Bitte Assarmo: Allt var inte sämre förr

Bitte AssarmoSå här års, när skolorna har slutat och försommaren bjuder på omväxlande sol och värme och kraftiga åskskurar, längtar jag alltid till min barndoms bygder. Till Värmlands bergslag, men också till den vackra lilla staden Kristinehamn där jag tillbringade så gott som alla barndomens sommarlov hos min morfar och min moster.

Mormor Elin, som överlevde spanska sjukan 1918, dukade under för cancer 1954 och morfar Carl blev änkling. Tre av barnen var vuxna och utflugna, men den äldsta dottern bodde kvar i föräldrahemmet under resten av sitt liv. Min moster Britta.

Jag minns min moster som en humoristisk och självständig kvinna, stark som en oxe både fysiskt och psykiskt, och lika enastående på att baka kringlor som på att få trädgården att frodas. Hon hade högst enkla vanor och gillade inte sådant som hon med en fnysning kallade nymodigheter. För henne var livets höjdpunkter sådant som för de flesta andra är vardag. Starkt kaffe med hembakade skorpor i skuggan av syrenerna. En gryta nypotatis med dill från det egna landet. Doften av hyacinter en söndag i advent.

När hon var på särskilt gott humör brukade hon sitta på kökssoffan och parodiera sin gamle söndagsskolelärare när han sjöng Carl Bobergs klassiska väckelsesång O Store Gud. Nu hade jag förvisso aldrig sett originalet men min mor (som haft samma söndagsskolelärare) sa att det var på pricken likt – allt från det högstämda darret på rösten till den lilla snipiga munnen som formades till ett högst självrättfärdigt litet o.

Anledningen till att Britta bodde kvar i sitt föräldrahem livet ut var att hon redan vid tjugo års ålder blev psykiskt sjuk. Hon blev psykotisk och aggressiv, och hon vägrade att acceptera att tiden gick sin gilla gång. För att förhindra detta slog hon sönder klockor, brände upp almanackor i vedspisen. Hon åt inte och hon sov inte och om nätterna vandrade hon runt som en osalig ande, hemma i stugan såväl som utomhus. Det hände att människor fann henne i skogen eller ända nere vid kanten av Vänern, iklädd bara nattsärken, i färd med att försöka dränka sig.

Hon var, kort sagt, mycket sjuk och djupt olycklig och möjligen också farlig för sin tretton år yngre syster. Och under de kommande tjugo åren tillbringade hon långa perioder på stadens mentalsjukhus. Periodvis var hon i ganska bra form och kunde vara hemma några veckor, kanske ett par månader. Men snart var det dags för en ny vistelse på sjukhuset.

Inte förrän i slutet av 50-talet blev hon till sist symptomfri och kunde skrivas ut från mentalsjukhuset för sista gången. Om det var den nya ”mirakelmedicinen” Hibernal, eller något annat, visste ingen med säkerhet och det spelade egentligen ingen roll. Det viktiga var att hon kunde starta ett nytt liv. Kanske inte det liv hon drömt om som ung, innan sjukdomen slog till. Men ett liv utanför sjukhuset. Och sällan har jag träffat en människa som utstrålade en sådan livsglädje som hon.

Jag har alltid känt till min mosters sjukdomshistoria. Hon pratade ofta om sin tid på Marieberg, helt utan bitterhet men ofta med värme. Vi åkte till sjukhusområdet ibland, tittade oss omkring, och hon berättade om lördagsdanserna då både läkare och annan personal deltog, och om hur hon brukade ta långa promenader och pyssla i sjukhusträdgården. Det enda hon grämde sig över var att hon aldrig tog sig för att lära sig vävning i sjukhusterapin, och att hon inte tog med sig skott från de vackra pelargonerna som stod i alla fönstren.

Men det som alltid har fascinerat mig mest – och som fascinerar mig än mer idag – är familjens, släktens och omgivningens inställning till Brittas sjukdom. Idag får man ofta intrycket att ”sinnessjukdom” eller ”sinnessvaghet” var förknippat med skam och skuld innan det moderna samhället vuxit fram. Men så var det i alla fall inte i den lilla byn utanför Kristinehamn, där Britta bodde. Alla i grannskapet kände till att familjens äldsta dotter åkte ”in och ut” på mentalsjukhuset, men det var inte förenat med någon skam och det var ingenting folk tisslade och tasslade om i smyg. Om grannarna såg att Britta åkt iväg med en taxi till sjukhuset kom de och knackade på och beklagade i all vänskaplighet. Ibland var det morfar som gick till grannarna och berättade att det var illa med hans äldsta igen, medan han bjöds på kaffe och hembakt och sympati.

Det betyder givetvis inte att allt var bättre förr. Däremot är min moster och hennes livsöde ett bevis på allt inte heller var sämre.