PATRIK ENGELLAU: Den internationella miljöpolitiken

Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.

Kyoto-protokollet sprack eftersom för många länder hoppade av sina åtaganden om utsläppsminskningar. I det läget hade man kunnat förvänta sig att de som ansvarar för planeringen av världens klimatpolitik, vilka det nu är, skulle dra öronen åt sig och hitta på någonting som kunde lyckas i stället för att bryta samman en gång till. Men så blev det inte. I stället för Kyoto-protokollet fick världen, till en början jublande av entusiasm över löftena om en hållbar framtid, Paris-avtalet år 2015. När man misslyckats med att göra Vasaloppet på 3.28 satsade man allt på att klara tre timmar jämnt.

I början var det inte så svårt att hålla engagemanget på topp. Alla var glada. Den internationella klimatcirkusen reste runt världen på årliga konferenser och lovade saker, u-länderna insåg att de skulle få bidrag och sinekurer i nya hållbara miljöbyråkratier, i-ländernas klimatpolitiker hade ännu inte presenterat några räkningar, strömavbrott eller andra motigheter för sina folk.

Denna lycka tog slut hösten 2021. Folk började förstå att det fanns en jobbig baksida av hållbarhetspolitiken. Energipriserna gick upp för att miljöentusiaster som president Biden bromsade fossilutvinningen (vilket var ett bakslag för vanliga människor som dock hade sig själva att skylla för att de inte sett det komma; miljörörelsen har i åratal extatiskt svärmat om att jorden ska räddas genom införande av en levnadsstandard på grottfolksnivå vilket nu visade sig vara ett allt mindre fantasifullt scenario).

Ukrainakriget eskalerade medborgarnas förvånade oro till upprördhet och rädsla. Putin stänger av gasleveranserna till Europa och myndigheterna varnar så tydligt de törs för att det kan bli svårt att hålla inomhustemperaturen i vinter. Västerländska ledare som Biden och svenska Andersson talar om ”Putinpriser” på elen och bensinen för att skylla ifrån sig på den ryske ledaren vilket folk med rätta inte tror på. Det var inte Putin som stängde tyska och svenska kärnkraftverk och lanserade den opålitliga och dyra vindkraftspolitiken.

Händelserna verkar tyda på att ländernas politiska ledare börjar bli rädda för sina folk. Det gäller inte i Ryssland eftersom ryska ledare alltid vetat att med kulor, koncentrationsläger och psykdiagnoser hålla kontroll på sina dissidenter. Men västerlandets ledande politiska klass har i varje fall inte på ett halvsekel behövt bekymra sig över något allmänt folkligt missnöje eftersom den fria marknadsekonomin, det vill säga medborgarnas egna ekonomiska insatser, genom sina landvinningar så framgångsrikt har hållit folk på gott humör (till den grad att det funnits resurser även till att bygga upp en ny underklass av välfärdsklienter).

Periferin är tills vidare svagare än centrum. Därför är det logiskt att miljöideologin först skulle knäcka ett land som Sri Lanka vars ledare tycks ha levt kvar i sina koloniala koppel och göra som västerlandet säger vilket i det här fallet har varit att satsa på en grön och hållbar ekonomi. President Gotabaya Rajapaksa lovade inför valet 2019 att landets jordbruk, basnäringen, på tio år skulle bli helt organiskt. Han förbjöd import av handelsgödsel och insektsbekämpningsmedel. Vid Parisavtalsmötet i Glasgow i oktober 2021 försökte Rajapaksa förmå andra länder att följa Sri Lankas exempel. Ett halvår senare stod landet med halverade skördar. I förra veckan jagades presidenten ur landet och efterträddes av Ranil Wickremesinghe som förklarade att landets ekonomi ”totalkollapsat” på grund av den skadliga hållbarhetspolitiken.

Det skakar även i flera i-länder som börjar upptäcka klimatpolitikens praktiska konsekvenser. EU:s vice ordförande Frans Timmermans säger vi måste kortsiktigt återvända till fossilbränslena för att förebygga ”sociala oroligheter”:

Om vårt samhälle går in i mycket starka konflikter och konflikter för att det inte finns någon energi, kommer vi verkligen inte att göra våra [klimat] mål. Vi kommer verkligen inte att komma dit vi behöver komma om strömavbrottet leder till en kraftig störning i våra samhällen, och vi måste se till att människor inte är i kylan nästa vinter.

Förra månaden tillkännagav den nederländska regeringen planer på ett program för att minska kväveutsläppen med 50 procent till 2030 för att följa EU: s bestämmelser om nitratföroreningar. Enligt förslagen skulle jordbrukarna drastiskt behöva minska mängden lustgas- och ammoniakutsläpp som deras djur producerar, vilket skulle tvinga många gårdar att stänga. Tusentals arga holländska bönder har använt sina traktorer för att blockera hamnar, flygplatser och vägar. Halmbalar har bränts på gator och gödsel har dumpats vid regeringsbyggnader (bilden).

Patrik Engellau