PATRIK ENGELLAU: Stjärnreportern

Hur skärpta saker man än upptäcker och offentliggör så kan man vara säker på någon annan sagt ungefär samma sak, och troligen bättre, för länge sedan. I mitt fall kan det vara Sokrates men också Ulf Nilson, den förre stjärnreportern på Expressen.

En vän till mig rotade i sin bokhylla och hittade en text som med sina 288 sidor var tjock nog för en bok men aldrig tycks ha blivit tryckt vilket är anmärkningsvärt med tanke på att den är skriven av just stjärnreporter Nilson som visste hur man författar spännande och avslöjande berättelser (som dock ibland anklagats för att vara vinklade). Texten heter Sverige: sluten anstalt. Förordet är dagtecknat år 1998, tjugo år innan författaren dog. Numera återfinns texten här och där på internet.

I förordet förklarar Nilson själv varför boken aldrig blivit publicerad av något respektabelt förlag. Vi har i Sverige:

… en stark benägenhet att tiga ihjäl all kritik som inte är välkammad, system-anpassad och därför egentligen inte kritisk alls. Den här boken är ett exempel på detta. Manuskriptet har erbjudits alla ledande förlag – och flera inte så ledande. Alla har sagt nej.

Han kunde ha tillagt att ingen, förutom några pseudonymer på Flashback, ens har vågat recensera skriften. Vad var det som gjorde den då sextiofemårige stjärnjournalistens ord så toxiska?

Jag tror det var att han inte tog ställning. Det finns hyllade skribenter som förklarar att det giriga kapitalet är Sveriges undergång medan politikerna, särskilt socialdemokrater, är landets räddning. Sedan finns ett annat gäng som påstår motsatsen. Respektabel svensk debatt är att dessa bereds tillfälle att säga emot varandra. Men inför Ulf Nilson förstummades debatten ty han ansåg alla etablerade svenska röster vara lika korrupta och förljugna och han ägnar alla de 288 sidorna åt att försöka belägga sina hätska men välformulerade anklagelser.

Han drar djärvt ned brallorna på alla de med varandra djupt insyltade och egennyttiga personerna i de svenska etablissemanget, till exempel hur finansministern och bankerna konspirerade för att lura på småspararna bankernas dåliga skulder eller mutade storföretag med skattelättnader för att de ska bygga fabriker som tänks ge jobb på någon särskild ort (ungefär som när staten i vår tid obegripligt givmilt låter amerikanska techföretag bygga serverhallar som drivs med skattebetalarsubventionerad el).

Om jag år 1998 hade varit förlagsredaktör så skulle jag inte heller vågat ge ut boken. En bok som var och en för sig avslöjade en Palme, en ”Dodde” Wallenberg, en PG Gyllenhammar, en Gunnar Sträng hade väl gått an men att lägga allihop i samma byk med åtföljande centrifugering och tumling hade varit för mycket.

Men nu har det gått tjugofem år och de makthavare som inte är döda har förlorat de positioner som var deras stridsplattformar. De är inte farliga längre. Nu skulle någon nyfiken entusiast, som ville vidarebefordra en inblick i hur man betedde sig i det svenska etablissemanget toppskikt under förra seklets andra hälft, utan fara för egen del kunna ge ut skriften. Å andra sidan behövs det inte eftersom Google och internet gör jobbet åt oss.

Jag har en synpunkt förutom att boken är en underhållande och pedagogisk skildring av hur maktutövning gick till i Sverige där och då. Trots allt var det mycket civiliserat. Palme behövde inte liksom Saddam Hussein skjuta en konkurrent för att sätta sig i respekt. Peter Wallenberg åkte bil med finansminister Bo Lundgren till Wallenbergs fest- och möteslokal Täcka Udden och passade på att be finansministern om några miljarder vilket avvisades. Stämningen blev spänd men herrarna fortsatte ändå sin belevade färd till middagen. Nilsons skildring av de inblandade personernas ambitioner, vilken förstås i grunden rörde sig om makt, ära eller pengar, ofta alla tre, förefaller mig rätt sansad och inget att egentligen bli upprörd över ens om man själv är den analyserade personen. Ja, Palme kunde inte räkna och brydde sig inte om ekonomi, ja, PG Gyllenhammar är majestätisk, ja, ”Dodde” var ett hänsynslöst råskinn mot alla, inte minst mot sina hunsade direktörer.

Min synpunkt är det borde ha gått mycket sämre för Sverige sedan 1950-talet om landets samlade eliter varit så kollektivt inkompetenta och aningslösa som Nilson beskriver dem. Det är naturligtvis sant att det svenska näringslivet försvagats genom export av arbetstillfällen och dålig tillväxt i toppskiktet av riktigt stora företag men under perioden har vi ändå bara sjunkit från det fjärde rikaste landet per capita till det elfte rikaste. Ett land som skötts så illa som Nilsons Sverige borde knappt finnas kvar på banan.

Eller också finns en styrka utanför den värld som Nilson skildrar, till exempel ett flitigt folk av medelklass som jobbar på oavsett vad de höga herrarna bråkar om. Det är en romantisk och troligen helt obefogad idé men jag gillar den inte minst för att den stämmer så bra med hur Erik Gustaf Geijer i dikten Odalbonden beskrev tankarna hos sin tids idoga svenska folk:

De väldige Herrar, med skri och med dån,
Slå riken och byar omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.

Patrik Engellau