BITTE ASSARMO: Hur mår den akademiska världen egentligen?

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.

När kidnappningsplanerna avslöjades i medierna blev jag iskall. Vetskapen att västtyska terrorister levde rövare i Sverige som om de ägde vårt land och att de dessutom fick hjälp av svenskar var oerhört skrämmande i min tonåriga värld.

Lika skrämmande och absurd var diskussionen som uppstod efter att Kröcher utvisats till Västtyskland. Vänstersinnade journalister och andra ifrågasatte på allvar om Kröcher och hans polare överhuvudtaget var terrorister. Kanske var de tvärtom frihetskämpar?

Det var med andra ord ungefär samma diskussion om Kröcher hans västtyska terrorkamrater som det varit om senare års IS-terrorister. Terrorister är också människor, och egentligen är de bara en produkt av det hemska samhället, bla bla bla.

Precis som dagens terrorister omges av entusiastiska kvinnor hade även Kröcher och hans gäng en kvinnlig fanclub. Den (förmodat) charmante terroristen inledde relationer lite här och var med ivriga svenskor som gärna stod till tjänst på olika sätt. Det var till och med en av hans svenska flickvänner, om man nu kan kalla det så (det finns andra och mer passande ord för att beskriva kvinnor som slår sig i lag med män som Norbert Kröcher, men de gör sig inte så bra i skrift), som föreslog att han skulle kidnappa ett statsråd.

Det tyckte hon var ett jättebra sätt att pressa Sveriges regering på pengar och samtidigt tvinga Västtyskland att befria ett gäng av kretinerna som åkt fast i samband med ambassadockupationen. Och för att hjälpa till med finansieringen gav hon sig genast ut på en bankrånarturné tillsammans med sin nyfunne tyske terrorvän. Allt för den goda sakens skull.

Undrar just hur världens alla terrorister och andra brottslingar skulle klara sig om det inte vore för de kvinnor som ivrigt pushar på dem och hjälper dem på vägen. De är som äggsjuka hönor, dessa skruvade tokor som skriver brev till dömda mördare, vurmar för terrorister och tar gärningsmän i försvar och bagatelliserar deras offer.

De här kvinnorna pyser över av självrättfärdig egenkärlek men är i själva verket direkt ondskefulla och de är beredda att bokstavligt talat gå över lik för sin ideologis skull. Det kan handla om vänsterextremism, som för Kröchers beundrarinnor, det kan handla om religion som i fallet med de kvinnor som med glansig blick iakttog hur deras kräk till män halshögg kvinnor och barn i islams namn i kalifatet. Det de alla har gemensamt är fanatismen och den uppblåsta självbilden.

Åtminstone två av de terrordömda kvinnorna som attraherades av Norbert Kröcher har klättrat högt upp på samhällsstegen. En av dem är lektor på Linköpings universitet, en annan docent vid Uppsala universitet.

Jag ställer mig frågan, inte för första gången, om den som dömts för ett terrorbrott överhuvudtaget ska kunna få den sortens jobb. Är det verkligen lämpligt? Visst, de har avtjänat sina straff, men har de bytt värderingar? Det är jag inte alls säker på. Det får mig att undra hur det egentligen står till med den akademiska världen. Hur hårt är vänsterextremismens grepp om universiteten?

Jag har faktiskt ingen aning men jag gissar att jag skulle bli mörkrädd över svaret. Slappheten inför vänsterextremismen har blivit något av Sveriges signum.

Norbert Kröcher själv, han sköt sig 2016. När den tuffe terroristen fick veta att han drabbats av obotlig cancer var han inte lika tuff längre. Man får förmoda att det gräts bittra sorgetårar och hölls en och annan tyst minut på Sveriges universitet och högskolor när beskedet nådde fram.

Bitte Assarmo