Svårt att förstå hur det politiska samtalet kan ha blivit så emotionellt och lättviktigt? I så fall kan psykologi bidra till ökad klarhet. Tänk själv om du under senare decennier varit karriärpolitiker i någon av de traditionella partierna; eller tjänsteman inom statsförvaltningen; eller statsarvoderad akademiker. Hur skulle det då gått om du på något policymöte höjt rösten och sagt följande: ”Jag har kommit fram till att på det ena området efter det andra så har vi typiskt börjat bra men sedan drivit saker och ting alldeles för långt. Inkluderande alla stora politiska frågor som nedrustnings-, migrations-, EU-, identitets-, energi-, genus- och brottsbekämpningsfrågan. Samma sak gällande den monetära lågränte(kokain)politiken. Samt gällande statsförvaltningens kontinuerliga svällande. Överdrift har följt som ett resultat av att våra viktigaste stödtrupper – samt idel budgetäskare - alltid kräver att vi går åtminstone lite längre i samma riktning som förut. Även om varje enskilt steg varit litet har det ackumulerade resultatet utmynnat i radikalism. Förpackad som moderation. Så smygradikalism. Därav dagens intellektuella förvirring.”  

Skulle du fått följande respons efter ett sådant anförande: ”Wow, tack för att du sa ifrån. Du har helt rätt. Nu ska vi se till att backa alla överdriftsband.” Såklart inte. Förmodligen skulle alla på policymötet snegla på chefen som i sin tur – missnöjt – skulle snegla på dig. I åratal skulle nämligen chefen förmodligen själv ha investerat stora mängder prestigekapital i det just kritiserade tankegodset. Därav kanske chefshatten. Det vill säga därmed är chefen ofta själv delansvarig för att saker och ting drivits in absurdum.” Spännande synpunkter,” skulle kanske chefen deklarera direkt efter ditt anförande. Men din karriär skulle framöver gå i stå. För du hade visat dig ”svår”.  

Hur många är redo att på så vis begå karriärsjälvmord när det är så enkelt att istället vinna gunst genom att haspla ur sig ”rätt” tankevurpor? Som till exempel dessa: ”Öppna gränser, EU-fördjupning, multikulturalism, nedrustning, Nordstream 2 längs Gotlands gräns, kontinuerlig lågräntepolitik, byråkratitillväxten – allt sådant stöter på patrull bland oinformerade bakåtsträvare enbart för att sistnämnda är outbildade och visionslösa. Detta vet vi med bestämdhet för det har nästan samtliga samhällsprofessorer verifierat. I decennier.”  

Så sensmoralen är att man, som karriärist, ska svänga sig med klyschor och politiserade kodord? Japp, åtminstone under senare år har det annars varit närapå omöjligt att avancera inom statsförvaltningen. Visst existerar starka inslag av integritetslöshet i denna grupptryckssoppa; men inte bara. Ponera återigen att du själv, som nykläckt och storögd junior, säkrat en plats i ett parti, departement eller en myndighet som är dominerad av makthavare som talar och nickar med överhetens typiskt förnumstiga självsäkerhet. Det krävs då nästan övermänskliga förmågor för att våga dra slutsatsen: ”Ni sitter alla fast i tunnelseendets och ryggkliandets ekosystem, det är lilla jag som har rätt.” Betydligt mer sannolikt är att du istället anammar serverat tankegods med brinnande entusiasm. Helt enkelt för att du omgående märker att det är så du vinner mest gehör och uppskattning. Vad får samhället då, så småningom, för politiker och tjänstemän? Jo, systemkloner. Som bland annat kännetecknas av en äkta (van)tro att den egna tidens systemtugg är politiskt neutralt. Samt av tvillingföreställningen att alla som inte sväljer samma systemtugg är ovärdiga kättare.   

Nu som tidigare är den så kallade tredje statsmakten, media, en viktig del av problemet. Inte på grund av medveten åsiktsstyrning. Utan på grund av att det som journalist nästan är omöjligt att hitta intervjuobjekt, bland samhällets så kallade auktoriteter, som inte sitter fast i den allra senaste cocktailen av grupptänk. Så vad kan egentligen en journalist då konkludera, efter en grundlig fältstudie inklusive intervjuer med idel ”experter”, annat än att klokt folk minsann bör nicka medhåll när maktens godmodiga män och kvinnor försäkrar att dessa vet bäst samt att alla som säger annorlunda är outbildade, visionslösa bakåtsträvare?  

Någon som på allvar tror att dagens systemkloner skulle missionerat kring samma agenda om dessa varit verksamma för 150 eller 50 år sedan? Såklart inte. För 150 år sedan skulle precis samma personer fortfarande krävt more of the same-politik som universallösning på alla samhällsproblem; men då istället agerat apologeter för skyll dig själv-högerns tankegröt. Efter 1960-talets så kallade kulturkamp har systemklonerna istället agerat basuner för offervänsterns tankegröt. Sedan 1990-talet och framåt har förvaltningens systemkloner därutöver behövt agera apologeter för den intellektuellt slöa internationalistiska tankegröt som helt enkelt låtsar bort internationalismens odemokratiska – och därför ordentligt subversiva – baksida.  

Något ljus på horisonten? Jajamen. Som alltid när huvudproblemet är att samhället, alltför länge, tuffat på i ett och samma tankespår så är receptet att helt enkelt backa bandet. I en mening är vi då lyckligt lottade. För i ett utpräglat medelklass- och mittfältssamhälle krävs ingen ny agenda – som när vänstern avlöste högern och tvärtom. Det ”enda” som krävs är just less of the same. Tack vare väljartryck är vi faktiskt redan, i praktiken, på väg i den (realia)riktningen. Trots det institutionaliserade stödet för more of the same-politik. Årets valrörelse kan förvisso inte förväntas bli annat än (fortsatt) bedrövlig. Eftersom toppskikt fast i förlegade tankevurpor hankar sig fram i nästan samtliga partier. Toppskikt som gjort karriär på att i praktiken göra nonsens av en debatt kring dagens monumentala överdriftsproblematik. Aktörer som därför måste haspla ur sig fjompiga bortförklaringar som att ”ingen såg det komma”. Trots att massor med realister på den praktiska verklighetens fält såg klart och tydligt att vi på område efter område var på väg in i naivitetens tramsvatten. Så varför fick inte realisterna höras? För dessa antingen ignorerades eller avfärdades som, japp, outbildade, visionslösa bakåtsträvare. Helt i enlighet med klassisk härskarteknik. Det bästa för Sverige är om flera partier nu går mot katastrofval. Det är just vad som krävs för att tvinga fram nya laguppställningar och mer intellektuellt friska, hederliga – samt autentiskt balanserade – tag. Därefter finns det alla möjligheter att de senaste årens tanklösa excesspolitik kan avskrivas som temporära plumpar i Sveriges traditionellt föredömliga balansprotokoll.  

I termen tanklös vilar inte bara problem utan också en del av lösningen. För när politikens stamhövdingar kastar paj på varandra, samt slänger ur sig konspirationsteorier av alla möjliga och omöjliga slag, är det lätt att glömma att smygradikalismen inte varit medveten. Det vill säga någon master plan har aldrig existerat. Det betyder att i samma ögonblick som en kritisk massa aktörer börjar lufta nämnd överdriftsproblematik, snarare än låtsas bort dess existens, så kommer den problematiken också att gå att lösa. En hel del talar för att vi redan är nära en sådan punkt. Det är knappast en slump att under den demokratiska eran har den svenska väljarkårens tilltro till politikerkast, byråkrater och media aldrig varit lägre. Oavsett vad statsförvaltningens och mediasfärens tillrättalagda PR-enkäter gör gällande.  

 Detta är även helt i enlighet med ett trendmönster som återkommer under alla övergångsdecennier. Som dagens. Sådana decennier utspelar sig alltid på ett och samma sätt. I ena huvudrollen figurerar ett åsiktsetablissemang som av karriärskäl vägrar släppa taget om sina alltmer förlegade och alltmer studentikost uppskruvade tankevurpor. Ju längre glidning in i överdriftsterräng desto mer moralistiskt måste det bli. Varför? För en öppen och hederlig samhällsdebatt går sedan inte längre att vinna. Debatten måste därför hårdkontrolleras genom klassiskt puritanskt lallande om att bara aktörer med ”rätt värdegrund” kan släppas fram. Samt att folk som har fräckheten att resa invändningar inte riktigt begriper sitt eget bästa (lastgammalt patriark- och matriarktugg som inte blir det minsta modernt bara för att många nutidspotentater flörtar stenhårt med samma tankegång). I den andra huvudrollen figurerar en väljarkår som kollektivt utgör den enda konsistenta motvikten mot överdriftspolitik. Av sistnämnda skäl är väljarkåren ständigt baktalad av ett etablissemang som aldrig slutar att peka på enstaka tokstollar. Utan att nämna att i dagens utpräglade medelklassamhälle har väljarkåren aldrig krävt något annat än den äkta moderation – och praktiska kompetens – som etablissemanget alltid utlovat men under senare år misslyckats grovt med att leverera. Dessbättre är det väljarkåren som, tro det eller ej, kommer att få sista ordet. Inte minst eftersom kommentariatets karriärister glider med strömmen inte bara under idealist- och dårskapsfasen utan även under realia- och tillnyktringsfasen. Vågridande kan alltså också transformeras till en positiv samhällskraft.  

Visst, stökighet, smygradikalism, moralism och lättviktigt patriarktugg kännetecknar alla övergångsperioder som dagens. Vidare måste rökridåer, ängsligt helgarderande samt baksmällor på många områden förväntas under ytterligare en tid. Likväl är framtiden både mer förutsägbar och ljusare än många idag tror. Ju snabbare vi väljare förpassar alla patriark- och matriarkflörtare till historiens skräphög desto snabbare kommer också utvecklingskurvorna att vända uppåt. Tack vare demokratins – och bara demokratins – magnifika självläkande förmåga. Fortsatt Glad Sommar. 

 Mark Brolin är en svensk-brittisk Geopolitisk Strateg, Nationalekonom och Författare. Tror på realism och motvikt snarare än på att någon enskild ideologi är överlägsen andra. Bland annat på grund av uppfattningen att i den praktiska verkligheten så kommer alla maktgrupperingar, om och när möjligheten medges, att driva eget tankegods in absurdum. Dessutom med trosivrarens passionerade högfärd. Anser vidare att folkviljans kollektiva klokskap slår alla sorters idealistiska tankekrumbukter – med hästlängder. Hans senaste trendbok, ”Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism”, inkluderar bland annat intervjuer med sex internationella tankeledare: Daron Acemoglu, David Goodhart, Matthew Goodwin, Jonathan Haidt, Eric Kaufmann och Luigi Zingales.