ANDERS LEION: Svartkrut 

När jag var grabb blandade jag till svartkrut och byggde kanoner av grova kopparrör som min pappa rörmokaren försedde mig med. Sedan sköt jag på egenhändigt byggda skepp, det vill säga barkbåtar. Det smällde inte så mycket. 

För ett par dagar sedan hörde jag gevär och kanoner från kriget 1808/1809 avfyras. De var laddade med svartkrut. Det smällde – och rök – ordentligt. Det skulle illustrera hur de vapen som användes i detta krig fungerade. 

Det var i Oravais. Där bröts Sverige itu. Ryssland tog hand om den östra rikshalvan. 

Svenskarna var 1808 uppställda i en linje på en plats vald för att skydda flankerna. Slaget avgjordes när trots det ryssarna kunde överflygla ena flanken. 

Uppställningen inför slaget och dess förlopp var som en repris av slaget vid Farsalos nära 2 000 år tidigare. Då stod den av Caesar ledda armén uppställd på linjer, väntande på Pompejus anfall. Det kom och Pompejus försökte med sitt rytteri ta sig förbi ena flanken. Det lyckades, men ryttarna möttes av veteransoldater, som gömt sig bakom slaglinjen. Rytteriet drevs tillbaka och Caesar vann slaget.  

Är det inte underligt att samma taktik användes vid Oravais, två tusen år senare, sedan geväret, kanonen och krutet uppfunnits? Hur skall det kunna förklaras?   

Det är tror jag, ett övertydligt exempel på hur traditioner och tillvägagångssätt används långt efter att de borde ha blivit utbytta.   

Samma mönster kan ses i politiken. Man fortsätter på det sätt som använts av tidigare generationer, utan att ifrågasätta om sättet fortfarande är effektivt. Det eviga förlitandet på den offentliga sektorn och dess tjänster är ett exempel. Politikerna ändrar regler och ökar på anslagen och tror att de därmed har gjort en insats. De vägrar att göra uppföljningar, kontroller av insatsernas effekter. Antagligen därför att de anar att utfallet skulle bli besvärande. 

Men förändringar kan ske. Finlands förändrade attityd mot Ryssland är ett exempel. Under hela det kalla kriget hukade sig Finland gentemot Sovjet och var ytterst angeläget om att inte störa eller besvära grannen. Politiken bevakades och upprätthölls av Urho Kekkonen under hans tid som president 1956–1982. Han hade investerat så mycket i sina förbindelser med den sovjetiska ledningen, att varje kritik mot denna av honom sågs också som ett angrepp mot den egna personen och ställningen. 

Sovjet var trots allt tämligen förutsägbart i sina ställningstaganden. Alla visste vad som gällde. Annorlunda är det i dag. Ingen vet vad Putin och hans gäng skall ta sig till i morgon eller veckan därpå. Ändå har president Niinistö och andra finländska politiker varit tydliga i sitt avståndstagande från den ryska politiken. Dagens finländska politiker har inte gemensamma intressen med den ryska ledningen. 

Förändring kan endast ske om ledande makthavare står tillräckligt fria gentemot rådande etablissemang. Det kan tyckas vara en självmotsägelse, men behöver inte vara det. Det finns uppstickare. 

Vad kan man dra för slutsatser av detta för den svenska politiken?  

Det är väl uppenbart? Man kan endast vänta sig förändring om det enda parti som står utanför etablissemanget, SD, får tillräckligt inflytande.  

Anders Leion