BITTE ASSARMO: Myten om den socioekonomiska utsattheten

Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.

Studien gjordes på över 500 000 barn (216 424 syskon och 262 267 kusiner) födda i Sverige mellan 1989 och 1993. Respektive barns unika identifikationsnummer samkördes med bland annat rikspolisens belastningsregister för att ta fram eventuell registrerad brottslighet och för varje barn beräknades familjens medelinkomst. Denna jämfördes sedan med huruvida barnet fallit in i brottslighet och/eller missbruk. Samtliga resultat korrigerades för diverse förväxlingsfaktorer som kön, födelseår och förälders utbildning.

En tidig slutsats var att barn i familjer med låg inkomst hade en högre risk att dömas för våldsbrott. Men när hänsyn togs till andra faktorer än de ekonomiska, såsom bland annat föräldrarnas ålder och psykisk ohälsa i familjen, och syskon jämfördes både med varandra och sina respektive kusiner syntes inte längre någon relation mellan barnets socioekonomiska status och och dess risk att hamna i kriminalitet. Forskarna som gjort studien pekar också på genetiken som en viktig orsak.

Den här studien, som ändå kan anses vara ganska omfattande, har jag knappt hört talas om tidigare trots att det nu är åtta år sedan den gjordes. Jag kan tänka mig ett antal skäl till att det är så tyst om den.

Ett är att den inte stämmer överens med det vedertagna narrativet. Det välfärdsindustriella komplexet har helt enkelt bestämt att orsakerna till människors brottslighet står att finna i utsatthet och armod. Det är helt enkelt komplexets enda möjlighet att överleva. Och överleva vill de förstås göra, alla de som försörjer sig på att pumpa in pengar i det ena meningslösa projektet efter det andra.

En annan orsak kan vara att den gjordes före den stora invandringsvågen 2015. Om man skulle tillämpa den här studien på exempelvis de många kriminella med invandrarbakgrund som tagit över det offentliga rummet på senare år skulle den ju motsäga inte bara den påstådda utsattheten utan även den strukturella rasism som framhålls som ett faktum i Sverige idag. Då skulle plötsligt de kriminella själva och, i det fall de är minderåriga, deras föräldrar bli ansvariga och även det skulle innebära ett hårt slag mot det välfärdsindustriella komplexet.

Det skulle dessutom skapa ett betydligt bredare ifrågasättande av de kulturer som kommit hit i allt större omfattning de senaste åren. Hur ser anpassningsviljan ut? Respekten för de svenska lagarna och reglerna? Sådana frågor bör helst inte ställas, det vet vi sedan länge.

Myten om den socioekonomiska utsattheten och dess koppling till kriminalitet kommer därför sannolikt att förbli en ”sanning”, oavsett hur många studier som visar på att den i mångt och mycket är just en myt.

Bitte Assarmo