BIRGITTA SPARF: Hur långt kan vi låta det gå?

Under 22 år arbetade jag som mottagare inom socialbidrag på socialtjänsten. Ett jobb som jag verkligen älskade. Under en massa år satt jag sex timmar om dan i en mottagningstelefon som oupphörligen ringde.

Bara det faktum att socialtjänsten finns har skapat en ny sorts människor; Homo Rättigus. Som tror att socialtjänsten finns till för att lösa alla problem som kan uppstå i en människas liv, och som vet att utkräva sina lagstadgade rättigheter.

Här är några exempel på typiska samtal jag haft:

– Jag har inte fått mina pengar!

– Dina pengar? Förvaltar vi ditt kapital här på socialtjänsten?

– Jag måste få en lägenhet!

– En lägenhet är inget som man får, det är något som man skaffar sig! Och socialtjänsten är ingen bostadsförmedling!

– Ni måste ge mig ett jobb!

– Nu har du nog ringt fel. Detta är socialtjänsten, inte Arbetsförmedlingen. Pröva där!

– Min fru och våra sju barn kom hit från Syrien igår!

– Kul för er! Men varför ringer du till socialtjänsten och berättar detta?

– Jag har inte fått mina A-kassepengar!

– Nu har du ringt till socialtjänsten. Ring din A-kassa istället!

– Jag har fyllt 18 år och ingår inte längre i mina föräldrars akt. Hur gör jag för att få en egen akt hos er?

– Förhoppningsvis ingenting! Du ska plugga och börja jobba, inte hamna i en akt hos oss!

Att jobba som mottagningssekreterare kräver både stenhård fasthet och mjuk fingertoppskänsla. Runt 80 procent av de som kontaktar socialtjänsten för att söka socialbidrag ska inte släppas in. De kan lösa sin situation på annat sätt. De återstående 20 procenten som är i behov av hjälp ska in i systemet, för att på snabbast möjliga vis hjälpas ut ur det igen.

När jag som erfaren socialsekreterare övergick till att bli så kallad konsult och tog olika uppdrag i kommunerna i Storstockholm och angränsande kommuner fick jag en fin överblick över vad som faktiskt sker.

Jag såg kommuner där alla som ringde och sa att de behövde pengar fick pengar. Där de lades på rull för fortsatta utbetalningar, utan någon som helst utredning eller kontroll. De uppdragen var de allra roligaste.

Jag rensade upp i röran så mycket jag hann och fick bort många som inte skulle vara där. Jag erbjöd mig att fortsätta att rensa, och ibland fick jag fortsätta på förlängt specialuppdrag. Men ofta fick jag nej till förlängning med hänvisning till att jag var för dyr. Så det var bara att dra vidare till nästa kommun och börja om från början igen.

När snålheten bedrar visheten blir det väldigt kostsamt för kommunens skattebetalare. Vilket jag många gånger förgäves försökt påtala för socialchefer som inte ser längre än vad näsan räcker.

Socialbidragen är en relativt liten del av alla bidrag som betalas ut, dryga 11 miljarder om året. Men de kan bli nog så betungande för en kommun som tog emot en stor andel nyanlända efter 2015. Då många kommunalråd jublade över alla statsbidrag de fick under två år. Nu har statsbidragen upphört men de nyanlända finns kvar. Och ska fortsätta försörjas.

Jag upphör aldrig att förvånas över att det svenska folket finner sig i detta. Att vi låter våra politiker leka Moder Teresa med våra skattepengar. Det är ju fullkomligt absurt att låta mängder av människor från diametralt motsatta kulturer flytta hit, för att här bli försörjda av oss livet ut. Med ökad kriminalitet och normupplösning som följd.

Om det fanns ett uppdrag för mig inom socialtjänsten där jag enbart fick sitta i telefon, utan att ta nybesök, skulle jag kunna jobba i minst 10 år till. Det är verkligen ett roligt jobb. Men det finns inga sådana tjänster. Och nybesök orkar jag inte med längre.

Jag har fått nog av att träffa människor från jordens alla hörn, som i mer eller mindre hotfulla ordalag förklarar för mig vad de har rätt att kräva. Att allt som de vill ha ingår i deras mänskliga rättigheter.

Varje avslag innebär en risk för den socialsekreterare som fattar beslutet. Våldet och brutaliteten som socialtjänst, skola och polis möter idag är katastrofalt. Och det är dessa yrkesgrupper som står i den absoluta frontlinjen och försöker försvara vårt samhälle.

Frågan är hur långt vi kan tillåta detta att gå?

Birgitta Sparf