om vad Etiopien verkligen behövde i svenskt bistånd. Kvinnors behov hade vid det laget kommit i ropet i internationella biståndskretsar så jag förklarade i promemorian vilka underverk det svenska biståndet skulle åstadkomma om det inriktades på kvinnor. Jag fick mycket erkännande för min skarpsynthet.)

Därför är det inte konstigt att ett delstatligt icke vinstdrivande företag som heter Elforsk kommit fram till att just vindkraften är det billigaste sättet att göra elektricitet (vilket vindkraftbranschens intresseorgan triumferande basunerar ut). Vindkraft på land påstås kosta 32 öre per kWh, vattenkraft 52 öre, kärnkraft 56 öre och så vidare. Emellertid är två enorma kostnadsposter inte medräknade när det gäller vindkraften, för det första priset för att driva den reservkraft som behövs för att göra vindkraften användbar när det inte blåser, för det andra anslutningskostnaderna till stamnätet. Vem som helst kan begripa att det är dyrare att dra kablar till glest placerade vindsnurror till lands eller långt ute till sjöss än till en enda koncentrerad punkt som ett kärnkraftverk.

Om vindkraften tvingats betala för distributionen av sin elektricitet så hade det nog inte blivit några vindsnurror, i varje fall inte ute i havet. Men vindkraften är politikernas favorit och därför tar staten kostnaderna för havselens distribution. Här kan man upptäcka intressanta saker om man studerar det finstilta i exempelvis Förordning 2007: 1119 ”med instruktion för Affärsverket svenska kraftnät”, alltså den myndighet som ansvarar för att bygga nät och administrera eldistributionen.

Affärsverkets första uppgift är att ”bygga ut ett transmissionsnät för el i Sverige och förbindelser med elnät i andra länder baserat på samhällsekonomiska lönsamhetsbedömningar”. Den uppgiften har funnits länge. Notera att det står att Svenska kraftnät ska göra ekonomiska bedömningar. Men hur ska man kunna göra ekonomiska bedömningar när det nu blir aktuellt med vindkraftverk till havs? De kan ligga hur långt bort som helst och man har ingen aning om vad det kommer att kosta. Det enda man vet är att politikerna har bestämt att varken kraftverksägarna eller havskraftens användare ska betala utan kollektivet av elanvändare i Sverige.

I själva verket spelar det ingen roll vad anslutningen av havselen kommer att kosta ty här handlar det om ett politiskt mål som ska uppfyllas oberoende av vad det står på slutnotan. Därför har Svenska kraftnät sedan nästan ett år tillbaka en ny uppgift som är specialformulerad för havsel:

bygga ut transmissionsnätet till områden inom Sveriges sjöterritorium där det finns förutsättningar för att ansluta flera elproduktionsanläggningar och där en sådan utbyggnad främjar uppfyllelsen av Sveriges mål om förnybar elproduktion

Inte ett ord om lönsamheten, här handlar det bara om att uppfylla politiska mål som troligen inte kan uppfyllas i alla fall ty det kommer att gå på samma vis i Sverige som i Kalifornien och Tyskland vilket betyder att det slutar med mer gas och kol.

Patrik Engellau