BIRGITTA SPARF: Visst får man vara optimist

Jag läser ibland optimistiska tongångar i press och på sociala medier när det gäller Sveriges snabba demografiska förändring, de stora religiösa och kulturella motsättningar som följer med denna omdaning av landet samt den explosionsartade utvecklingen av kriminalitet och dödsskjutningar som kan kopplas till densamma. Det kan låta så här:

– Det går att vända utvecklingen, men det kommer att ta minst 20-30 år.

Jag vänder mig inte direkt mot optimisterna, men jag delar inte deras uppfattning om att utvecklingen går att vända. Av olika skäl.

Om utvecklingen går att vända, varför har då inte så redan skett? Det arbetet borde ha inletts redan för 30 år sedan och pågått sedan dess, med stor intensitet. Men all statistik över utvecklingen påvisar att den negativa utvecklingen enbart har fortsatt och förvärrats.

Har man nu äntligen hittat den magiska formeln för att bryta utvecklingen? Har man förvärvat nya kunskaper som man saknade i fjol? De förslag på lösningar jag hittills sett skiljer sig dock inte alls från de som vi redan har hört till leda.

Det är skola, socialtjänst, samverkan mellan myndigheter, mobilisering av alla ”goda krafter” och ännu mer resurser, alltså skattepengar, som ska tillföras olika projekt och insatser på kommunal och statlig nivå i utanförskapsområdena. Vilka samtliga hittills visat sig vara helt verkningslösa.

Om problemen står att hitta i framväxten av alltfler utanförskapsområden och därmed ökande så kallade socioekonomiska klyftor, varför har då dessa utanförskapsområden ständigt fyllts på med nya invånare? Främst med inflyttade från Mellanöstern och Afrika, vilka visat sig ha enorma svårigheter att kunna och/eller vilja integrera sig?

Enligt en artikel i Fokus 220711 går vi i år mot ett nytt rekord i antalet beviljade uppehållstillstånd:

”Första halvåret av 2022 beviljades 86 685 uppehållstillstånd. Skulle trenden hålla i sig kommer vi att ha beviljat 173 370 uppehållstillstånd vid årsslutet, vilket vida överträffar båda ”krisåren” 2015 och 2016.”

36 727 av dessa är flyktingar från Ukraina vilka omfattas av massflyktsdirektivet, och deras uppehållstillstånd är enbart tillfälliga, ett år i taget. Från Fokus igen:

”Vilka är då de övriga 49 856 personer – på årsbasis 100 000 – som under perioden januari-juni beviljats uppehållstillstånd i Sverige? Den absoluta merparten av dem består av arbetskraftsinvandring (24 586 personer) och anknytningsärenden (12 045 personer). Anknytningsärenden är det som också kallas anhöriginvandring, eller familjeåterförening.”

Googlar jag på ”Utvecklingen går att vända, brott” får jag upp ungefär 1 100 000 resultat på 0,34 sekunder rörande Sverige. Så ingen kan hävda att det saknas uppslag och idéer. Men vilka insatser och projekt har lett till verkliga och goda resultat? Det blir svårare, för att inte säga omöjligt, att hitta.

I en artikel i DN 220710 tas situationen i utanförskapsområdet Malmvägen i Sollentuna upp. I denna framträder en rätt så nedslående bild:

”I Sollentuna finns Turebergsnätverket som är en till stora delar släktbaserad, kriminell gruppering bestående av ett trettiotal personer i åldern 16 till 40 år, enligt polisen. Och samhället är inte större än att man möter dem på väg till pendeltåget, affären, eller här i Malmparken. Faktum är att gänget inte ens behöver rekrytera aktivt. Det handlar snarare om en socialiseringsprocess där normer och värderingar förs över. En vardag där unga killar dagligen ställs inför valet att gå till skolan, eller till de äldre killarna som drar in snabba cash och visar upp sig i sina märkeskläder och bilar. Gäng som bjuder på pizza och skojbrottas med de yngre och erbjuder en gemenskap.

Polisen Pär Carlsson beskriver hur kriminaliteten letar sig in i vanliga människors liv och påverkar dem.

– I barnvagnsrummen skär kriminella upp fodret i sitsen och gömmer sina varor. När mamman kommer för att hämta sin barnvagn har alltså någon gangster gjort om den till knarkcentral. Men de boende vågar inte säga ifrån, det är ett subtilt hot som har blivit normaliserat. Tänk att behöva tåla sådant i sitt eget bostadsområde. Många vet inte ens hur man gör en polisanmälan.”

Den lokala polisen på Malmvägen gör verkligen allt för att vända utvecklingen, med de lagliga verktyg de har till hands. Men de för en minst sagt ojämn kamp mot brottsligheten som ständigt växer och sprider sig nedåt i åldrarna.

Visst får man vara optimist och fortfarande hävda att denna utveckling går att vända på 20-30 år. Men jag delar som sagt inte denna optimism, utan sällar mig i denna fråga till de dystra pessimisternas skara.

Birgitta Sparf