Bitte Assarmo: Allt var inte sämre förr

Bitte AssarmoSå här års, när skolorna har slutat och försommaren bjuder på omväxlande sol och värme och kraftiga åskskurar, längtar jag alltid till min barndoms bygder. Till Värmlands bergslag, men också till den vackra lilla staden Kristinehamn där jag tillbringade så gott som alla barndomens sommarlov hos min morfar och min moster.

Mormor Elin, som överlevde spanska sjukan 1918, dukade under för cancer 1954 och morfar Carl blev änkling. Tre av barnen var vuxna och utflugna, men den äldsta dottern bodde kvar i föräldrahemmet under resten av sitt liv. Min moster Britta.

Jag minns min moster som en humoristisk och självständig kvinna, stark som en oxe både fysiskt och psykiskt, och lika enastående på att baka kringlor som på att få trädgården att frodas. Hon hade högst enkla vanor och gillade inte sådant som hon med en fnysning kallade nymodigheter. För henne var livets höjdpunkter sådant som för de flesta andra är vardag. Starkt kaffe med hembakade skorpor i skuggan av syrenerna. En gryta nypotatis med dill från det egna landet. Doften av hyacinter en söndag i advent.

När hon var på särskilt gott humör brukade hon sitta på kökssoffan och parodiera sin gamle söndagsskolelärare när han sjöng Carl Bobergs klassiska väckelsesång O Store Gud. Nu hade jag förvisso aldrig sett originalet men min mor (som haft samma söndagsskolelärare) sa att det var på pricken likt – allt från det högstämda darret på rösten till den lilla snipiga munnen som formades till ett högst självrättfärdigt litet o.

Anledningen till att Britta bodde kvar i sitt föräldrahem livet ut var att hon redan vid tjugo års ålder blev psykiskt sjuk. Hon blev psykotisk och aggressiv, och hon vägrade att acceptera att tiden gick sin gilla gång. För att förhindra detta slog hon sönder klockor, brände upp almanackor i vedspisen. Hon åt inte och hon sov inte och om nätterna vandrade hon runt som en osalig ande, hemma i stugan såväl som utomhus. Det hände att människor fann henne i skogen eller ända nere vid kanten av Vänern, iklädd bara nattsärken, i färd med att försöka dränka sig.

Hon var, kort sagt, mycket sjuk och djupt olycklig och möjligen också farlig för sin tretton år yngre syster. Och under de kommande tjugo åren tillbringade hon långa perioder på stadens mentalsjukhus. Periodvis var hon i ganska bra form och kunde vara hemma några veckor, kanske ett par månader. Men snart var det dags för en ny vistelse på sjukhuset.

Inte förrän i slutet av 50-talet blev hon till sist symptomfri och kunde skrivas ut från mentalsjukhuset för sista gången. Om det var den nya ”mirakelmedicinen” Hibernal, eller något annat, visste ingen med säkerhet och det spelade egentligen ingen roll. Det viktiga var att hon kunde starta ett nytt liv. Kanske inte det liv hon drömt om som ung, innan sjukdomen slog till. Men ett liv utanför sjukhuset. Och sällan har jag träffat en människa som utstrålade en sådan livsglädje som hon.

Jag har alltid känt till min mosters sjukdomshistoria. Hon pratade ofta om sin tid på Marieberg, helt utan bitterhet men ofta med värme. Vi åkte till sjukhusområdet ibland, tittade oss omkring, och hon berättade om lördagsdanserna då både läkare och annan personal deltog, och om hur hon brukade ta långa promenader och pyssla i sjukhusträdgården. Det enda hon grämde sig över var att hon aldrig tog sig för att lära sig vävning i sjukhusterapin, och att hon inte tog med sig skott från de vackra pelargonerna som stod i alla fönstren.

Men det som alltid har fascinerat mig mest – och som fascinerar mig än mer idag – är familjens, släktens och omgivningens inställning till Brittas sjukdom. Idag får man ofta intrycket att ”sinnessjukdom” eller ”sinnessvaghet” var förknippat med skam och skuld innan det moderna samhället vuxit fram. Men så var det i alla fall inte i den lilla byn utanför Kristinehamn, där Britta bodde. Alla i grannskapet kände till att familjens äldsta dotter åkte ”in och ut” på mentalsjukhuset, men det var inte förenat med någon skam och det var ingenting folk tisslade och tasslade om i smyg. Om grannarna såg att Britta åkt iväg med en taxi till sjukhuset kom de och knackade på och beklagade i all vänskaplighet. Ibland var det morfar som gick till grannarna och berättade att det var illa med hans äldsta igen, medan han bjöds på kaffe och hembakt och sympati.

Det betyder givetvis inte att allt var bättre förr. Däremot är min moster och hennes livsöde ett bevis på allt inte heller var sämre.

14 reaktioner på ”Bitte Assarmo: Allt var inte sämre förr

    • Ms skriver:

      Socialdemokratin ville väl utrota alla med förståndshandikapp? De var väl bara för fega för följa steriliseringar till dess logiska slutpunkt? Socialisten Hitler inspirerades och tog däremot efter. Sossarnas feghet börjar nu försvinna.

      Gilla

  1. Erik2 skriver:

    Utan att gå in i detaljer så är detta precis det Sverige jag minns från förr. Ingen, repeterar Ingen, reagerar på detta sätt idag. Det finns ingen gemenskap, ingen tolerans. Bara rädsla. Rädsla rädsla. Som sagt, från 1932 har man styrt. Detta är S arv som vi lever i. Det jag och andra minns är Gustav V s förfärliga monarki demokrati. Vad var bäst? Vad Är bäst? Jag vet vad jag tycker. Det politiska enväldets period är den skadligaste perioden i Sveriges historia för den sammanfaller med en tekniskt högstående tid. Kraften i enväldet är därför enorm.

    Gillad av 3 personer

    • Anna Lindén skriver:

      Ingen reagerar på detta sätt idag? Jodå. Bittes skildring skulle kunna vara hämtad från svensk landsbygd av idag, åtminstone där jag bor i sydvästra Småland.

      Gilla

      • Erik2 skriver:

        Bra. Glad för Er skull! Visst finns det gemenskap idag. Även i ”orten” vittnas det om den goda sammanhållningen. Men jag är utanför detta. Stor anledning är flyttlasspolitiken. Sedan är det svårt att skriva både slagfärdigt och utförligt med få ord, konstaterar jag.

        Gillad av 1 person

  2. Kungskobran skriver:

    Uppväxt på ett sinnessjukhus, som det hette på den tiden , minns jag att skriken från olyckliga patienter upphörde successivt och frågade min far , som var överläkare där ,vad som hänt.
    Hibernal svarade han, jag har kunna skriva ut patienter som har vistas här i 30 år.

    Gillad av 7 personer

  3. Patria Amissa skriver:

    Stort Tack för en fängslande krönika som tar oss till det Sverige som så många saknar, och som vi borde ha byggt vidare på i stället för att successivt rasera.

    Gillad av 4 personer

  4. Lars Bernhoff skriver:

    Ja det finns skäl till reflektion. Hade ett liknande fall i min släkt. Jag har en känsla av att när man känner personerna som drabbas så är det inget baktaleri. Då var det säkert vanligt med de ärliga och medkännande attityder som Assarmo beskriver.
    Nu när många bor i storstäder så minskar den verkliga kunskapen i omgivningen (med den ökade anonymiseringen) om det specifika med den drabbade. Dessutom måste det var färre som har synliga psykiska besvär. Det finns nu många läkemedel och annan kompletterande kunskap som hjälper psykiskt sjuka som kan leva i samhället utan att vara inspärrade.
    Historien om mostern är värd att lyfta fram som ett positivt tidsdokument

    Gillad av 1 person

  5. akelaslair skriver:

    I det enkla ligger det sköna. Tyvärr tar det ibland nästan hela livet innan man lär sig uppskatta något så enkelt som fika med hembakt i trädgården. Duka med ärvt porslin och broderade dukar. Baka efter mammas och mormors recept.

    Gillad av 1 person

  6. p kohlin skriver:

    Lite off-topic detta:

    Tack Bitte för din berättelse! Hakade upp mig på det första stycket om Kristinehamn, det nostalgiska. Sedan några år efter långt storstadsliv bor jag nära ”din stad” (mest av släktskäl), på vischan utanför denna vackra stad. Är med o styr i en hembygdförening, nyss nationaldagsfirande, nu planering av midsommarfirande så det finns kvar reminiscenser av det gamla Sverige. Planerar just nu en icke-PK-kurs om Sveriges utveckling 1800–till nu men är osäker på intresset för det, får se i höst. Det mumlas här och där om tillståndet i landet men sällan förslag om ändringar. Det finns hos många lite äldre ett medvetande om att det håller på att gå åt fanders, yttras som oro, rädslor. Tyvärr tror jag de flesta längtar till ca 1960 och inte till äldre värderingar men det finns undantag: har högutbildat barn o släkt som funderar på att emigrera.

    Gilla

  7. UlfH skriver:

    Det fanns en del som var bättre förr, till exempel var diabetes inte så utbrett. Inte heller fettman. Och så hade vi ju fasta läkare, inte en massa springvikarier. Så tror jag människor pratade mer med varandra. Och det dåliga som fanns, och då undrar jag om det har blivit bättre med dessa, exempelvis Jante- mentaliteten.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.