Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Bilden visar en socioekonomisk faktor. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:

Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.

Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.