BITTE ASSARMO: De som är nöjda och de som bara vill ha och ha

Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Ett par lyckliga och förhållandevis friska decennier fick hon i alla fall och hon gjorde det bästa av dem. Hon tillhörde en generation som var nöjda med det enkla och som såg glädjeämnen i det lilla. Blommorna i trädgården, smaken av solvarma jordgubbar, en ljummen sommarkväll i hammocken – allt sånt fyllde henne med välbehag. Det är lite skillnad, det, mot såna som bara ska ha och ha och som missunnar andra det de har.

Britta sa ofta att hon kände sig rik, trots att hon varken hade pengar eller makt. Inte heller hade hon, som de flesta av väninnorna, någon egen familj. Som psykiskt sjuk kvinna i det framväxande svenska folkhemmet tvingades man nämligen genomgå tvångssterilisering. I Brittas fall skedde steriliseringen redan tidigt, långt innan någon kunde veta hur länge sjukdomen skulle dominera hennes liv. Om hennes psykiska ohälsa gett med sig tidigare och hon hade blivit friskförklarad medan hon fortfarande var i fertil ålder skulle hon alltså ändå aldrig ha kunnat bilda familj.

Sånt tänker jag på idag, 40 år efter hennes död och på hennes födelsedag. Själv bekymrade hon sig aldrig över det som varit. Det låg inte för henne att vara bitter, vare sig på steriliseringen, elchockerna, insulinchockerna eller de mängder med piller hon tvingades äta. Hon pratade tvärtom med värme om tiden på Mariebergs mentalsjukhus – sköterskorna var snälla, läkarna var ännu snällare och dessutom var sjukhusträdgården rena lustgården att vistas i.

På lördagarna var det dans i sjukhusets stora sal och då var både patienter och tjänstgörande personal på plats. Britta älskade att dansa (hon dansade gärna i Folkets park innan sjukdomen slog till) och hon hade en favoritläkare på sjukhuset som var en särskild bra danspartner. Oftast ljöd dansmusiken från en gammal trattgrammofon, men ibland hyrde man in en dansorkester som spelade och alla var uppklädda och fina, berättade hon.

Det var spännande att lyssna på Brittas berättelser från tiden på sjukhuset. Jag upplevde aldrig något skrämmande eller hotfullt i det faktum att Britta varit ”sinnessjuk” som folk sa förr – och som hon själv också kallade det – och det berodde förmodligen på att Britta var så osentimental och saklig när hon berättade om det.

När Britta firade födelsedag ordnades det ett rejält kaffekalas, i trädgården om vädret tillät eller i finrummet. Normalt sett användes inte vedspisen under de varmaste veckorna – Britta lagade mat på en liten bänkspis då för att slippa slösa ved mitt i sommaren – men när det var dags för kalas eldades det i spisen som aldrig förr och mamma och Britta bakade så det stod härliga till. Vetebullar, mandelkubb, småkakor och mjuka kakor och självklart skulle det serveras en härlig jordgubbstårta också. Jordgubbarna i landet hos morfar var som allra godast i slutet av juli och början av augusti, och Brittas födelsedagstårtor dignade av de söta, goda bären.

Idag är både Britta, mamma och deras föräldrahem borta. Men minnena lever kvar. Och eftersom jag just tog ut en plåt med mandelkubbar bakade efter Brittas oöverträffade recept så blir det kaffekalas även här i Högdalen, om än i lite mer blygsam form.

Foto: Skribenten tillsammans med sin moster sommaren 1966

Bitte Assarmo