PATRIK ENGELLAU: Den högra handen vet inte vad den vänstra gör och inte vice versa heller och därför vet man inte hur det kan sluta

De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet. Det är farligt. Coca-Cola ska vi inte tala om. Staten har avancerade planer på att lägga restriktioner på sockerförbrukningen, någon sorts förbud, kanske, eller skatter. På så vis kan oskicket kontrolleras.

Men värre än sockret är bensinen. Sockret hotar bara gottegrisen själv plus att han blir ohyggligt fet om han dessutom äter en Big Mac eller ett par stycken Quarter Pounder Cheese på MacDonalds. Han kanske dör av det men det är hans egen torsk och affären, det vill säga hans liv, är ändå överstökad på några år.

Bensinen tävlar i en helt annan liga, det inser man om man ser skräckfilmer om världens undergång. De handlar aldrig om att mänskligheten förintas för att den förätit sig på marsipan utan för det mesta om naturkatastrofer som är så mycket läskigare för att de numera inte kommer från Gud – minns att den första i litteraturen dokumenterade naturkatastrofen var en översvämning som Gud skickade på människorna för att de syndat; syftet var att döda allt levande utom gubben och gumman Noak plus ett antal djur i räddningskryssaren Arken – utan från oss människor själva just för att vi köper för mycket bensin. Och den här gången finns ingen Ark.

Politikerna i olika länder har därför under många år förberett för att lägga avgifter på bensinen. De har kommit på att folk köper mindre av sådant som blir dyrare. Troligen har de fått tips av smarta psykologer. Om det köps mindre bensin så kanske världen förintas inte om trettio år utan kanske först om fyrtio. I år har de över hela världen också avgiftsbelagt bensinen och de övriga energislagen med större beslutsamhet än någonsin tidigare.

Ganska snart kom det grus i maskineriet. Ryssland anföll Ukraina och väst beslöt att inte köpa fossila bränslen från Ryssland varpå Ryssland beslöt att inte sälja fossila bränslen till väst. Vem som straffar vem värst är inte självklart men löntagare i väst som knappt har råd att tanka upp bilen blir påtagligt bekymrade. En allvarlig komplikation för politikerna i väst som ska hantera ärendet är att i väst gäller en allmänt hyllad överenskommelse om att det råder demokrati vilket innebär att politikerna inte helt kan ignorera folket. Denna komplikation blir desto mer påtaglig när allmänna val närmar sig som de gör i höst i Sverige och USA.

En psykolog med djupare insikter än dem som politikerna hittills verkar ha konsulterat är EU:s vice ordförande Frans Timmermans som förklarar, ungefär, att de flesta människor besväras mer av att inte kunna tanka bilen idag än att mänskligheten går under om femtio år. Små men säkra plågor idag känns värre än större men svårbedömda prövningar ett halvt sekel bort. Politiker som är beroende av folket bör därför tänka även på det korta perspektivet.

En stackare som verkligen fastnat i denna rävsax är Joe Biden. Han ägnade hela sin valkampanj och sitt första år som president till att göra allt han kunde för att bekämpa det långsiktiga hotet om klimatkatastrof. Han förbjöd till exempel pipelines och oljeborrningar på federal mark och när bensinen gick upp några dollars per gallon skällde han ut de amerikanska oljebolag som hade kunnat lösa hans kortsiktiga problem. När detta inte hjälpte de ilskna amerikanska medborgarna reste han till Saudiarabien för att be araberna pumpa den extra olja som han själv inte ville utvinna i USA – men först efter att ha läxat upp värdlandet för att det slarvar med medborgerliga rättigheter.

Även svenska politiker har fått frossa av nyinhämtade insikter att plötsliga energiskatter kan slå tillbaka, särskilt valår, och beslutat om återbäring för inbetalda elavgifter. Själv fick jag fyra kronor tillbaka per kWh för en bostadsrätt andra kvartalet i elområde två. Fantastiskt tänkte jag, jag trodde elen kostade omkring 30 öre kilowattimmen! Det gjorde den också. Bara fem procent av kvartalsfakturan avsåg el, resten var överföring, ordinarie elskatt, abonnemangsavgift, månadsavgift och andra kringkostnader som jag aldrig brytt mig om att försöka begripa. Att någon skor sig så rejält på mina elräkningar hade jag ingen aning om.

Jag undrar om demokratin gör elräkningarna svårare eller lättare att förstå.

Patrik Engellau