I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)

Men att samhällen i övrigt indelar sig i under- och överklass säger inte så mycket eftersom variationsrikedomen bland samhällsarrangemangen är så överflödande. En gång var jag i Etiopien och skulle få träffa en oerhört förnäm man, hertig eller greve allraminst. Men hur ädel han än var bodde han i samma sorts kyffe som alla de andra vilket gav mig en tankeställare.

Genom historien har relationerna mellan den ständigt förekommande underklassen och den ständigt förekommande överklassen tagit sig olika uttryck, framför allt, tror jag, när det gäller hur representanter för de olika klasserna betraktat varandra, särskilt hur överklassen betraktat underklassen eftersom överklassen definitionsmässigt (i varje fall för den betraktare som är det allra minsta marxistiskt inspirerad) till åtminstone viss del lever av ett överskott som rätteligen borde ha tillfallit underklassen. I varje fall har överklasser alltid haft bekymmer med att legitimera, vilket betyder att hitta övertygande skäl för, sin mer framstående position.

Jag ska ge tre exempel.

Det första exemplet är från den tid när överklassen bestod av kungar som hade fått sin makt från Gud och av ädlingar som helt enkelt fötts till sina privilegier. Om underklassen accepterar att överklassen faktiskt har blåare blod och därför är predestinerad att i kraft av sitt medfödda högre förnuft och omdöme fatta besluten så behöver ingen antagonism uppträda mellan klasserna. Det kunde finnas inslag av paternalistisk välvilja och omtanke från överklassens sida. Underklassen bestod inte av riktiga människor utan var mer som djur och det fanns inget som sa att djur skulle behandlas illa även om man naturligtvis aldrig kunde bortse från att de faktiskt var djur. Även i princip välsinnade patroner kunde, exempelvis när de var redlöst berusade, få för sig att piska upp sina underlydande som om de varit hundar. Den sortens blandning av innerlighet och brutalitet förekommer ej sällan i skildringar av ryska sociala förhållanden under livegenskapen. Det var tydligt även under slaveriet i olika länder. Patron hade ett egennyttigt ansvar och de underlydande klasserna hade inga andra rättigheter än dem enskilda överklassare behagade tillerkänna dem.

Det andra exemplet är från det betydelsefulla skede i mänsklighetens som följde på de amerikanska och franska revolutionerna. Den stora förändringen var jämlikhetens genombrott. Jämlikhet betydde naturligtvis inte lika ekonomiskt utfall utan avsåg något mycket mer löftesrikt, särskilt i kombination med begreppet frihet, nämligen att alla människor tillerkändes rätten att förverkliga alla sina förmågor vilka inte, som tidigare, ansågs kopplade till härstamning, utan betraktades både som slumpvis fördelade vid konceptionsögonblicket och, kanske framför allt, som resultatet av den numera fria individens egna ansträngningar. Plötsligt bedömdes samhällets kvalitet inte bara efter vad överklassen kunde åstadkomma utan också efter i vilken mån underklassens förmådde mobilisera sina nyupptäckta förmågor. När John Stuart Mill sa att ett samhälles kvalitet bestäms av kvaliteten på dess folk var det synnerligen radikalt för ett samhälle som vant sig att bestämma sin kvalitet efter kungens och högadelns karaktär.

Hur eftersträvansvärd jämlikheten än var så var den också grym ty den förflyttade ansvaret för underklassens öde till underklassen själv. När överklassaren under en tidigare tidsålder hade sett ett eländigt människovrak inför sina ögon kunde han gripas av förbarmande så som man kan inför underlägsna varelser med nedärvt svaga förmågor av typ livegna och hundar. Deras lidanden var nog inte av deras egen förskyllan och Guds ord manade därför patron att i den barmhärtige samaritens efterföljd utsträcka en hjälpande hand. Men när jämlikheten slagit till släppte det moraliska trycket på överklassaren att röra en fena för att hjälpa till. Den lidande hade sig själv att skylla och om han själv var missnöjd med sitt tillstånd kunde han gå till kyrkans välgörenhetsprogram och be om hjälp vilket inte var så löftesrikt ty då gällde det att beveka bistra pastorsadjunkter som också var säkra på att lidandet var inrättat av Gud i syfte att piska de fattiga till ökade ansträngningar.

Självklart ledde en sådan samhällsordning till mycket lidande, stora ansträngningar och en enastående utveckling. Kanske var det förutbestämt i historien att detta måste leda till demokrati. När både över- och underklass hade vant sig vid tanken på jämlikheten och vad dess piska kunde förmå människorna till låg det nära till hands att dra slutsatsen att den allt dugligare underklassen skulle få vara med och bestämma i riket. Plötsligt fick hela västvärlden allmänna val med lika rösträtt.

Under ett kort historiskt ögonblick fungerade demokratin enligt sina egna, självförhärligande, teorier, nämligen att de valda ombuden faktiskt skulle fungera som rättmätiga representanter för medborgarna, ”of the people, by the people, for the people” som Abraham Lincoln uttryckte det. Men det behövdes, i varje fall i Sverige, bara några årtionden för att folkets överhöghet över de valda ombuden skulle förvändas i sin motsats, det vill säga att ombuden förvandlades till härskare och medborgarna till undersåtar. Den lilla gruppen ledande politiker blev överklassen och folket förlorade det politiska inflytande som det demokratiska systemet hade ställt i utsikt. (Mekanismen som åstadkom detta kallas ”oligarkins järnlag” som jag har skrivit om exempelvis här).

Så hur legitimerar vår tids politikervälde sin allt starkare position som enhetlig överklass? Hur resonerar politikerväldet och vad gör det för att förmå oss andra att acceptera situationen? Jag blir alltmer övertygad om att Sokrates var svaret på spåren när han förklarade att demokratins inneboende drift är att maximera människornas frihet. Det går inte över en natt men man kommer långt på ett sekel. Det som står i vägen för människornas frihet är regler, plikter, försörjningstvång, ansvar för familjen och annat som begränsar tillfällena till kravlöst självförverkligande. Vår tids mentalitet, som uppmuntras av politikerväldet, innebär att eliminera det som står i vägen för friheten. Välfärdsstaten är det kanske främsta verktygen för att operera bort plikterna och tvången. Men ännu starkare är nog hela den PK-istiska, numera dominerande samhällsandan, enligt vilken de mest sanslösa friheter ska inrättas och finansieras med skattemedel, till exempel att med hjälp av skalpeller och hormoner byta kön på en tonåring som menar att hennes rätt till självförverkligande kräver detta. Mycket riktigt har kraven på medborgerliga fri- och rättigheter blivit de västerländska politikernas främsta fältrop. (Som när president Biden nyligen reste till Saudiarabien för att tigga oljeleveranser och använde mötet till att skälla ut värdfolket för att det slarvar med de mänskliga rättigheterna.)

Den nya överklassen, politikerväldet, måste inte bara göra sådant som folk uppskattar, i det här fallet maximera friheten med egendomliga metoder, utan framför allt förmå folket att finansiera sin maktutövning med skatter. Det handlar om stora summor som närmar sig halva bruttonationalprodukten i flera länder. Med vilka argument ska man klämma ur underklassen hälften av vad den tjänar ihop?

Nu är det förstås inte alla medlemmar av folket som faktiskt med sina skatter underhåller systemet. Många, till exempel socialassistenter, försörjs med skattepengar. Den skatt de själva betalar är bara en liten återbetalning av vad de själva redan fått. Socialassistenten är en nettovinnare på välfärdssystemet. Nettofinansiärer av politikerväldet är en betydligt mindre grupp. Vilka är de och hur får man dem att godvilligt betala?

Jag tror att man måste söka dem i medelklassen, särskilt bland vita män sysselsatta i privat sektor, det vill säga den grupp medborgare som regelmässigt utmålas som systemfiender av dem som försvarar den rådande ordningen. Att de utmålas som systemfiender beror troligen på att de faktiskt är systemfiender.

Hur ska politikerväldet bekämpa dessa systemfiender? Man kan undersöka hur det går till i USA och Sverige, de länder som troligen kommit längst i denna utveckling. De amerikanska och svenska politikernas gemensamma huvudstrategi, vill jag påstå, är att få sina respektive systemfiender att skämmas.

Politikernas metoder framgår av den snarlika men inte identiska samhällsdebatten i de två länderna. Den gemensamma anklagelsen mot systemfienderna är att de bär på en stor och oförlåtlig skuld, nästan som den arvsskuld som religionen tidigare pådyvlade folk för att knäcka deras självsäkerhet och naturliga motstånd mot den kyrkliga överheten. Den som skäms höjer inte rösten.

I USA är systemfiendens skuld att han (eller i förekommande fall hon) är vit och därmed släkting till folk som har förtryckt och förtrampat mörkare människor, till exempel genom slavhandel. Denna anklagelse har under de senaste åren i USA nått ett sinnesbedövande crescendo. Det är uppenbart att tillvitelserna fungerar, det upptäckte jag när jag i maj var på återträff i min gamla amerikanska skola där man först på senare börjat ta in svarta elever. Mina jämnåriga skolkamrater skämdes för något som samhällsandan försöker övertyga dem att deras förfäder varit och de själva fortfarande är, nämligen förtryckare av slavar respektive rasister. De skruvade på sig och ville inte tala om saken. Hur bisarr denna propaganda än må vara så går det knappt att freda sig mot den. Politiker som vicepresident Kamala Harris deltar aktivt i beskyllningarna. Det är ingen tillfällighet.

I Sverige är förhållandena olika på så vis att landet inte varit inblandat i någon slavekonomi (även om det görs misslyckade försök att utmåla Sverige som en rasistisk produkt av vårt kortvariga innehav av slavön St Barthelemy).

Den svenska propagandan måste därför angripa från ett annat håll. Här får den svenska invandringspolitiken göra tjänst genom att på plats installera det människomaterial vars svårigheter ska skyllas på de svenska systemfiendernas påstådda rasism och därigenom förmå dem att skämmas, hålla tyst och betala utan knyst. Årtionde efter årtionde importerar vi målmedvetet någon miljon anledningar till att svenskar ska beläggas med dåligt samvete. Politiker som Mona Sahlin anförde öppet anklagelser om rasism mot svenska folket. I övrigt har politikernas rasismbeskyllningar tagit en omväg via sverigedemokraterna. Den som någonsin instämt med en sverigedemokrat om någonting ska ruttna av skam och hålla mun.

PS I USA har det blivit en farsot att förstöra statyer av historiska figurer efter anklagelser om inblandning i slaveriet. Motsvarande försök har gjorts även i Sverige sedan någon upptäckt att Carl von Linné talat om mänskliga arter och därför ville slänga hans staty i sjön vilket inte lyckats.