Gästskribent ROLF HANSSON: Inlärd hjälplöshet och väljarbeteende 

Fotboll är ett enkelt spel. 22 män jagar efter en boll i 90 minuter, och i slutändan vinner Tyskland. 

Fotbollsfantaster känner nog igen den engelske anfallaren Gary Linekers uttalande från 1990, efter att England slagits ut av Tyskland i VM. Lineker beskrev på ett slagfärdigt sätt Englands oförmåga att nå framgång i stora internationella turneringar. 

Lineker-citatet innehåller en hel del svart humor. Men det kan, om det tolkas bokstavligt, ses som ett uttryck för det psykologer kallar inlärd hjälplöshet. Wikipedia beskriver inlärd hjälplöshet som ”ett apatiskt tillstånd av vanmakt som beror på att individen utsatts för oförutsägbara eller okontrollerbara konsekvenser”. När vi inte kan förutse eller undvika negativa konsekvenser hur vi än gör, så kan vi bli apatiska. Jag kommer att tänka på detta begrepp när jag följer de politiska opinionsundersökningarna. 

Skenande elpriser och oförmåga att lösa energiproblemen, gängkriminaliteten, passkaoset, fortsatt hög arbetslöshet, klanbaserade muslimska parallellsamhällen, katastrofala skolresultat, den usla hanteringen av Corona-pandemin… De s-regeringar som styrt Sverige de senaste åtta åren har misslyckats på så många punkter att det är svårt att minnas alla deras klavertramp. 

Det borde vara öppet mål för oppositionen. Man skulle kunna förvänta sig ett opinionsläge där m och sd tillsammans har egen majoritet, och där s hamnat under 20 procent. Men så ser det som bekant inte ut. Istället står det och väger, och vi riskerar få ytterligare fyra år med s-styre. 

Det finns säkert många förklaringar till opinionsläget. Men jag frågar mig ofta om inte en förklaring är utbredd apati inom stora delar av väljarkåren. Jag tänker mig att allt fler svenskar har en känsla av att det inte blir några verkliga förändringar oavsett hur man röstar eller vilka som får makten. 

Jag kan se åtminstone fyra orsaker till denna uppgivenhet. Det finns troligen fler. Tre av dessa har präglat svensk politik i decennier, medan den fjärde har att göra med rådande opinionsläge. 

1. ”Den djupa socialdemokratin”, myndighetsaktivismen, och vänsterdominansen inom viktiga offentliga verksamheter 

Debattören Henrik Jönsson använder uttrycket den djupa socialdemokratin för att beskriva hur socialdemokraterna skapat strukturer som gör att de kan behålla kontroll över stora delar av det offentliga Sverige, oavsett om de sitter i regeringsställning eller ej. Den djupa socialdemokratin vilar enligt Jönsson i huvudsak på två ben: 

För det första har s-regeringar missbrukat utnämningsrätten, och sett till att placera lojala sossar på höga positioner i statliga verk och myndigheter. Man kan anta att dessa i sin tur anställt underlydande med samma partitillhörighet, vilka i sin tur agerat likadant etc. Följaktligen domineras många statliga verksamheter av socialdemokrater. Vi har alltså fått en politiserad förvaltning. 

För det andra har till exempel LO och Hyresgästföreningen givits särställningar inom sina respektive verksamhetsområden. De får därmed en myndighetsliknande status, trots att de är s-anknutna intresseorganisationer. 

Samtidigt har personer inom extremvänstern sedan slutet av 1960-talet systematiskt skaffat sig ledande positioner i offentliga verksamheter, framför allt inom universitetsvärlden och public service-media. I enlighet med Gramscis tankar om kulturell hegemoni, och Dutschkes idé om ”den långa marschen genom institutionerna”, har avgrundsvänstern skaffat sig inflytande över verksamheter som formar vår kultur och vår kollektiva världsbild. 

På senare år har även förekomsten av myndighetsaktivism blivit allt mer uppenbar, både på statlig och regional nivå. Myndighetsaktivism innebär att myndighetsanställda agerar utifrån en egen politisk agenda, och inte utifrån de demokratiskt fattade beslut de är ålagda att följa. I stort sett all myndighetsaktivism som avslöjats i Sverige har varit vänsterorienterad och/eller kopplad till miljöaktivism. 

Politisering och myndighetsaktivism innebär att vi inte kan lita på att demokratiskt fattade beslut efterlevs inom offentlig verksamhet. Detta leder förstås till minskad tilltro till det demokratiska systemet. Ett konkret exempel: 

Sd vill göra det obligatoriskt för myndighetsanställda att polisanmäla illegala invandrare. Låt säga att det blir borgerlig valseger och att sd lyckas få igenom detta förslag. 

Är det någon som tror att socionomer eller tjänstemän på Migrationsverket – yrkesgrupper inom vilka många marinerats i politiskt korrekt woke-mentalitet – i någon substantiell omfattning skulle polisanmäla illegala invandrare? Är det någon som tror att myndighetspersonal som skulle underlåta att anmäla illegala invandrare skulle få några kännbara konsekvenser? Och är det någon som tror att public service-media skulle skildra detta ur något annat perspektiv än att det är synd både om de myndighetsanställda som ”tvingas bli angivare”, och om de ”papperslösa flyktingarna”? 

2. Förhalandet av politiska beslut 

Det bör finnas en inbyggd tröghet i ett politiskt system. Innan viktiga beslut fattas bör gedigna konsekvensanalyser göras, och berörda parter bör få möjlighet att ge synpunkter. I Sverige utnyttjar dock ofta partier i regeringsställning denna tröghet för att förhala beslut och slippa ta tag i obekväma frågor. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har använt denna taktik, men förhalandet får nog ändå främst sägas vara en socialdemokratisk paradgren. 

Minsta beslut föregås av långa utredningar, vilka följs av remissrundor och betänkanden. På så sätt kan det ta flera år från att en fråga är på den politiska agendan tills ett beslut tas. När beslut tas visar det sig inte sällan att faktorer som låg till grund för beslutet hunnit förändras, att den aktuella frågan försvunnit från den politiska dagordningen och inte längre ses som relevant, och/eller att det slutliga beslutet blivit så urvattnat att det i praktiken saknar mening. 

När detta mönster upprepas gång på gång inom en rad olika politikområden är det inte förvånande om allt fler väljare misströstar. 

3. Myten om de internationella avtalen 

Ett av det politiska etablissemangets återkommande argument, i synnerhet i frågor som har med asylmottagning och invandring att göra, är att Sveriges handlingsfrihet är begränsad eftersom vi är bundna av internationella avtal. 

Man behöver bara se på två av våra närmaste grannländer för att inse att detta är strunt. Både Finland och Danmark är medlemmar i EU och FN, och har skrivit under samma konventioner som Sverige. Trots detta har både Danmark och Finland under de senaste decennierna fört betydligt mer ansvarsfull asylpolitik än Sverige, och båda länderna agerar betydligt hårdare mot utländska brottslingar. 

Sanningen är förstås att avtal kan tolkas på olika sätt, att de kan omförhandlas, och att de kan sägas upp om de visar sig ha alltför stora negativa konsekvenser. Exempelvis är den i Sverige rådande tolkningen av asylrätten inte skriven i sten, utan kan mycket väl omprövas. Men det är givetvis bekvämt att avvisa åsiktsmotståndare med det diffusa begreppet ”internationella avtal”, och på så sätt ge sken av att inga förändringar är möjliga.   

En sannolik effekt av detta argument är att väljare tappar tilltro till det politiska systemet. De ges en bild av att den reella politiska makten finns i nebulösa internationella avtal som Sverige måste följa för all framtid, och som är omöjliga att förändra. 

4. Den fortsatta beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna 

Sd:s väljarstöd är kring 18 – 22 procent. Utan sd är det omöjligt för den borgerliga oppositionen att bilda regering. Dessutom anser nog många m- och kd-väljare att sd spelar en viktig roll i ett regeringsunderlag. Sd ska vara den bildliga blåslampan i baken på de andra partierna i exempelvis frågor som berör invandring och brottslighet. Utan sd är risken stor att m, kd och l nöjer sig med trötta halvmesyrer istället för de kraftfulla åtgärder som behövs. 

M, l och kd försöker ge sken av att de slutat vara rädda för sd-baciller. Nu är det slut på jökande och bökande. Nu ska man vara ”de vuxna i rummet” och ”kunna prata med alla”. Bilden överensstämmer dock inte riktigt med verkligheten. I en av sina första längre intervjuer som partiledare sade Johan Pehrson att l aldrig kommer att stödja en regering där sd ingår. I en sådan situation föredrar l nyval. Pehrson riskerar alltså hellre fortsatt s-styre än att acceptera en regering där sd ingår. 

Även Ulf Kristersson vacklar i sin attityd till sd. Ena dagen är sd ”en del av vårt lag”, nästa dag är det otänkbart att bilda regering med sd. Kristersson har också talat varmt om Fredrik Reinfeldt, trots att han måste inse att Reinfeldt är något av ett rött skynke både för sd-väljare och invandringskritiska m- och kd-väljare. 

Både m och l tycks vilja ha sd som ett passivt stödparti. Men Åkesson & co kommer knappast att acceptera den rollen, vilket de inte heller bör göra. De kommer förhoppningsvis att kräva inflytande i förhållande till sin storlek. Och hur kommer m och l då att agera? 

Beröringsskräcken gentemot sd leder alltså till splittring och osäkerhet inom oppositionen. För många väljare torde även detta ge en känsla av att det är omöjligt att åstadkomma någon reell förändring. 

Om man är pessimistiskt lagd och har en förkärlek för svart humor ligger det nära till hands att travestera Gary Linekers klassiska fotbollscitat: 

Sveriges politiska system är enkelt. Folket röstar i fria, demokratiska val, och i slutändan får vi sossepolitik. 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Bild: Tyske Lothar Matthäus firar ett mål i VM 1990. 

Gästskribent