ANDERS LEION: Tråkig som en påstigande i Alvesta 

Rubriken är Stig Ahlgrens mest berömda sentens. Han har berättat om dess tillkomst: ”Snälltåget hade passerat gränsen mellan Skåne och Småland utan att något mer väsentligt hade upptagit min hjärna än frågan om jag hade råd att äta i restaurangvagnen. Det hade jag inte och blev sittande kvar. Tåget hade stannat, en järnvägsknut tydligen, bibanefolket, en dyster skara, vällde in. Jag tryckte näsan platt mot rutan för att få syn på stationsskylten, tog upp anteckningsboken och skrev: 

´Tråkig som en påstigande i Alvesta…´”  

Känn på de gamla, nu knappast använda orden: Snälltåg, järnvägsknut, bibanefolket…  Redan ordvalet avslöjar att detta är en skildring från ett annat, ett nu försvunnet Sverige. 

Men Tråkig som en påstigande i Alvesta. Vad har de orden för hemlighet förborgad i sig? Stig Ahlgren förstod att meningen hade en särskild laddning. Han hade inte någon omedelbar användning för den. Han sparade orden i ett par decennier innan han fann lämplig användning för dem. 

Alla som läste eller hörde meningen fastnade för den. Den steg in i Pelle Holms Bevingade ord. Den hade något slags dold laddning.  

I dag har ingen användning för meningen. Om den fortfarande är levande är det just därför att den fått smak av något förlorat, och saknat. Vilket? 

Den är en karaktäristik av – det dåtida – Sverige. Ett land där allt lunkar på och ingen väntar sig någon överraskning. Det var lite tråkigt, kanske särskilt när man inte har pengar till restaurangvagnen (numera avskaffad.) 

Men det var också lugnt och förutsägbart. Så förutsägbart att just det helt förväntade, en vanlig påstigande, understryker det oföränderliga lugnet. 

Numera väntar sig ingen att en påstigande i Alvesta, eller vid vilken annan station som helst, skall göra lugnet och oföränderligheten synlig. Lugnet har för länge sedan försvunnit. Ingen kan vara säker på vem som stiger på eller vad som sedan kommer att hända i tåget. 

Kanske har resan fram till denna station varit lugn. Kommer lugnet att brytas av oljud och påträngande närmanden? Kommer de påstigande att vägra lösa biljett? Vad tvingas tågvärden göra då? Och så vidare.  

Kanske känner sig de som redan sitter på tåget manade att titta ut genom fönstret, för att kolla läget när tåget saktar in i Alvesta. De ser då en byggnad prydd med skylten MIGRATIONSVERKET… 

Ett par årtionden efter detta tåguppehåll i Alvesta läste Stig Ahlgren en diktsamling av Sten Selander.  Hans sparade mening kom då till användning för att karaktärisera den då populäre poeten. Därefter gav Selander inte ut något mer.  

(Sakuppgifterna har jag hämtat från Kvickhetens konung – Min vän Stig Ahlgren av Gustaf von Platen, Fischer & Co, Stockholm 1997.)  

Anders Leion