PATRIK ENGELLAU: Det blir ingen skillnad vem som än vinner valet

Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.

Efter att ha läst en intervju med moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson (bilden) i Svenska Dagbladet förstärks min kanske lika envisa övertygelse om att valet inte kommer att göra någon särskild skillnad. Det beror på att de ledande politikerna oavsett parti är överens vad gäller de främsta målen som är att skydda i första hand politikerväldet och i andra hand det välfärdsindustriella komplexet och dess klienter som politikerväldet gjort till sin raison d´etre.

Till exempel betraktas sverigedemokraterna inte som fullvärdiga medlemmar av politikerväldet och därför kan partiet inte vara med i någon regering. Men eftersom sverigedemokraterna förväntas få ett stort antal mandat i riksdagen kan moderaterna, det djärvaste av de reguljära partierna, tänka sig att prata vänligt om dem – ”Det måste man ändå ge Sverigedemokraterna att de sa vad väldigt många väljare kände”, säger Svantesson – för att få deras röster utan att för den sakens skull ge dem något regeringsinflytande: ”Svantesson vill hålla Sverigedemokraterna utanför en eventuell moderatledd regering”.

Svantesson antyder att moderaterna anslöt sig till politikerväldets inre krets i och med att Fredrik Reinfeldt anammade socialdemokraternas slogan om vård, skola och omsorg som främsta politiska ledstjärna: ”Fredrik Reinfeldt gjorde ett uppmärksammat uttalande inför valet 2006 där Alliansen fick regeringsmakten. Han ville matcha de satsningar som Socialdemokraterna ville göra då på vård, skola och omsorg”. Svantesson menar att denna nya moderata inriktning ligger fast: ”Jag tycker att vi har visat ända sedan dess och varit tydliga med att välfärden ska ha de resurser som behövs”. 

Det är en viljeinriktning som heter duga. Välfärdsapparaten som består av dess löneanställda administratörer och dess bidragsförsörjda klienter (samt ett antal statsfinansierade aktivistorganisationer, så kallade NGO:er, med huvuduppgift att artikulera systemets PK-istiska ideologi). Vi vet av erfarenhet – och det måste även Svantesson veta – att det inte finns någon gräns för hur mycket resurser dessa behöver om de får säga vad de tycker vilket de utan uppehåll får göra i alla tänkbara kanaler. Svantessons enda tydliga vallöfte är att bönerna ska villfaras: ”Att ha en välfärd på en fortsatt god nivå, det blir ju en väldigt tydlig prioriterad uppgift i budgeten”. Den prioriteringen av det välfärdsindustriella komplexet gör alla partier.

Att moderaterna sedan sexton år engagerat sig så helhjärtat för dessa ändamål gör mig besviken och glad, besviken för att det är skadligt för Sverige, glad för att det bekräftar mina teorier om hur Sverige är konstruerat.

På alla andra punkter är Svantesson vag. Hon vill ”stötta hushållen på olika sätt”. Man vet inte riktigt hur men hon ser ”en möjlighet att sänka drivmedelspriserna något”. Kanske vill hon sänka skatten på låga inkomster men ”exakt hur mycket det ska vara och hur det kommer att se ut, det måste vi återkomma till när vi vet det ekonomiska läget och annat”. Vad partiet egentligen vill i frågor som EU-politiken, biståndet och integrationspolitiken vet man inte riktigt eftersom det bestäms av regeringsförhandlingarna. Då, efter valet, kan väljarna ”få besked om vad Moderaterna vill, men hon kan inte säga, innan valet är avgjort, vad eventuella regeringsförhandlingar kommer att leda till”.

Det är inte sannolikt att liberalerna och kristdemokraterna kommer att vrida den borgerliga politiken i någon mer nydanande riktning. Därför tror jag inte valet gör någon skillnad.

Patrik Engellau