Gästskribent ROLF HANSSON: En fågel med en mycket liten hjärna 

En kanariefågel väger mellan åtta och 24 gram. Jag frågade en zoolog hur mycket fågelns hjärna väger, men hon kunde inte på rak arm ge mig ett exakt svar. Ett eller ett par gram är kanske en realistisk gissning. Om det finns ett samband mellan hjärnans vikt och den kognitiva förmågan kan man alltså anta att kanariefåglar inte tillhör de mera intelligenta djuren. Ändå har kanariefåglar räddat åtskilliga människoliv. 

”Förvirrad dansk”, ”mellanstadiemobbare”, ”hatmånglare”, ”rättshaverist”, ”politisk pajas” och rätt och slätt ”idiot”. Förutom det obligatoriska ”högerextremist” var detta några av de epitet Rasmus Paludan gavs av svenska politiker, debattörer och ledarskribenter i samband med att han i våras genomförde sina islamkritiska manifestationer på olika platser i Sverige. 

Nu är Paludan och hans Stram Kurs igång med nya koranbränningar. Samtidigt har domar fallit mot en del av de inblandade i påskhelgens korankravaller. Det finns alltså skäl att än en gång diskutera den provokative dansk-svenske advokaten och partiledaren. 

I svensk debatt råder – som de citerade tillmälena indikerar – bred konsensus kring att Paludan kort och gott är dum i huvudet. Och visst, jag håller absolut med om att den islamkritik han ägnar sig åt är extremt primitiv och osofistikerad. Att elda upp exemplar av Koranen, kissa på dem, eller spela ”koran-fotboll” med dem är, milt uttryckt, inte någon intelligent religionskritik. 

Vad är då sambandet mellan Rasmus Paludan och de kanariefåglar jag talade om i inledningen? Den intelligente läsaren har kanske redan gissat vart detta ska leda. 

Kanariefåglar användes ju förr i tiden i gruvor. De utnyttjades som ett slags naturliga varningslarm som indikerade om syrehalten i luften blev för låg, eller om det fanns giftiga gaser som metan eller kolmonoxid. I sådana fall kände kanariefåglarna av detta snabbare än gruvarbetarna, och fåglarnas reaktioner blev en signal för arbetarna att lämna gruvan. Numera används frasen ”kanariefågeln i gruvan” ibland metaforiskt, och avser då någon eller något som genom sitt beteende indikerar att det är fara å färde. 

Rasmus Paludan har, trots att hans islamkritik kan tyckas ytterst grovhuggen och ointelligent, lyckats uppnå precis det han avsett. Faktum är att han nått sitt mål just genom att vara primitiv och oborstad. Om han skrivit välformulerade, balanserade islamkritiska texter, baserade på gedigna kunskaper inom exempelvis religionsvetenskap eller socialantropologi, och fått dessa publicerade i respekterade forum för samhälls- och kulturdebatt, så hade han bara nått ut till en mycket begränsad krets av närmast sörjande. 

Men genom att ge sig ut i muslimdominerade invandrarområden och elda Koraner har han kunnat visa exakt det han haft för avsikt att visa – nämligen att det finns ett avsevärt antal invandrade muslimer som varken respekterar svensk (eller dansk) lag eller polisens våldsmonopol, och att dessa muslimer inte drar sig för att använda grovt våld om de anser att deras religiösa känslor såras. 

Paludan har alltså varit den metaforiska kanariefågeln i gruvan. Han har genom sitt agerande visat att vi som samhälle står inför en akut fara. Vi har importerat hundratusentals människor som anser att deras religion är överordnad Sveriges lagar, och som reagerar med besinningslöst våld om denna religion ifrågasätts. 

Och precis som kanariefåglarna i gruvorna har Rasmus Paludan visat oss att intelligensnivå och intellektuell sofistikation inte alltid är avgörande. 

Rolf Hansson har bland annat varit frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen. 

Gästskribent