BIRGITTA SPARF: Vill vi försörja konstnären Sonia Hedstrand?

Sonia Hedstrand är filmare och konstnär, född 1975. Utbildad vid bland annat Kungliga Konsthögskolan, Stockholms Universitet, Södertörns högskola och Konstfack. Hon är även krönikör på Dagens Nyheter.

Den 9 juni skrev hon i DN om konstnärers svåra ekonomiska situation. De får inte A-kassa och deras SGI, sjukpenninggrundade inkomst, baseras inte på de konststipendier som de får. I en annan text i DN berättar hon om sina kollegors situation:

”Konstnären Björn Perborg vittnade om hur han under en sjukskrivning som gav 15 000 i månaden fick ett halvårs vistelsestipendium i Berlin och kom ut på andra sidan med 0 kronor i sjukpenning.”

”En konstnärskollega ringer och är orolig för sin ekonomi. När hon vabbar får hon 67 kronor om dagen och hennes bostadsbidrag har sänkts. Det beror på att hon just haft ett tvåårigt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.”

Visst kan jag hålla med om att det är märkligt att inte konstnärer kan arbeta upp en grund för sjukpenning, som även bestämmer föräldrapenningens storlek. Här verkar det föreligga en viss skevhet i systemet.

Men hon vill även att A-kassan ska fungera som en ekonomisk regulator för ”kulturarbetare med låga, ojämna och osäkra inkomster”. Och här blir det lite mer problematiskt.

Mina kunskaper om konstnärers ekonomiska situation är starkt begränsad, men jag vet desto mer om synen på rätten till bidrag kontra arbete. Samt att Hedstrands syn på de människor hon tycker ska försörja henne när hon utövar sitt konstnärskap är ganska avslöjande.

Hon kritiserar partiledarna för att de under Almedalsveckan bara pratade om så kallat vanligt folk:

”Partiledartalen handlade om Adrian som gått fordonsprogrammet, fått jobb på Volvo och jobbat fackligt (Andersson) och har villa, vovve och Volvo (Busch), industriarbetare och tjänstemän som hållit samman och byggt vårt Sverige, (Dadgostar) ett samhälle där hårt arbetande människor (sic!) hyllas som en tillgång (Pehrson), för de vill ha ordning på Sverige (Kristersson) och möjligtvis de skötsamma, strävsamma, hederliga invandrare som anpassar sig till de svenska värderingarna. (Åkesson).

Finns det ingen plats för en halvtrasig, kritisk konstnärsbohem som problematiserar det sociala kontraktet i folkhemmet?”

Visst finns det plats för halvtrasiga, kritiska konstnärbohemer, men vi som har valt andra yrken kanske inte har någon lust att försörja dem?

Vidare från hennes text:

”Enda gången en konstnär nämndes i partiledartalen var då Magdalena Andersson oförhappandes slängde in Carl Larsson, denne lättläste figurative målare, som lät frun stå vid spisen medan han ritade idylliserande bilder av sina blonda barn.”

Smaka på den meningen! Carl Larssons bilder från Sundborn är älskade av det svenska folket. Ett folk som är så konstnärligt underutvecklat att de gillar en lättläst figurativ målare som Larsson. Som tillsammans med sin fru Karin skapade ett makalöst och kärleksfullt hem. Karin var för övrigt också konstnär och hade stor del i det nyskapande hemmet.

Varken Carl Larsson eller hans Karin hade föräldrapenning, kunde vabba, vara sjukskrivna eller få A-kassa och bostadsbidrag. Däremot skapade Larsson konst som var gångbar och gav tillräckliga inkomster.

Låt vara genom att måla av sina barn, som till råga på eländet var blonda. Bara detta att de var blonda är ju en stor förbrytelse, förstår man av texten. Annars hade hon skrivit att han målade av sina barn, utan att påpeka att de även var blonda.

Nej, Hedstrand är mer inne på Rinkeby-stuket och ”svart kultur” än idyllen i Sundborn:

”Men sen kom Musikförläggarnas färska policy om att inte ge priser till upphovspersoner som sitter häktade eller fängslade för brott upp till debatt. Rapparen Lilla Namo förklarade att vi måste se det här beslutet i en historisk kontext. Även om det låter rimligt så upplevs sanktionen som en markering mot ett av få kulturuttryck där unga i Sveriges förorter ser sin verklighet skildrad: hiphopen. Det blir del i en tradition där majoritetssamhället fördömer svart kultur och löser inte några av de sociala problem som gangsterrappen ger röst åt.”

Hedström tror alltså att samtliga unga ute i förorterna känner att de får sin verklighet skildrad genom våldsförhärligande, sexistiska och misogyna texter som beskriver mycket grov kriminell verksamhet. Och det är sånt hon vill se bli premierat och prisat, hellre än gångbara och älskade konstnärer som Carl Larsson.

Frågan är om vi verkligen vill försörja sådana som Sonia Hedstrand? Jag kan ärligt säga att jag personligen inte har något som helst intresse av att försörja henne så att hon kan utöva sin konst.

Birgitta Sparf