När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Nu börjar jag kanske bli tjatig ty följande argumentation har jag anfört säkert två, tre gånger i krönikor under de senast tio åren och eftersom jag är inbilsk nog att tro att läsekretsen minns allt jag sagt så får jag dåligt samvete för upprepningarna. (Men tänk på kyrkan. Hur ofta har den inte repeterat Fader vår utan att för den sakens skull anklagas för att trötta församlingen med repetitioner. Om kyrkan kan så kan väl jag. Så håll ut.)

Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo. Han blev så småningom allmänt erkänd och aktad för att företaget under hans ledning skördat oanade internationella framgångar och blivit ett levande bevis för överlägsenheten hos den svenska samhällsmodellen. Jag var en ambitiös student på Handelshögskolan där man fick studera avancerade amerikanska läroböcker om olika managementteorier som ibland behövde uttryckas i matematiska formler för att bli helt glasklara för oss stjärnögda studenter.

Den mänskliga intelligensens betydelse för samhällenas utveckling är en het potatis. Vem som helst kan fatta, tror jag i alla fall, att framåtskridandet sker enklare och snabbare där folk har en högre genomsnittlig intelligenskvot. Begåvade människor har en vaknare och snabbare blick och kan därför lättare än de mer trögtänkta upptäcka och exploatera de möjligheter som tillvaron uppenbarar. Jag skulle gå så långt som till att på prov påstå att mängden nyttiggjorda innovationer är en ganska direkt funktion av deras samhällens genomsnittliga IQ.

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Nu ska jag skriva om ett ekonomiskt debacle som jag inte begriper. Poängen är att ett antal andra människor som inte heller begriper har haft ledande positioner i debaclet – den amerikanska kryptobörsen FTX som nu gått i konkurs. Bolaget har hyllats inte bara för sina ekonomiska framgångar utan dessutom alldeles särskilt för den nu avsatte trettioårige grundaren Sam Bankman-Frieds (bilden) progressiva politiska idéer. Förra året förklarade han sin börs koldioxidfri och lovade miljontals dollar för olika miljöprojekt. Han var i samband med mellanårsvalet i år den störste bidragsgivaren till demokratiska partiet efter George Soros.

Under min tid i biståndsbranschen lärde jag mig att om man ska ge bistånd till ett land så bör det vara så snålt tilltaget att det inte ger landets ledare möjligheten att iscensätta några samhällsomvälvande favoritprojekt. Det svenska biståndet till Guinea-Bissau, där jag jobbade, var helt misslyckat men det berodde inte, som många föreställer sig, på att ledarna satte pengarna på nummerkonto i Zürich. Hade det varit så väl hade man inte behövt bekymra sig ty då hade pengarna inte snedvridit den obetydliga utveckling som landet kunde prestera. Men regeringen bestod av hederliga socialister som inte ville stjäla medborgarnas pengar utan i stället använda dem för att finansiera storslagna statliga projekt för att snabbast möjligt lyfta landet till oanade ekonomiska nivåer.

En del bedömare har redan mindre än tre månader efter septembervalet börjat räkna med att den nya regeringen ska misslyckas. En del av dessa bedömare, exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, ser fram emot ett sådant misslyckande eftersom ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Andra bedömare, jag till exempel, tror att regeringen vill göra Sverige till ett bättre land. Problemet, fruktar jag, är att regeringen underlåtit att tillräckligt noggrant förbereda sig för den utdragna batalj som det planerade paradigmskiftet kommer att kräva. I sista hand beror denna uraktlåtenhet på att regeringen (och praktiskt taget alla andra som håller sig med uppfattningar om samhället) inte begripit vilka som är skiftets fiender.

Det händer mer i vårt land än till och med vad en så i sina egna inbilska ögon välinformerad person som jag ens anar. Det hände sig nyligen att en grupp för länge sedan universitetsutbildade personer av båda könen, varav åtskilliga docenter och några med ännu mer imponerande titlar, vid ett samkväm gled in på den alltid lika angelägna frågan varför nutidens ungdom är så hopplöst okunniga i det språkliga: stavning och meningsbyggnad är under all kritik och handstilen går knappt att läsa.

Ibland kan man inte ens lita på herr Google, så långt har det gått med fejk njus. Jag trodde att politikerföraktet var en av de vanligaste och starkaste lidelserna i vårt land. Men när jag frågar Google hur många gånger begreppet förekommit på internet det senaste året svarar han 721. Det får mig att ifrågasätta hans omdöme. I varje fall kommer det inte att förhindra mig från att ge politikerna, särskilt statsministern, välvilliga tips, som jag hämtat i Amerika, om vad de kan göra för att rycka upp sitt anseende.