PATRIK ENGELLAU: En spaning

För snart fyrtio år sedan skrev jag en historiebok som förklarade västerlandets, särskilt Sveriges, historia från 1200-talet till ungefär nu. (När jag ändå fått upp farten på publiceringsdagen kunde jag lika gärna skriva de kommande årtiondenas ännu inte timade historia.) En av mina teser var att västvärlden är på väg in en lika omvälvande epok som renässansen och upplysningstiden då allt ställdes på huvudet, inga gamla sanningar längre gällde, oro och ångest grep omkring sig men verkligheten efteråt, när dimman lättat och folk såg klarare, i båda fallen visade sig ha blivit en hel del bättre.

Under några årtionden var jag ganska missnöjd med den spaningen eftersom den liksom aldrig ville förkroppsliga sig. Sverige tycktes lufsa på som det alltid hade gjort. Visserligen infördes jobbskatteavdrag och friskolor men det var inte den sortens småfixande i etablerade system som jag förväntade mig av det nya historiska tidevarvet utan ett byte av logik där det gamla tänkandet framstår som absurt (ungefär som det efter renässansen inte längre gick att hävda att svaret på frågan om hur jorden och solen rör sig inbördes bäst kunde återfinnas i Bibeln).

Men numera känns samtiden allt oftare som helt bisarr, ungefär som om någon efter upplysningstiden hade hävdat att kungamakten är helig eftersom den kommer från Gud. Till exempel läste jag en alldaglig notis om cykelbudens rättigheter i Svenska Dagbladet.

Regelverket för den svenska arbetsmarknaden är byggt på den länge rimligt korrekta föreställningen att de flesta människor var fattiga och utsugna av kapitalister och storjordägare och att statens uppgift var att lägga dessa stackares liv till rätta, inte minst genom att ställa nya krav på deras arbetsgivare. På det viset tillkom Arbetsmiljöverket som föreskriver ”systematiskt arbetsmiljöarbete och… ställer krav på att arbetsgivaren ska undersöka, riskbedöma och åtgärda risker i arbetsmiljön för sina arbetstagare och att detta ska vara skriftligt dokumenterat”.

Det är lätt att föreställa sig hur det måste vattnas i munnen på en tjänsteman på Arbetsmiljöverket när han får syn på ett cykelbud från Wolt eller Bolt. I ett traditionellt svenskt perspektiv är ett cykelbud, som till råga på allt brukar komma från Pakistan, det eländigaste och utsugnaste som kan tänkas. Han ska cykla runt i ur och skur och leverera Big Macs till unga herremän på Odengatan som inte har lust att laga mat och inte ens kan gå till Mackedonkan och hämta burgarna. Om han inte ger sig ut i den livsfarliga snömodden för att han har lunginflammation tjänar han inga pengar och kan inte betala sin del av hyran för den trerummare som han delar med arton andra pakistanska cykelbud. Det enda giltiga skälet att hålla sig från arbetet, som budet själv ser det, är egen död.

Arbetsmiljöverket har inspekterat både Bolt och Wolt och kommit fram till att varken Bolt eller Wolt har ”undersökt de fysiska, organisatoriska och sociala arbetsförhållandena i er verksamhet och bedömt riskerna för att era arbetstagare som utför uppdrag via er digitala plattform ska drabbas av ohälsa och olycksfall i arbetet”. Ej heller har bolagen kontrollerat ”matbudens mopeder eller cyklar för att se till att de är i tillräckligt gott skick”.

I enlighet med sina instinkter och instruktioner vill Arbetsmiljöverket lämpa över ansvaret för budens cyklar och säkerhet på arbetsgivaren. Men då uppdagas ett enormt aber. Budet har ingen arbetsgivare. Han är en del av den internationella gig-ekonomin där folk får klara sig själva bäst de kan. Om verket rotade vidare skulle det antagligen upptäcka att gig-cyklisten inte betalar skatt i Sverige eller ens har ett hederligt samordningsnummer.

Verket har emellertid kommit fram till att budet i själva verket har en arbetsgivare, nämligen han själv. Eftersom ett pakistanskt cykelbud som hojar runt stan med mat och får betalt per leverans – om han inte ska svälta och kanske dö – inte kan existera i det traditionella Sverige får myndigheterna slå knut på sig själva för att skapa ett imaginärt universum där anomalin kan pressas in i de svenska ramarna. Redan för sex år sedan utredde Tillväxtverket relationen mellan gig-budet i hans manifestation som sin egen anställd (nämligen han själv) och hans manifestation som sin egen arbetsgivare (nämligen han själv). För att det ska fungera måste han skriva ett anställningsavtal med sig själv och dessutom ett uppdragsavtal mellan sig själv som arbetsgivare och de unga herremännen på Odengatan. Sedan ska budet fakturera herremännen och betala skatter och lön till sig själv. Troligen måste gig-cyklisten även starta en gig-revisionsbyrå:

Konstruktionen rymmer dels ett anställningsavtal mellan egenanställningsföretaget och den egenanställde, dels ett uppdragsavtal mellan egenanställningsföretaget och kunden. Egenanställningsföretaget fakturerar kunden, betalar skatter och arbetsgivaravgifter, betalar lön till den egenanställde och behåller viss del som provision.

Bolt och Wolt, de techföretag som med storslagen effektivitet knyter samman de pakistanska gig-cyklisterna, de hungriga herremännen samt MacDonalds eller Sturehof förklarar att om det ska vara på det sättet så kan de lägga ner verksamheten och det är inte utan att jag tror på dem. Gig-pakistanaren är troligen jättenöjd med arbetet. Ingen har tvingat honom att komma hit och tjäna 150 kronor i timmen men han gör det i alla fall ty i Rawalpindi tjänade han bara 15 kronor i timmen. Han skickar hem pengar till sin mamma och när han tröttnar på att köra ut pizzor reser han hem och blir betraktad som en berest och förmögen person.

Den moderna techvärlden är uppenbart en annan än den som växte ur det svenska bruket och det svenska statarsystemet. Men det är troligen Bolts och Wolts värld som är den internationella vinnaren. Det går inte att mota in all världens villiga sushicyklister i det svenska välfärdssystemet som inte är konstruerat för folk som vill arbeta utan för folk som föredrar att leva av andras arbete.

(foto Emma-Sofia Olsson)

Patrik Engellau